Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5

The Hobbit x 3

Jag återvänder till ämnet The Hobbit och dess olika inkarnationer på film och TV. Den här gången tänker jag avhandla tre olika adaptioner varav en är riktigt bra. Vi börjar med den:

Nedanför hittar ni prologen till en rysk animerad version från ca 1994. Bolaget som gjorde den heter Argus International och regissören heter Roman Mitrofanov. Filmen titel är inte The Hobbit eller Bilbo utan The treasure under the mountain. De ca sex minuterna är nog tänkta att sälja in filmen till eventuella utländska investerare. Enligt en rysk bloggare så övergavs antagligen arbetet på filmen p.g.a en växande insikt om hur copyright fungerade i den fria världen. Under Sovjettiden så tog man vad man ville och använde som man ville. Otaliga är de ryska utgåvorna av olika litterära verk som publicerades utan författarens tillstånd och utan ersättning. I det här fallet är det lite synd att man inte fortsatte med arbetet för det finns äkta talang i den här filmen. Tekniken är intressant då man tycks blanda vanlig cell-animering med stop motion kollage. Jag hade gärna sett hela.

Nu flyttar vi oss en aning västerut. 1993 sändes en finsk tv-serie baserad på The Hobbit och LOTR i nio avsnitt. Serien hette Hobitit (Hobbitarna) och skapades av regissören Timo Torikka och manusförfattaren Toni Edelmann. Man kan bara undra hur YLE tänkte när de gav grönt ljus till ett sånt ambitiöst projekt. Jag har svårt att tro att SVT ens i sina vildaste drömmar skulle godkänna något sådant. Jag har inte sett hela serien än men den finns på youtube med engelska undertexter och jag måste erkänna att det inte är så helkasst som man kunde tro. Den har atmosfär och känsla för materialet och fungerar förvånansvärt bra trots begränsningar i budget.

Det bästa, eller underligaste har jag sparat till sist. Medan jag letade information om den animerade ryska versionen så snubblade jag över en länk till en produktion som inte liknar någon annan. Det finns nästan ingen information på engelska att tillgå men det jag vet är att Sovjetisk tv 1985 gjorde en live action version av The Hobbit, gissningsvis helt utan tillstånd från Tolkiens släktingar. Jag har inte orkat se hela men jag kan rekommendera att ni spolar fram till ca 27 minuter då ni får se dansande goblins. Jag skulle verkligen vilja veta mer om den här så alla rysktalande läsare kan väl kolla runt? Den finns inte på IMDB och omnämns med en mening på wikipedia. Här finns grundforskning att utföra.

I sista delen av den här artikeltrilogin kommer jag titta närmare på Rankin/Bass animerade version från 1977.

//Stefan

The Hobbit – animerad film från 1966

Nyligen dök en version av The Hobbit som jag inte tidigare kände till upp på nätet. Det handlar om en 12 minuter lång animerad film från 1966. Den gjordes på bara en månad och visades bara en enda gång. Filmen var ett beställningsjobb från producenten Bill Snyder som då hade filmrättigheterna till The Hobbit och även alla andra verk av en viss obskyr språkprofessor.
I USA säger copyright-lagarna att den som säljer rättigheterna till ett verk har rätt att stipulera hur lång tid en producent har på sig att få igång ett projekt. Klarar han inte tidsramen så återgår rättigheterna till de forna ägarna som då kan sälja dem igen.
Snyders rättigheter till ALLA Tolkiens verk skulle gå ut 1966 så han hade bråttom. Enter Gene Dietch. En del bloggar tycks ha fått för sig att Dietch var animatören som skapat Tom & Jerry. Hur det lyckats glömma bort Hannah & Barbera är för mig ett mysterium. Dietch var en framgångsrik animatör med stora bolag i ryggen. 1960 hade han fått i uppdrag att återuppliva Tom & Jerry främst för exportbruk. Det lustiga är att han tydligen inte sett så värst många T&J-filmer och dessutom tyckte ganska illa om dem p.g.a allt våld. De 13 filmer han och hans tjeckiska studio producerade 1960-62 anses vara de sämsta från T&J:s klassiska era. Figurerna är klumpigt tecknade, ljudet vansinnigt dåligt och karaktärerna helt annorlunda.

1965 hade Ace books släppt sin piratupplaga av LOTR i pocket och den blev en omedelbar succé. Böckerna älskades av den framväxande flower power/hippie-rörelsen och kulten var snabbt ett faktum. Självklart blev Snyder stressad när han insåg vad han höll på att förlora så för 10000 dollar såg han till att inleda sin produktion av Tolkienfilmer.
The Hobbit från 1966 är en underlig liten film. Smaug har döpts om till Slag och någonstans på vägen bestämde sig Dietch för att skriva in en prinsessa i historien.
Dietch skriver i sin självbiografi (som finns online):
”We were well into The Hobbit screenplay when The Lord of The Rings came out in paperback editions. Having assumed there was only The Hobbit to contend with, and following Snyder’s wish, we had taken some liberties with the story that a few years later would be grounds for burning at the stake. For example, I had introduced a series of songs, changed some of the characters’ names, played loosely with the plot, and even created a girl character, a Princess no less, to go along on the quest, and to eventually overcome Bilbo Baggins’ bachelorhood! I could Hollywoodize as well as the next man…”

Filmen blev klar i tid och visades bara offentligt en enda gång. Snyder sålde tillbaka rättigheterna till familjen Tolkien och var nog rätt nöjd med det. Nästa gån The Hobbit dök upp som film så var det Rankin/Bass lång bättre version från 1977. Den återkommer vi till någon annan gång. Hursomhelst så här har ni hela The Hobbit från 1966:

//Stefan

Paul Grimault

Paul Grimault var en fransk animatör som föddes 1905 och dog 1994. Under sin livstid skapade han flertalet animerade kortfilmer samt en långfilm. Flera av dem baserades på sagor skrivna av den inte helt obekanta H.C. Andersen. 1980 hade hans enda helt animerade långfilm premiär. Le roi et l’oiseau (The King and the Mockingbird) hette den och det tog sammanlagt trettio år att slutföra arbetet med den. Hayao Miyazaki sägs ha varit inspirerad av Grimaults verk. Mycket av det verkar idag vara public domain. I vilket fall finns en hel del av det att se på youtube. Kan kanske vara något som är värt att spana in.

/Den Mörke Lorden

The Girl Who Leapt Through Time (2006)

200px-The_Girl_Who_Leapt_Through_Time_posterNär vi nu är framme vid den tredje och sannolikt sista delen i sagan ”Olov tittar på tecknad film” är det glädjande att jag för en gångs skull sett en film som är riktigt, riktigt bra.

En ung tjej, Makoko,  upptäcker att hon plötsligt kan resa i tiden. Som den helsköna slacker hon är använder hon förmågan till att slippa småbekymmer och ha det allmänt bra, t ex snor hon tillbaka en pudding som hennes syster ätit upp. Men samtidigt är hon i en ålder där det finns större saker att tänka på än pudding och tidshoppandet börjar utvecklas till ett beroende.

Filmen har flera (bara?) styrkor. Dels är huvudpersonen en av de mest intressanta ungdomar jag mött i en film. Paradoxalt nog är det intressanta med henne just att hon inte är särskilt intressant. ”Konstiga personer som råkar ut för konstiga saker blir en konstighet för mycket” lyder ett råd till författare, (tyvärr glömt vem som ligger sa det). Detta tycks manusförfattaren ha tagit fasta på, med mycket lyckat resultat. Makoko är en helt vanlig tonåring, som är lite klantig, inte alltför smart men heller inte korkad, etc, helt enkelt en sådan där ”pojkflicka” (för att använda ett extremt löjligt och sexistiskt ord) som tycks vara ganska vanligt förekommande i anime och manga och framför allt i verkligheten. Dessutom svänger hon mellan att vara ett tjurigt barn och en överidealistisk vuxen, precis som tonåringar ofta gör. Samtidigt talar filmen till oss alla, oavsett ålder. Vi som inte kan resa bakåt i tiden får allt se till att finna oss i och lära oss av de misstag vi gör och ibland är det bättre att välja och välja fel än att inte välja alls. Detta enkla, men just därför så allmängiltiga och viktiga, budskap utforskas med hjälp av tidsresandet. The Girl Who Leapt Through Time är helt enkelt den bästa tonårsfilm jag sett och då blir jag förstås glad när den även är en sf-film.

Dessutom är filmen tekniskt välgjord, med duktiga skådespelare, (såvitt jag, som inte kan ett ord japanska, kan avgöra), snygga animationer och en del bakgrunder som verkligen är bländande vackra. Det kanske mest imponerande är att filmen har så många olika stämningar som inte krockar med varandra. När relationer, tidsreseparadoxer, ungdomsvåndor och ren slapstickhumor förekommer i samma film utan att något av dem får stryka på foten blir jag imponerad!

Om filmen har någon svaghet så skulle det vara att tidsresetemat inte utnyttjas till fullo. Det finns en gammal tradition i sf-romanvärlden att ta en idé och sedan utforska den ur precis alla vinklar som författaren kan komma på. Ofta blir resultatet imponerande för oss dödliga, som inte tänkt på riktigt alla konsekvenser av att någon uppfinner ett gråstensbaserat drivmedel, eller vad det nu kan vara. Om den traditionen ses som norm är The Girl Who Leapt Through Time dålig science fiction. Men det finns ju även sf som utnyttjar sf-inslag till att berätta om något annat, och åtminstone jag tycker inte att det är sämre, lika lite som en fantasyvärld blir sämre bara för att huvudpersonerna inte besökt precis varje litet världshus på kartan. Så länge det inte rör sig om filmer där sf-miljön bara klistrats på en historia som lika gärna skulle kunna utspela sig var som helst, vill säga, men det är det inte fråga om här. En annan svaghet skulle kunna vara att den som spelar huvudpersonen låter väldigt konstig när hon ska härma gråt, men att jag bara kommer att tänka på en sådan petitess visar bara än mer hur lite det finns att klaga på.

Kort sagt är detta en film som alla bör se. Den finns med engelska undertexter, men såvitt jag vet inte med svenska, så om någon filmdistributör läser detta är det dags att för dig att ordna den saken. Kom igen och visa lite entrepenörsanda! Sassa brassa mandelmassa, Holstein! Holstein! Holstein!

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Tales from Earthsea (2006)

EarthseafilmEn Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

200px-UrsulaLeGuin.01

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L