Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5

Annonser

The last four things – Paul Hoffman

För ett tag sen recenserade Karl The left hand of god av Paul Hoffman här på berget. Han var ju inte översvallande i sin beröm men det gjorde mig tillräckligt intresserad för att läsa den. Precis som Karl tyckte jag den var rätt ok. Den mörka tonen passade historien och världen var annorlunda. Vad var det för värld egentligen? Framtiden? Alternativ verklighet? En annan planet? Hoffmans sätt att hela tiden använda namnen på verkliga platser i en fantasymiljö skapade ett spännande mysterium.
En dag när jag var emellan böcker så ramlade uppföljaren, The last four things, ner i mitt knä. Eftersom jag var sugen på fantasy tog jag hem den och började läsa. Big mistake.
Historien tar vid där TLHOG slutade. Cale är tillbaka hos the redeemers och får veta att han är guds redskap för att förgöra världen. Han utnämns till högste befälhavare för krigarmunkarnas trupper och skickas ut i världen för att sparka arsle. Det är typ allt. Jo det finns en subplot med Cales gamla vän Kleist som hamnar hos en stam som kallas kleptomanerna. Det är ett vagt semitiskt folk som är fega och stjäl från sina grannar. Kleist hamnar där, gifter sig och lär dem skjuta pilbåge. End of subplot.
Där TLHOG var intressant i sitt förhållande till vår geografi och historia blir TLFT bara fånig. Jag kunde förlåta Hoffmans stöld av hela slaget vid Agincourt i slutet av den första boken men nu har han hamnat i rent fåniga stölder. Döm om min förvåning när han snor Boer-krigen rakt av. Jag antar att det blir fantasy när man ger boerna skotska namn….
Efter att Cale slagits i, och vunnit Boerkriget, så förflyttas han snabbt via Chartres till Gaza för att slåss mot spartanska legosoldater. Någonstans här gav jag upp hoppet om att Hoffman skulle ha en spännande tanke med användandet av historiska händelser och platser. Det har han inte. Han plockar lite här och där och limmar ihop det som han känner för. För Hoffman räcker det inte att ta inspiration från Sparta, nope han snor rubbet. Att han sen verkar ha använt antingen en historiebok för högstadiet på 50-talet eller TV-serien Det var en gång som referens gör inte saken bättre. Alla gamla myter och historier om Sparta grävs upp och återanvänds. Jaha, den gamla sagan om räven under jackan? Det var ett tag sen jag hörde den…
När man tror att inget kan bli fånigare så dyker det upp en uppfinnare. Självklart är det Leonardo himself med ett lösskägg på skägget. I förbifarten uppfinner han krutet och berättar om sin drömuppfinning. Jag var tvungen att läsa den passagen två gånger för att acceptera det jag läste. Vad som beskrivs i boken är inget annat än LHC i Cern.
Språket då? Funkar det. Nepp. Hoffman verkar inte kunna bestämma sig vilken nivå han vill vara på han pendlar mellan högt och lågt och helt plötsligt känns det som om man läser en ungdomsroman. Seriöst så var det flera ställen där jag var tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att hänga med i förändringarna. Något mer stressat och oredigerat har jag nog aldrig läst.
Men karaktärerna då? Självklart får de plats att växa? Nepp, inte ett skit. Thomas Cale är totalt obegriplig boken igenom och de andra djupa som vattenpölar.
Det har börjat bli en tradition här på Drömmarnas berg att göra slut med författare man lessnat. Det gör jag inte med Hoffman. Jag raderar hans telefonnummer och blockar på facebook. Det var ett misstag på fyllan. Det är min förklaring och den står jag för.
0/5
//Stefan

Skamböcker.

På bibblan arbetar vi nu med ett tema om böcker som du skäms över att läsa. Det har kommit upp allt ifrån pinsamt dåliga böcker till att läsa behöva läsa FLN-böcker på tåget. Jag har precis fått lära mig vad FLN betyder, ”Flärd, lidelse och njutning” mycket hettande länder och pulserande kroppar alltså.

Jag tänkte komma ut lite med böcker som jag skäms över att jag läser. Böcker som inte ligger framme på kaffebordet eller ens får platsa i bokhyllan. Det blir sibirien direkt! Förut så tyckte jag att det var pinigt att läsa Charlaine Harris tantsnuskiga vampyrböcker, men nu efter Tru Blood på TV så är det helt plötsligt tjusigt att läsa ”böckerna som serien bygger på”. Men det är ändå inget som jag skulle namedroppa i en krystad diskussion om vilka böcker som är bra, alla har väl hamnat i en sån diskussion på nån fest någonstans. Folk ska bräcka varandra i Udda God smak, jobbigt.

Nu på sistone har jag plöjt en viss kategori böcker, verkligen frossat i tveksam litteratur. Det började med att jag ville läsa böcker med koppling till rollspelet Dark Heresy. Redan här borde ni börja ana oråd, böcker baserade på spel och rollspel är ett enda stort gungfly av skitböcker.  Men det finns små öar av böcker som faktiskt går att läsa.

Jag blir ofta rätt så förtjust i olika spelvärldar och vill gärna veta så mycket som möjligt om allt! I Dark Heresy så spelar du underhuggare till en inkvisitor i samma universum som figurspelet Warhammer 40k utspelar sig. Det började för 40 år sedan med könlösa rymdsoldater som målades av hobbyspelare och har nu växt till en gigantisk industri som pumpar ut böcker, spel och annat. Det kommer massvis med böcker varje år!

Serien Horus Heresy är Black Librarys största succé och det har tryckts över en miljon böcker. Böckerna utspelar sig 10 000 år innan ”nutid” och handlar om mänsklighetens allra största inbördeskrig. Eftersom att det har förts krig de  senaste 10 000 åren blir jag lite nyfiken på vad som ändå gick så fel. Det har kommit 15 böcker och det är en otrolig skillnad i hur bra böckerna är. Allt ifrån skrattretande dåligt till nästan bra. Lagom skämmigt i fantastikmiljöer och väldigt skämmigt i sällskap av de som läser Udda och God litteratur. Men det är perfekta pendlarböcker! Lövtunn handling, mycket action och en trygghet i att veta vad du får ut av böckerna.

Om det är någon som blir sugen så kan jag rekommendera den enda författaren som jag tycker är bra i det här gänget. Dan Abnett kan faktiskt skriva underhållande och håller en hyfsad nivå i sina böcker. Nu har jag inte läst alla (nästan 50 böcker!) men gillade verkligen hans böcker om Eisenhorn och den nya Prospero Burns (rymdvargar!).

 

Har ni några skämsböcker?

/karl (Som nu läser Iain M Banks..)

The Devil Ororon (4 delar) av Hakase Mizuki

ororon4Det måste påpekas att detta är en recension av den svenska översättningen. Varför i hela friden svenska förlag envisas med att återanvända de engelska titlarna när de ger ut manga är för mig obegripligt. Bildligt talat, alltså, i själva verket förstår jag ju att det beror på att deras målgrupp består av högstadieungar som riskerar att bli ihjälmobbade om någon kommer på dem med att läsa något som heter Demonens dagbok eller Demondagböckerna snarare än Demon Diaries. Jag menar, det låter ju som litteratur, något som alltid kommer att hatas och föraktas av den breda massan. Och i väntan på att en lämplig diktator ska ta över och krossa tryckfriheten låter pöbeln arbetet skötas i mindre skala av gräsrotsmobben, dvs mobbarna. Det jag menar är att jag tycker att det är irriterande med en massa engelska titlar överallt. Men kanske lär sig ungarna några glosor av det. Jag lärde mig själv det mesta jag kan av engelska genom de oöversatta superhjältenamnen i marvelserierna jag plöjde som ung och i färd med att fördärvas. Men så är också mitt vuxna liv en framgångssaga, med den nuvarande lokalvårdaranställningen som höjdpunkt.

ororon1Djävulen Ororon (eller varför inte Ororon, den jäveln?) kunde de gott ha översatt, tycker jag. Men kanske vill de inte förolämpa den kristna vänstern genom att antyda att deras traditioner är relevanta för dagens kultur, vad vet jag? Övriga moralväktare lugnas genom att serien har en rekommenderad åldrsgräns på 16 år (tror jag att det var), förmodligen pga att den innehåller scener där småknytt skriker efter sin mamma medan de släpas bort för att ätas av diverse demoner, medan hjältarna tittar på och tänker ”hellre dem än vi”, typ. Och det kan väl vara lämpligt, antar jag.

Hur som helst verkade baksidestexten lovande när jag läste den på biblioteket. En ung förädralös tjej med slumrande magiska krafter råkar rädda en djävul från att dö, tar med saten ifråga hem, blir blixtkär, får önska sig en sak som tack för räddningen och önskar (med den typiska tonåringens eftertanke och respekt för andras känslor) att djävulen ska stanna hos henne för alltid.

ororon21Därmed har hon hamnat i dåligt sällskap, eftersom djävulen Ororon (som du, klipsk som alltid, redan räknat ut är demonens namn) råkar vara prins av Helvetet (abd.) och därför eftersökt av prisjägare och annat slödder, däribland hans egen familj, som pga arvsrättsfrågor gärna vill lägga vantarna på honom. Och angående familjen så kommer vi in på en av seriens stora nackdelar, eftersom Ororons bror, den vikarierande prinsen av Helvetet, råkar se exakt likadan ut som sin bror, förutom några prickar under ena ögat. Tecknaren tycks dock inte ha begripit att den som envisas med att ha t ex några prickar på högra sidan av ansiktet som enda kännetecknande drag hos en figur också gör bäst i att låta just den figuren vända högra kinden till, oavsett om det sabbar den häftiga bild som du längtat efter att få se i tryck. Kanske skulle The Devil Ororon kunna användas som avskräckande exempel på en av alla dessa serietecknarutbildningar som startats lite här och var i landet. Den är nämligen ett praktexempel på hur illa det kan gå när en tecknare så att säga bara är tecknare och låter berättandet komma i andra hand. Vissa av bilderna är mycket vackra, och hade kanske uppskattats ännu mer av den som är åt det svartklädda svårmodsposerande hållet, men vad hjälper det när man måste bläddra fram och tillbaka, vrida hela boken 360 grader och gissa i största allmänhet för att få reda på vad som försiggår? Den som dessutom föröker räkna ut vem som säger vad står snart vid vansinnets brant.

ororon3Det är fan inte undra på att serier får dåligt rykte hos bildat folk när sådant här släpps igenom redaktionsfiltren! Men det skyldiga förlaget tycks ha drivits av folk från Seriefrämjandet och den fraktionen av seriefandom har alltid haft slagsida åt teckningarna-framför-manushållet. Slagsidor är förkastliga i sig; serier är en kombination av bild och text och de bör skapas av människor som vill berätta något, inte av folk som vänder sig till serier när de misslyckats som renodlade konstnärer.

Som försonande drag ska jag nämna att det görs ansatser till diskussioner kring vad som kan försvara våld, om det går att älska någon som använder våld och liknande. Tyvärr hamnar det på en ganska grundläggande nivå, så att alla som passerat 16-årsgränsen troligen redan kommit fram till en åsikt och inte behöver tröska sig igenom fyra volymer av prettomanga för att bilda sig en uppfatting.

Jag skulle alltså inte rekommendera The Devil Ororon till någon. Naturligtvis skadar det inte att läsa den, men om du har något som helst alternativ kan du låta bli. Läs något annat istället.

Betyg: 0/5 – bajs

/Olov L

Efterord: Sedan jag skrev ovanstående har jag upptäckt att serien heter The Demon Ororon på engelska. The Devil Ororon är alltså en ”svensk” översättning och förlagets agerande kan därmed en gång för alla klassas som totalt obegripligt.