Hugobevakning 2015 – The Dark Between the Stars av Kevin J. Anderson (roman 4)

En fråga som måste ställas är följande: Vad gör den här boken på listan?

I vanliga fall hade jag kunnat gissa och spekulera, men eftersom The Dark Between the Stars har kampanjats fram av Sad Puppies går det att… spekulera och gissa, men med åtminstone lite på fötterna. Det finns mycket som irriterar SP-människorna, varav vissa delar hamnar i skymundan, men om man lyssnar på dem ett tag märker man en sak: De blir väldigt upprörda när försäljningssiffror och framröstade priser inte går hand i hand. Kevin J. Anderson säljer extremt mycket, alltså måste han ha en Hugo-nominering. Alternativt kanske han inte måste ha en Hugo-nominering, men om han inte får det är det ett tydligt tecken på att Hugon röstas fram av människor som struntar fullständigt i om en bok har en bra handling eller inte, utan bara röstar på utsatta minoriteter av politiska skäl.

Denna inställning kan förstås verka vettig, men det finns även vissa problem med den. Som tur är finns det ett citat ur The Dark Between the Stars som hjälper oss att förstå ett av problemen:

Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Hugobevakning 2015 – “Championship B’tok” av Edward M. Lerner (långnovell 5)

Ännu en novell ur Analog…

Denna långnovell utspelar sig i Lerners InterstellarNet-universum, en framtid där kontakten med andra intelligenta varelser i universum skett genom avancerat informationsutbyte snarare än genom fysisk kontakt. Det låter som en skön utveckling av den gamla ansibelgrejen och med tanke på Lerners rykte som duktig företrädare för hård science fiction kan InterstellarNet-serien vara värd att kolla upp.

Ett av problemen med ”Championship B’tok” är tyvärr att den blir tämligen ointressant för den som inte läst övriga verk i serien. Bakgrunden med en strandsatt, utomjordisk klan som försöker smälta in bland människorna i solsystemet samtidigt som de planerar en kupp är väl hyfsat intressant. Tyvärr leder berättelsen ingenstans och det första kapitlet är en helt annan berättelse som aldrig följs upp. Den som vill publicera en del av ett kommande verk som en långnovell borde väl kunna redigera den så att den framstår som en någorlunda självständig historia?

Edward M. Lerner

Ett annat problem är det otroligt tråkiga och styltiga språket. I Sad Puppiesarnas världsbild ingår att berättelser från Analog (som gärna publicerar lite mer gammaldags sf) är orättvist förbisedd nuförtiden. Ändå är ingen redaktör från Analog med bland deras nomineringar till kategorin för bästa redaktör. Förklaringen, misstänker jag efter att ha läst ett antal berättelser som först publicerades i denna tidskrift, är att Analog inte har några redaktörer. Vilken förklaring kan det annars finnas till att så många av Analog-verken är fulla av klumpigt formulerade meningar och utläggningar som varje redaktör med självaktning skulle gått loss på med rödpennan?

”Championship B’tok” framstår som en slumpmässigt utvald del av en ganska illa skriven roman och jag ids inte skriva mer om den.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som

Hugobevakning 2014 – långnovellerna

Dags att ta sig an verk som är mellan 7500 och 17500 ord långa!  Här finns det fem nominerade att välja mellan.

The Waiting Stars av Aliette de Bodard

Handlingen växlar mellan ett spännande räddningsuppdrag i omloppsbana kring en främmande planet och en kvinnas uppväxt i en kultur som räddat henne från otäcka maskiner, vilka använder mänskliga kvinnors kroppar för att föda fram nya artificiella intelligenser.

Skamböcker.

På bibblan arbetar vi nu med ett tema om böcker som du skäms över att läsa. Det har kommit upp allt ifrån pinsamt dåliga böcker till att läsa behöva läsa FLN-böcker på tåget. Jag har precis fått lära mig vad FLN betyder, ”Flärd, lidelse och njutning” mycket hettande länder och pulserande kroppar alltså.

Jag tänkte komma ut lite med böcker som jag skäms över att jag läser. Böcker som inte ligger framme på kaffebordet eller ens får platsa i bokhyllan. Det blir sibirien direkt! Förut så tyckte jag att det var pinigt att läsa Charlaine Harris tantsnuskiga vampyrböcker, men nu efter Tru Blood på TV så är det helt plötsligt tjusigt att läsa ”böckerna som serien bygger på”. Men det är ändå inget som jag skulle namedroppa i en krystad diskussion om vilka böcker som är bra, alla har väl hamnat i en sån diskussion på nån fest någonstans. Folk ska bräcka varandra i Udda God smak, jobbigt.

Nu på sistone har jag plöjt en viss kategori böcker, verkligen frossat i tveksam litteratur. Det började med att jag ville läsa böcker med koppling till rollspelet Dark Heresy. Redan här borde ni börja ana oråd, böcker baserade på spel och rollspel är ett enda stort gungfly av skitböcker.  Men det finns små öar av böcker som faktiskt går att läsa.

Jag blir ofta rätt så förtjust i olika spelvärldar och vill gärna veta så mycket som möjligt om allt! I Dark Heresy så spelar du underhuggare till en inkvisitor i samma universum som figurspelet Warhammer 40k utspelar sig. Det började för 40 år sedan med könlösa rymdsoldater som målades av hobbyspelare och har nu växt till en gigantisk industri som pumpar ut böcker, spel och annat. Det kommer massvis med böcker varje år!

Serien Horus Heresy är Black Librarys största succé och det har tryckts över en miljon böcker. Böckerna utspelar sig 10 000 år innan ”nutid” och handlar om mänsklighetens allra största inbördeskrig. Eftersom att det har förts krig de  senaste 10 000 åren blir jag lite nyfiken på vad som ändå gick så fel. Det har kommit 15 böcker och det är en otrolig skillnad i hur bra böckerna är. Allt ifrån skrattretande dåligt till nästan bra. Lagom skämmigt i fantastikmiljöer och väldigt skämmigt i sällskap av de som läser Udda och God litteratur. Men det är perfekta pendlarböcker! Lövtunn handling, mycket action och en trygghet i att veta vad du får ut av böckerna.

Om det är någon som blir sugen så kan jag rekommendera den enda författaren som jag tycker är bra i det här gänget. Dan Abnett kan faktiskt skriva underhållande och håller en hyfsad nivå i sina böcker. Nu har jag inte läst alla (nästan 50 böcker!) men gillade verkligen hans böcker om Eisenhorn och den nya Prospero Burns (rymdvargar!).

 

Har ni några skämsböcker?

/karl (Som nu läser Iain M Banks..)

En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)

Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.

skäggaction

9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long.  Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.

rymd-pangpang

2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti. 

Hårdkokta vampyrer

2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte  som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!

Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad  gubben har blivit tråkig!

Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.

/karl

Tales from Earthsea (2006)

En Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L