Hugobevakning 2015 – The Dark Between the Stars av Kevin J. Anderson (roman 4)

The Dark Between the StarsEn fråga som måste ställas är följande: Vad gör den här boken på listan?

I vanliga fall hade jag kunnat gissa och spekulera, men eftersom The Dark Between the Stars har kampanjats fram av Sad Puppies går det att… spekulera och gissa, men med åtminstone lite på fötterna. Det finns mycket som irriterar SP-människorna, varav vissa delar hamnar i skymundan, men om man lyssnar på dem ett tag märker man en sak: De blir väldigt upprörda när försäljningssiffror och framröstade priser inte går hand i hand. Kevin J. Anderson säljer extremt mycket, alltså måste han ha en Hugo-nominering. Alternativt kanske han inte måste ha en Hugo-nominering, men om han inte får det är det ett tydligt tecken på att Hugon röstas fram av människor som struntar fullständigt i om en bok har en bra handling eller inte, utan bara röstar på utsatta minoriteter av politiska skäl.

Denna inställning kan förstås verka vettig, men det finns även vissa problem med den. Som tur är finns det ett citat ur The Dark Between the Stars som hjälper oss att förstå ett av problemen: Läs mer

Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Hugobevakning 2015 – “Championship B’tok” av Edward M. Lerner (långnovell 5)

Ännu en novell ur Analog...

Ännu en novell ur Analog…

Denna långnovell utspelar sig i Lerners InterstellarNet-universum, en framtid där kontakten med andra intelligenta varelser i universum skett genom avancerat informationsutbyte snarare än genom fysisk kontakt. Det låter som en skön utveckling av den gamla ansibelgrejen och med tanke på Lerners rykte som duktig företrädare för hård science fiction kan InterstellarNet-serien vara värd att kolla upp.

Ett av problemen med ”Championship B’tok” är tyvärr att den blir tämligen ointressant för den som inte läst övriga verk i serien. Bakgrunden med en strandsatt, utomjordisk klan som försöker smälta in bland människorna i solsystemet samtidigt som de planerar en kupp är väl hyfsat intressant. Tyvärr leder berättelsen ingenstans och det första kapitlet är en helt annan berättelse som aldrig följs upp. Den som vill publicera en del av ett kommande verk som en långnovell borde väl kunna redigera den så att den framstår som en någorlunda självständig historia?

Edward-M.-Lerner-215x300

Edward M. Lerner

Ett annat problem är det otroligt tråkiga och styltiga språket. I Sad Puppiesarnas världsbild ingår att berättelser från Analog (som gärna publicerar lite mer gammaldags sf) är orättvist förbisedd nuförtiden. Ändå är ingen redaktör från Analog med bland deras nomineringar till kategorin för bästa redaktör. Förklaringen, misstänker jag efter att ha läst ett antal berättelser som först publicerades i denna tidskrift, är att Analog inte har några redaktörer. Vilken förklaring kan det annars finnas till att så många av Analog-verken är fulla av klumpigt formulerade meningar och utläggningar som varje redaktör med självaktning skulle gått loss på med rödpennan?

”Championship B’tok” framstår som en slumpmässigt utvald del av en ganska illa skriven roman och jag ids inte skriva mer om den.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där "A Single Samurai" först publicerades.

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2015 – ”Turncoat” av Steve Rzasa (novell 2)

"Turncoat" publicerades ursprungligen i denna antologi.

”Turncoat” publicerades ursprungligen i denna antologi.

I en avlägsen framtid rasar ett interstellärt krig mellan de människor som valt att modifiera sig med artificiella implantat och de som håller fast vid sina naturliga köttkroppar. Berättaren i ”Turncoat” är en AI i ett stridsrymdskepp som slåss på implantatfolkets sida. När AI:ns överordnade avskedar rymdskeppets mänskliga besättning av effektivitetsskäl och dessutom börjar se andra sidans mänskliga civilister som måltavlor börjar AI:n ifrågasätta sin lojalitet…

Det händer lite till, men jag tänker inte berätta vad det är. Se till att inte läsa titeln, eftersom den är något av en spoiler. Problemet med denna novell är att den känns som en skrivövning, snarare än ett fullödigt konstverk. Det är ju bra att Rzasa åtminstone försöker sig på en del filosofiska resonemang, men det skulle behöva utvecklas mycket mer, liksom jag skulle vilja veta mer om exakt vad det är som gör att just denna AI känner tillgivenhet inför sin besättning. Det kan väl inte bara vara lukten?

Istället skulle han ha kunnat stryka flera långa, meningslösa uppräkningar av vapen och ammunition som inte tillför ett skvatt.

Ja, ni hör ju. Jag låter som en lärare som rättar en uppsats. Unge Rzasa har gjort ett bra första försök och kommer kanske att så småningom skriva något som kan publiceras. Vem vet, om något decennium kanske han till och med kommer att skriva något som är värt ett Hugo-pris?

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som Läs mer

Hugobevakning 2014 – långnovellerna

Dags att ta sig an verk som är mellan 7500 och 17500 ord långa!  Här finns det fem nominerade att välja mellan.

The Waiting Stars av Aliette de Bodard

Handlingen växlar mellan ett spännande räddningsuppdrag i omloppsbana kring en främmande planet och en kvinnas uppväxt i en kultur som räddat henne från otäcka maskiner, vilka använder mänskliga kvinnors kroppar för att föda fram nya artificiella intelligenser. Läs mer