Skamböcker.

På bibblan arbetar vi nu med ett tema om böcker som du skäms över att läsa. Det har kommit upp allt ifrån pinsamt dåliga böcker till att läsa behöva läsa FLN-böcker på tåget. Jag har precis fått lära mig vad FLN betyder, ”Flärd, lidelse och njutning” mycket hettande länder och pulserande kroppar alltså.

Jag tänkte komma ut lite med böcker som jag skäms över att jag läser. Böcker som inte ligger framme på kaffebordet eller ens får platsa i bokhyllan. Det blir sibirien direkt! Förut så tyckte jag att det var pinigt att läsa Charlaine Harris tantsnuskiga vampyrböcker, men nu efter Tru Blood på TV så är det helt plötsligt tjusigt att läsa ”böckerna som serien bygger på”. Men det är ändå inget som jag skulle namedroppa i en krystad diskussion om vilka böcker som är bra, alla har väl hamnat i en sån diskussion på nån fest någonstans. Folk ska bräcka varandra i Udda God smak, jobbigt.

Nu på sistone har jag plöjt en viss kategori böcker, verkligen frossat i tveksam litteratur. Det började med att jag ville läsa böcker med koppling till rollspelet Dark Heresy. Redan här borde ni börja ana oråd, böcker baserade på spel och rollspel är ett enda stort gungfly av skitböcker.  Men det finns små öar av böcker som faktiskt går att läsa.

Jag blir ofta rätt så förtjust i olika spelvärldar och vill gärna veta så mycket som möjligt om allt! I Dark Heresy så spelar du underhuggare till en inkvisitor i samma universum som figurspelet Warhammer 40k utspelar sig. Det började för 40 år sedan med könlösa rymdsoldater som målades av hobbyspelare och har nu växt till en gigantisk industri som pumpar ut böcker, spel och annat. Det kommer massvis med böcker varje år!

Serien Horus Heresy är Black Librarys största succé och det har tryckts över en miljon böcker. Böckerna utspelar sig 10 000 år innan ”nutid” och handlar om mänsklighetens allra största inbördeskrig. Eftersom att det har förts krig de  senaste 10 000 åren blir jag lite nyfiken på vad som ändå gick så fel. Det har kommit 15 böcker och det är en otrolig skillnad i hur bra böckerna är. Allt ifrån skrattretande dåligt till nästan bra. Lagom skämmigt i fantastikmiljöer och väldigt skämmigt i sällskap av de som läser Udda och God litteratur. Men det är perfekta pendlarböcker! Lövtunn handling, mycket action och en trygghet i att veta vad du får ut av böckerna.

Om det är någon som blir sugen så kan jag rekommendera den enda författaren som jag tycker är bra i det här gänget. Dan Abnett kan faktiskt skriva underhållande och håller en hyfsad nivå i sina böcker. Nu har jag inte läst alla (nästan 50 böcker!) men gillade verkligen hans böcker om Eisenhorn och den nya Prospero Burns (rymdvargar!).

 

Har ni några skämsböcker?

/karl (Som nu läser Iain M Banks..)

Annonser

En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)

Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.

skäggaction

9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long.  Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.

rymd-pangpang

2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti. 

Hårdkokta vampyrer

2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte  som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!

Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad  gubben har blivit tråkig!

Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.

/karl

Tales from Earthsea (2006)

EarthseafilmEn Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

200px-UrsulaLeGuin.01

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L

Steamboy

steamboyDet är ingen tvekan om att det bästa som hänt filmkonsten, åtminstone sen ljudfilmen kom, är utvecklingen av den animerade filmen. Äntligen kan duktiga skådespelare slippa hämmas av sitt utseende, alternativt sminkas och kläs upp tills de liknar skyltdockor med julgranspynt, och koncentrera sig på sitt viktigaste redskap, rösten! Dessutom går det att infoga magi, utomjordingar, etc, utan att tittarna behöver undra varför människorna i filmen plötsligt fick sällskap av en gummidocka. Bara formen tas på allvar och ges lika stor budget som en spelfilm är det självklart att den animerade filmen är överlägsen den klassiska spelfilmen.

 

 

Därför trodde jag att det skulle bli roligt att få se anime i steampunkmiljö. Det skulle vara den dyraste animerade filmen som någonsin gjorts i Japan och manusförfattare och regissör var tydligen Katsuhiro Otomo (som bl a skrivit Akira). Stor budget och en erfaren regissör och författare i kombination, kan det bli dåligt? Ja, naturligtvis, åtminstone om det är fråga om en film från Hollywood. Men det var det nu inte och dessutom hade jag läst att filmen skulle handla om en ung mans försök att finna sig själv mot en bakgrund av social oro. Social oro, för tusan bövlar! Jag kommer  genast att tänka på strejkande grodvarelser á Perdido Street Station. Vi snackar alltså om ett alternativt artonhundratal, det artonhundratal då Marx och Engels plitade ner sina skrifter och manifest, Nietzsche fantiserade om övermänniskoideal, Herman Melville åkte runt på valfångst och fraterniserade med kannibaler, Mary Shelley skrev om den förste galne vetenskapsman världen känt, etc, etc. Lägg till gigantiska kugghjul av mässing och pysande ventiler och möjligheterna tycks vara oändliga!

steamboy2

Coola ångrustningar

Jag antar att det inte är bra att ha för höga förväntningar. Att ständigt förvänta sig allmän sunk för att slippa bli besviken är ett dåligt råd i vardagen och kan säkert fördärva livet om det följs neurotisk, men när det gäller film tycks det vara en sund inställning. Den sociala oron visade sig ha mer att göra med herrskapets planer för ny teknik än med någon form av egentlig social förändring. Visst förekom det häftiga ångrustningar och liknande, men tyvärr tog de alltför stor plats. Faktum är att det mest fascinerande med filmen är den visar att en film inte behöver någon förlaga för att framstå som en dålig filmatisering av en bok. Huvudpersonen presenteras bara med hjälp av ett kort slagsmål innan den första jakten kommer igång, visserligen med ångtåg och luftskepp, men ändå bara en standardjaktscen. Mina förhoppningar hade inte dött, eftersom t ex Laputa – Castle in the Sky börjar på ett liknande sätt och sedan tar sig. Men jakten visade sig bara vara början. Visserligen  gjordes en del försök att starta en diskussion om teknikens roll i samhället och huvudpersonens bryderier var åtminstone lite engagerande, då hans ursprungliga dilemma, valet mellan familjelojalitet och samvete, komplicerades av att olika familjemedlemmar stod på olika sidor i konflikten, men mycket gick tyvärr förlorat pga att karaktärerna, bildligt och bokstavligt, fick skrika för att höras över dånet från effekterna.

Missförstå mig inte nu; jag är ingen dogmatisk motståndare till högljudda effekter, maffiga maskiner och explosioner (eller allra helst exploderande maskiner), men riktigt bra tycker jag att de blir först när spänning och action kombineras med lite djupare budskap och funderingar. Och om man drar ut på klimax i 60 minuter så är det liksom inget riktigt klimax längre.

För att sammanfatta mitt intryck av filmen kan jag tänka mig att riktiga steampunkfans reagerar på den här filmen på samma sätt som tolkienistas reagerade på Steve Jacksons LoTR-filmer: Det är roligt att någon bygger snygga och påkostade miljöer, men framför allt blir man besviken över att så mycket tappades bort på manussidan. Om du verkligen, verkligen gillar ångbaserad teknik kan du säkert underhållas för stunden av den här filmen, men annars kan jag tyvärr inte komma på någon direkt anledning att se den.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L