Hugobevakning 2015 – Pale Realms of Shade av John C. Wright (kortroman 3)

Fortfarande John C. Wright

Ännu en kortroman av allas vår John C. Wright. Denna gång har han skrivit en spökhistoria. Själva spöket, tillika berättaren, är en typisk privatdetektiv i noirtraditionen. Flera gånger under berättelsens gång kallas han till de levandes värld och vi får gradvis veta svaret på vem som mördade honom, vad motivet var och framför allt varför han har så svårt att medge för sig själv vad som faktiskt hänt. En lustig detalj är att deckarslusken ifråga har en livsinställning som påminner om den hos huvudpersonen i ”The Day the World Turned Upside Down”, med skillnaden att Wrights figur beskrivs som en person med emotionella problem som han behöver ta tag i.

I bakgrunden finns en sorts övernaturlig värld där huvudpersonen försörjt sig som en korsning mellan privatspanare och spökjägare. Värt att notera är att mycket av denna bakgrund presenteras på samma sätt som i One Bright Star to Guide Them, med vaga, överspända referenser till tidigare händelser. Det är inte lika krystat som i den förra kortromanen, men det är svårt att bortse från att Wright inte verkar särskilt intresserad av sitt eget världsbygge, men desto mer entusiastisk inför att presentera sin kristna ideologi.

Budskapet är dock allmänmänskligt och sympatiskt. Problemet ligger i Wrights omständliga sätt att presentera det. William Gibson sa en gång, kanske halvt på skämt, att han uppfann cyberspace eftersom han hade svårt att skriva övergångar mellan de scener och miljöer han behövde. Wright har samma problem, men ingen vidare lösning. Spöket ser tiden som ett hav där han kan dras till olika punkter i jordelivets tid (vilket bland annat används till att varna för en mörk framtid full av hemska minareter, noterar jag). Tyvärr beskrivs tidshoppen på ett alldeles för ointressant vis för att berättandet ska flyta naturligt. Wright verkar uppskatta sin vision lite för mycket, samtidigt som han är lite för dålig på att förmedla den.

Med en rejäl redigering, som till största del skulle vara en förkortning, skulle Pale Realms of Shade också kunna nå upp till det hägrande omdömet helt okej, men som den nu är skriven är den snarare ganska dålig.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – Big Boys Don’t Cry av Tom Kratman (kortroman 2)

Big Boys Don’t Cry

Militär science fiction har naturligtvis sitt existensberättigande, även om man bortser från självklarheter som tryckfrihet och liknande. Krig har alltid funnits och kommer kanske alltid att finnas (även om jag personligen tror att krig som är större än småfejder faktiskt skulle kunna avskaffas under rätt förutsättningar), så varför skulle inte sf-författare spekulera i krigets framtid? Icke desto mindre är strider, strategi och taktik inte några större intressen för mig, så jag är inte den som söker upp subgenren spontant. Kanske är en fördel med Sad puppies-kampanjen att jag får fler tillfällen att göra utflykter utanför min bekvämlighetszon som läsare? Jag har hört att det ska vara nyttigt.

Min spontana tanke är att Big Boys Don’t Cry är vad Steve Rzasa skulle kunna åstadkomma om han haft den där erfarenheten som han så uppenbart saknade när han skrev ”Turncoat”. Även om politiken i kortromanen är vag och inte särskilt intressant eller realistisk (är det så här krigsskildringar skrivna av mjukisar framstår för militärt insatta läsare?) lyckas Kratman beskriva framtida krigsproduktion på ett sätt som säkert är intressant för sådana människor vars samtliga böcker har ordet slaget i titeln. Även för mig är det mycket mer intressant än Rzasas tekniska katalogprosa.

Kratman beskriver dessutom många sidor av krigsföring, inte bara hjältesagorna, och presenterar tanken att om artificiella intelligenser ska ersätta människor i framtidens krig måste de kanske vara så lika människor att grymheterna de får utstå egentligen inte blir mindre. Eller något. Ja, Big Boys Don’t Cry handlar alltså om en AI i en sorts tank som tänker tillbaka på sin militära karriär.

Mer är det väl inte att säga. Detta är någorlunda kompetent skrivet, men ämnet ligger så långt från sådant jag tycker är intressant att jag ändå sitter och gäspar under läsningen. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon skulle kunna motivera att Big Boys Don’t Cry ska betraktas som en av årets bästa sf- och fantasyberättelser.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – “The Day the World Turned Upside Down” av Thomas Olde Heuvelt (långnovell 4)

Det är fan inte okej att som författare se så här bra ut. Jag ska starta en aggressiv nätkampanj för att få in fula människor på kortlistan.

Thomas Olde Heuvelt är känd från förra årets hugobevakning, då han hade en småtrevlig novell bland de nominerade. Detta år utmärker han sig som författare till den enda långnovell som inte fanns med i Sad Puppies-kampanjen. Titeln ger en ovanligt tydlig vink om handlingen – en dag byter gravitationen plötsligt riktning och alla lösa föremål, samt djur och människor, faller bort från jorden. Jag känner mig som Askungens lilla hjälpreda när jag läser, för visst är idén fin, men inte ny. Inte minst är den stommen i en av mina favoritepisoder i Kalle och Hobbe.

Nog tycker jag att Olde Heuvelt är en skickligare stilist än de övriga nominerade i kategorin (man bör kanske ha i åtanke att denna långnovell är en översättning från holländska), men i övrigt är jag inte särskilt imponerad. Gravitationsidén tas ingen särskild stans och det berättelsen egentligen handlar om, den unga huvudpersonens försök att ta sig fram till sitt ex som nyss gjort slut, skäms en hel del av att nämnda huvudperson är, för att uttrycka sig på ren svenska, ett creepy litet creep till creepigt stalkercreep.

Kalle i ”Kalle och Hobbe”.

Att även den icke valpnominerade berättelsen i stort sett suger illustrerar en djup sanning om mänsklighetens livsvillkor: Folk är idioter. De har inte samma smak som jag och alla priser som röstas fram av allmänheten, eller som har hyfsat låg tröskel för deltagande, kommer att belöna verk som appelerar till den minsta gemensamma nämnaren eller är dåliga på andra sätt. Sådant är livet och det är inget att göra åt. Det underliga i kråksången är förstås att Sad Puppy-folket, som ska föreställa vuxna människor, inte fattat detta utan känner sig tvingade att konstruera en konspirationsteori om att pk-vänstern tagit över fandom för att förklara att sådant de själva inte uppskattar nominerats. Tanken att de själva inte utgör universums gyllene metermått har inte slagit the Brad Bunch, vilket förklarar varför min ironimätare exploderade när Brad Torgersen kallade andra för snobbar.

Vare därmed hur som helst. Själva novellen kan man ha eller mista, helst det senare.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – “Ashes to Ashes, Dust to Dust, Earth to Alluvium” av Gray Rinehart (långnovell 3)

Gray Rinehart

Här har vi äntligen en långnovell som verkar lovande, i form av en klassisk kulturkrockshistoria som är föredömligt stillsamt berättad. Huvudpersonen besöker i inledningsscenen en utomjordisk skulptör tillsammans med en vän för att beställa en sorts minnesmärke över vännen. Gradvis får vi veta mer om bakgrunden. Berättelsen tilldrager sig på en planet (Alluvium) som koloniserats nästan samtidigt av människor och ödleliknande utomjordingar. Med tiden har människorna blivit alltmer kuvade och ödlorna utövar en makt som är lika svår att bekämpa som att förstå sig på. Men huvudpersonens vän har en plan för att stärka motståndet…

…och ungefär där börjar det gå fel. Planen är nämligen skvatt galen. Ödlorna betraktar människorna som någon sorts mellanting mellan barbarer och halvsmarta djur och tycks motivera förtrycket på detta vis. Planen går ut på att bryta mot ett av ödlornas värsta tabun… för… att… visa.. att… Ja, vad i hela friden ska det leda till?

Det finns en novell av Fritz Leiber, ”The Curse of the Smalls and the Stars”, där de båda äventyrarna Fafhrd och Gråkatt slagit sig till ro på en liten ö. Gudarna gillar förstås inte att deras favoritunderhållning berövats dem, utan tänker ut en jättesmart plan som ska få de två att ge sig ut och härja igen. Denna plan är titelns curse, som får hjältarna att bli besatta av pyttesmå detaljer respektive de avlägsna stjärnorna. Genom någon sorts omvänd psykologi ska detta göra kumpanerna så uttråkade att de drar ut på äventyr. Problemet är naturligtvis att psykologin inte blir omvänd, utan att hjältarna helt enkelt är mer nöjda än någonsin med att gå hemma på sina gårdar och titta på stjärnor och blomblad. Skämtet och handlingen går alltså ut på att gudarna tänker ut en sanslöst korkad plan.

I ”Ashes to Ashes…” har gudaplanen en värdig konkurrent om världens mest felritade plan, med skillnaden att den förstnämnda beskrivs som ett äkta genidrag. Det är svårt att hålla sig för skratt och långnovellen går från ett lovande försök till ännu en förlorad möjlighet. I rättvisans namn ska det dock sägas att jag inte dömer ut Rinehart som författare – med en mindre underlig handling skulle han kunna få till något bra.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

Baksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Främling. Inkräktare (2014) av Hans Olsson

Vem blir inte glad av ordet novell? Svar: Alldeles för många. Problemet med noveller är eventuellt att de används som skrivövningar av författare som värmer upp inför det som anses vara Den Riktiga Karriären som romanförfattare. Naturligtvis är det bra att öva sig, men det är också lämpligt att sortera bort de noveller som inte håller måttet, något som inte alltid görs.

Därför är det med viss bävan jag öppnar en novellsamling av en svensk skräckförfattare som jag inte läst förr. Men jag älskar välskrivna noveller och vem vet var nästa guldkorn står att finna?

Som vanligt väljer jag att recensera novellerna en och en, för att inte förminska det enskilda verket. Det finns förstås vissa problem med den metoden, men mer om det senare.

I lindormens grepp

Samlingen börjar lugnt med en berättelse om en ung flicka och hennes morfar som är ute på vandring i naturen. Som alla vet är naturen farlig och bör undvikas, i synnerhet om mytologiska djur visar sig vara verkliga. Morfaderns funderingar kring sitt barnbarn och hans starka oro för henne är det som lyfter berättelsen hjälpligt från bagatellnivån, då själva händelseförloppet inte känns särskilt intressant eller nyskapande.

Betyg: 2/5

Lisas hunddagis

Udda figurer är ett vanligt inslag i skräcklitteratur och här får vi möta en ”crazy dog lady”, som föredrar hundars sällskap framför människors. Även hon gör misstaget att bege sig ut i naturen och börjar där påverkas av någon typ av väsen som tycks på väg att välla fram ur själva jorden. Faktum är att det börjar kännas som om episoden är en del av en större mytologi. Är det i själva verket en episodroman jag läser? Mer om det senare.

Novellen känns iaf mer genomarbetad än den första och man kommer ganska nära Lisa och hennes liv på några få sidor.

Betyg: 3/5

En på miljonen

Ett litet gäng småkriminella bryter sig in i en villa, som visar sig ha otäcka hemligheter. Huvudpersonens känslor och stigande panik skildras ganska bra och novellen känns väldigt inspirerad av Stephen King. Mysterierna får ingen förklaring, men här tycker jag att det funkar någorlunda bra. Det sänker kanske känslan av mytbyggande, men gör skräckinslagen desto läskigare. Det okända skrämmer, som bekant.

Betyg: 2/5

Sommargatt

En riktigt kort novell om en familj som köper ett sällskapsdjur, en ”gatt”. Även om svaret på gattens natur kändes uppenbar väldigt tidig så tycker jag att novellen funkar bra, inte minst då den är precis lagom lång.

Betyg: 3/5

Främling. Inkräktare

Samlingens titelnovell är mycket längre än de övriga och bjuder på en överraskning – den är nämligen en direkt fortsättning på ”I lindormens grepp”. Morfadern ger sig ut på en lång färd för att finna hjälp till sitt barnbarn och Olsson tar här och bygger upp en mycket stämningsfullt skildrad parallell värld, där allsköns oknytt lever sida vid sida med människorna. Stämningen är dock skitig och hård snarare än vacker och eterisk och bland annat får vi möta kanske världens oartigaste pyssling.

Det ska nämnas att det finns ett starkt irritationsmoment, nämligen de utdrag ur gamla texter som förekommer i novellen inte är trovärdiga, till exempel att formen ”äro” används fel. Den som inte vet hur äldre svenska används tycker jag kan låta bli att använda den, eller översätta den varsamt till modernt språkbruk. Jag frågar mig var redaktören håller hus, och när jag besöker Zakuli Förlag, som gett ut boken kommer svaret: Det är ett enpersonsförlag och Hans Olsson är redaktör, utgivare, ensam författare, domare, bödel, etc.

Trots smärre invändningar och trots lite väl utdragna äventyrsscener tycker jag att novellen hör till de bästa i samlingen och jag skulle gärna läsa mer om den mytologi som Olsson målar upp. Det finns dessutom vissa vinkar om att det som händer i den underjordiska världen hänger samman med och påverkar vår värld, vilket kanske kan vara förklaringen till märkliga händelser i andra noveller, till exempel ”Lisas hunddagis”. Kommer allt att hänga samman på slutet? Och hur ska jag nu förhålla mig till ”I lindormens grepp”, som framstår som en prolog till denna novell? Kanske är det bättre att läsa dem som en sammanhållen berättelse, men hela samlingen framstår i slutändan inte, som vi ska se, som en helhet.

Betyg: 4/5

Pegasushov

Även detta är en lite starkare novell, som har fördelen att Olsson använder skräckmomentet till att driva med vår fixering vid sociala medier och de alternativa personligheter vi skapar åt oss där. Han gör det dessutom med en blandnig av humor och skärpa som jag tycker är tilltalande. En av hans starkaste sidor verkar vara förmågan att låta det övernaturliga ta plats i vardagen, utan att vardagsskildringen får spela andrafiol. Återigen för det tankarna till Stephen King.

Betyg: 4/5

Två små

Just vardagsskildringen är som starkast i denna novell, om några unga pojkar som tar sig in i ett övergivet hus. Ibland är det inte det övernaturliga som står för det största obehaget, utan den värld vi människor skapar, i vilken barn släpps ner utan de verktyg som behövs för att navigera i den.

Betyg: 4/5

Skatroulette

Denna novell kan man kalla en fristående fortsättning på ”Främling. Inkräktare”. Huvudpersonen är en småkriminell person från Alby som författaren verkligen försökt krypa in i huvudet på och även om jag inte vet hur realistisk skildringen är så tycker jag att det funkar ganska bra. Återigen känner jag igen ett drag av Stephen King. Att skapa obehag genom att låta läsaren se genom ögonen på en obehaglig person, men fokusera mer på den vardagliga sjaskigheten än på någon mer metafysisk ”ondska” är ju ett gammalt trick. Själva händelseförloppet känns dock ointressant, förutom i förhållande till ”Främling. Inkräktare”.

Betyg: 3/5

M/S Gertis Silvro

Ett barndomsminne från en estlandsfärja där det försiggår något mystiskt. Även denna känns som en bagatell, men jag gillar beskrivningen av själva båten, dess säregna rörelser och barnets nyfikenhet och upptäckarglädje.

Betyg: 3/5

I obeliskernas skugga

Plötsligt blir det skräck i science fiction-miljö. En rymdkoloni drabbas av att en enorm obelisk skjuter upp ur marken och alla som närmar sig den dör ögonblickligen. Återigen känns novellen bagatellartad, men jag börjar ana att det kanske mest har med mina preferenser att göra. Olsson satsar på att skapa en känsla av utsatthet och skräck inför en miljö där människan inte är mer än en smutsfläck som kan torkas bort när som helst. Han gör det riktigt bra, men jag hade gärna sett mer science fiction (dvs förklaringar) även om det skulle innebära mindre skräck.

Betyg: 2/5

Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt

År 1752 passerar en lärare på resa genom en landsända där något obehagligt försiggår. Är en mördare på fri fot, eller är det något mycket större, äldre och mörkare som har drabbat byarna? Detta är en av de noveller som jag gillar mest i samlingen. Framför allt skapas känslan av att det finns en mytologi bakom händelserna, att detta bara är en episod i en lång rad av skräckinjagande händelser i en trakt som kanske till och med är förbannad. Det är exakt samma stämning som H.P. Lovecraft frammanar när han är som bäst, men utan Lovecrafts överlastade prosa.

Betyg: 4/5

Doktor Pollobus vision

Novellen börjar lovande med ett par grovarbetare som tycker att det är något skumt med företaget de arbetar för och beger sig ner i ett underjordiskt utrymme för att undersöka saken. Jag gillar beskrivningarna av miljöerna de hittar, men handlingen bjuder inte på några större överraskningar.

Betyg: 2/5

En torkad ros

Innan det är dags att lämna Hans Olssons värld får vi veta hur det gick för flickan och morfadern från den inledande novellen. Den känns inte alls som en självständig berättelse, men det är förstås trevligt att få veta hur det som jag tänker på som huvudberättelsen slutar.

Betyg: 3/5

Sammanfattning

Som synes har jag blandade uppfattningar om de olika novellerna. Trots att jag är novellälskare önskar jag ofta att berättelserna fått vara längre, eller att de knutits ihop till kapitel i en längre historia. Det känns som om Olssons styrka ligger i hans stämningsfulla världsbygge och hans förmåga att skildra människor i vardagliga situationer. Detta skulle, tror jag, komma mer till sin rätt i en roman, där karaktärerna kan utvecklas mer och läsaren kan få en mer episk upplevelse. Jag har nämnt Stephen King och H.P. Lovecraft, som ju är två självklara referenser inom skräcklitteratur, men jag vill påpeka att Olsson faktiskt kommer upp i deras nivåer när han är som bäst. i synnerhet för den som verkligen gillar King kan Främling. Inkräktare vara väl värd att kolla upp.

/Olov L

Kaleidoscope (2014) av Alisa Krasnostein (red) och Julia Rios (red)

Science fiction och fantasy borde rimligen vara trädgårdar av prunkande mångfald, med inkännande skildringar av alla typer av människor som befolkar vår planet. Om det går att sätta sig in i hur en felprogrammerad artificiell intelligens eller en mångbent utomjording lever sitt liv borde väl en skildring av en artfrände, hur mycket hen än avviker från vad författaren är van vid, vara en nybörjarövning?

Samtidigt har i synnerhet science fiction länge varit en genre som på författarfronten dominerats av västerländska, främst engelsktalande män. Hur mycket detta har påverkat vilka människor som figurerat i fiktionen kan jag inte direkt uttala mig om. Dels är jag inte tillräckligt beläst, dels kan det vara så att det jag har läst är sådant som överlevt några decennier – att skumma grädden av genremoset ger nog ingen representativ bild. Varken Tiptree, Delany eller Le Guin blev kända genom att följa samhällets och genrens normer och säga vad man vill om Heinlein, men nog gjorde han sitt bästa för att skildra en framtid där hans egen tids rasfördomar försvunnit.

Däremot tyckte sig Krasnostein och Rios se att det särskilt inom nyare, dystopisk ungdomslitteratur är väldigt vanligt att huvudpersonerna är normisar och därför kom denna antologi till. Bidragslämnarna fick tolka begreppet mångfald hur de ville och redaktörerna tyckte att själva berättelsen inte nödvändigtvis skulle handla om sättet på vilket figurerna i novellen avviker från normen. Båda dessa riktlinjer tycker jag låter kloka, för att inte lägga band på kreativiteten eller förvandla fiktionen till förklädda broschyrer från någon social myndighet.

Men en novellsamling är naturligtvis aldrig bättre än själva novellerna, så jag tänkte säga något om var och en av dem:

”Cookie Cutter Superhero” av Tansy Rayner Roberts

Den första novellen handlar om en enarmad tjej som blivit utvald att bli en av Australiens nya superhjältar. Ja, den utspelar sig alltså i en värld där superhjältar finns på riktigt och funkar lite som våra dokusåpastjärnor, fast med övernaturliga krafter. Det är en fin berättelse om samhällets förväntningar och att våga vara sig själv och det är uppenbart att författaren är en genuin superhjältenörd. Nackdelen är att det är så många frågor om själva världsbygget som lämnas obesvarade. Exakt vad gör superhjältarna? Varför har just Sverige bäst jämställdhet mellan könen bland sina superhjältar? VARFÖR?

”Cookie Cutter Superhero” känns mer som första kapitlet i en roman än en novell, men är ändå helt okej. Enligt uppgift pågår det intensiva försök att övertala TRR om att skriva mer från denna värld, så kanske får jag någon gång svar på min stilla fråga om VARFÖR? Tills dess har vi en typisk mellanbra novell.

Betyg: 3/5

Tansy Rayner Roberts

”Seventh Day of the Seventh Moon” av Ken Liu

Ken Liu är en populär novellförfattare med ett starkt sentimentalt drag, åtminstone om jag ska gå efter de verk som jag har läst. Sentimentalitet är ett tveeggat svärd – det kan innebära rörande berättelser som kikar ända in i hörnen av det mänskliga hjärtat, men det kan också betyda något gråtmilt och trivialt. Liu har tidigare lyckats med det förra, men här hamnar han farligt nära det senare. Den som verkligen gillar sagor kommer dock att älska detta.

Betyg: 3/5

”The Legend Trap” av Sean Williams

Den första science fiction-novellen i boken är en riktigt intensiv och skrämmande berättelse om några studenter som bestämmer sig för att undersöka en vandringssägen om ett mystiskt bås som kanske kan ta dig till andra platser och världar. Tyvärr tycker jag att hela historien rinner ut i sanden på slutet, men vägen dit är en upplevelse!

Betyg: 4/5

”End of Service” av Gabriela Lee

Ännu mera sf, denna gång i form av en berättelse som behandlar arbetsvillkoren för gästarbetare från tredje världen och berättas ur perspektivet hos barnet till just en sådan arbetare. Satiren ligger på gränsen till att vara övertydlig, men den funkar. Jag känner snarast att det är just för att det behövs så lite extrapolering från dagens situation för att göra det obehagligt, som budskapet träffar så hårt.

Betyg: 4/5

”Chupacabra’s Song” av Jim C. Hines

En ung tjej som hjälper sin pappa med veterinärmottagningen får en dag ett mystiskt djur på sitt bord. Det utvecklas till en spännande berättelse om magi och – psykisk sjukdom. Det fina är att huvudpersonens psykiska egenheter beskrivs just som egenheter, en aspekt av hennes personlighet som hon helt enkelt måste hantera, på samma sätt som man blir tvungen att hantera alla sina egenskaper. Det är väldigt långt från såväl romantisering som demonisering, vilket är starkt jobbat av författaren!

Betyg: 4/5

”The Day the God Died” av Alena McNamara

Den kanske mest poetiska berättelsen i samlingen handlar om en människa som träffar en döende gud under en joggingrunda. En del av mig tycker att det övernaturliga inslaget är för svagt, en annan del vill veta mer om den unga människan, en tredje blir nyfiken på vad McNamara har skrivit i övrigt. Det är en sådan där novell som inte funkar riktigt för mig, men som är så välskriven att jag får för mig att författaren kommer att skriva ett mästerverk en dag, om hon inte redan gjort det.

Betyg: 3/5

”Signature” av Faith Mudge

Vilken bokmal tycker inte om att läsa om bokhandlare (eller förläggare, bibliotekarier, etc)? Denna humoresk handlar om de udda figurer som arbetar på en liten bokhandel, vilken de försöker driva lika mycket med hjärtat som med plånboken. Dock kan det bli problem om man förlitar sig på övernaturliga väsen i sin företagargärning. Ungefär såhär tänker jag mig att det är på sf-bokhandeln…

Nå, novellen kanske känns lite bagatellartad, men den vinner på sin stora charm.

Betyg: 4/5

”The Lovely Duckling” av Tim Susman

Brevväxlingen mellan en ung människa som söker till en skola för hamnskiftare, skolpersonalen och den oförstående och kontrollerande fadern utgör stommen i denna hjärteknipande novell. Den är ett väldigt fint exempel på hur fantastik kan användas för att säga något viktigt om vår verklighet utan att behöva välja en specifik ”fråga”. Rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

E. C. Myers

”Kiss and Kiss and Kiss and Tell” av E.C. Myers

En ny partydrog har gjort entré bland ungdomarna i denna novell. Om två personer tar drogen tillsammans och kysser varandra får de en vision av hur det skulle vara om de senare hade sex. Naturligtvis använder de den till att leka en variant av ryska posten. Huvudpersonen tar dock antipsykotisk medicin samtidigt och får helt andra hallucinationer om sin och hångelpartnerns möjliga framtid tillsammans. En spännande idé som utnyttjas till att visa på den utsatthet som psykiskt sjuka tyvärr dras med även i vårt moderna samhälle. Detta är helt klart en av de allra bästa novellerna i samlingen, som ändå börjar verka ha riktigt hög standard.

Betyg: 5/5

”Vanilla” av Dirk Flinthart

Jag gillade verkligen denna berättelse om en framtida skola i Australien där ett antal utomjordingar, som flytt från sin hemplanet, går tillsammans med de mänskliga eleverna. Berättaren har själv somalisk bakgrund och parallellerna mellan de två flyktinggrupperna blir kanske lite väl uppenbara, men samtidigt har budskapet något av ”någon var tvungen att säga det” över sig. Nörden i mig får iaf tillräckligt mycket bakgrund om utomjordingarna och deras integrering i jordiska samhällen för att jag ska bli nöjd.

Betyg: 4/5

Karen healey

”Careful Magic” av Karen Healey

Detta är nog den novell som utnyttjar temat mångfald på bästa sätt, som varande ett high school-drama om en ung tjej som har oturen att vara den enda (?) Lag-häxan på en skola full av Kaos-magiker. Det är klart bättre än det låter.

Betyg: 4/5

”Walkdog” av Sofia Samatar

Fler mytiska djur, denna gång ett som Samatar själv hittat på. Formen är en skoluppsats om den mystiska Gångarhunden, skriven av Yolanda Price, en ung kvinna som försöker klara sig i en hård skolmiljö. Ärligt talat är detta en av de mest gripande noveller jag någonsin läst och jag instämmer i en varning jag hört: den som inte vill gråta offentligt bör för säkerhets skull läsa Walkdog hemma på kammaren. Själva myten om Gångarhunden, hunden som går ut med människor på vandringar, är fint uppbyggd och alla som läst eller skrivit en halvtafflig skoluppsats kommer att känna igen sig och skratta gott. ”It makes you laugh, it makes you cry” är alltså helt sant, för en gångs skull. Det enda jag har att invända är att jag tycker att Samatar vid några tillfällen halkar ur rollen en aning. Är man en högutbildad, vansinnigt intelligent författare är det antagligen svårt att upprätthålla illusionen av att vara en outbildad, osystematisk tonåring. Icke desto mindre tycker jag att alla ska läsa den här novellen!

Betyg: 4/5

”Celebration” av Sean Eads

Man kan tycka att det är skrämmande nog med en berättelse som utspelar sig på ett sådant där läger där tokiga, kristna fundamentalister försöker ”bota” homosexuella, men på just detta läger är det dessutom något annat mystiskt som sker… Även denna novell känns lite som en bagatell, men är helt okej.

Betyg: 3/5

”The Truth About Owls” av Amal El-Mohtar

En väldigt fin berättelse om att slitas mellan två kulturer och att finna sin plats med hjälp av (eventuellt magiska) ugglor. Min inre 12-åriga nörd gnäller lite om att det fantastiska inslaget är väl vagt, varpå min inre litteraturprofessor säger åt ungen att hålla klaffen. När jag googlade författaren visade det sig att hon tidigare publicerat mycket poesi och det, mina vänner, märks mycket väl när man njuter av hennes vackra språk. Det är bara att hoppas att hon fortsätter att även besöka prosalandet i framtiden.

Betyg: 5/5

Amal El-Mohtar

”Krishna Blue” av Shveta Thakrar

Ännu en berättelse om att inte passa in – som sig bör, antar jag, i en antologi om ungdomar och mänsklig mångfald. Den här grep inte tag i mig på samma sätt som de övriga på samma tema, men det kan bero mer på mig än på novellen. Det övernaturliga inslaget var iaf alldeles för flummigt för min smak.

Betyg: 2/5

”Every Little Thing” av Holly Kench

Det är jättefint med en novell om utanförskap som inte fokuserar på elände, utan på hur alla kanske är freaks på ett eller annat sätt, oavsett om det är för att man har magiska krafter, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara gillar Stargate mer än de flesta. Inte desto mindre var detta en novell som inte fastnade hos mig efter att jag läst den, även om jag gillade den hyfsat medan den pågick.

Betyg: 2/5

”Happy Go Lucky” av Garth Nix

Här möter vi ett samhälle där social och ekonomisk status beror på hur stor tur man har, eller anses ha. Nix har prioriterat satiren framför att beskriva ett trovärdigt samhälle eller hur det gick till när det uppstod. Det funkar alltså någorlunda bra som satir, men mindre som sf. Sen är det anmärkningsvärt att de turlösa ändå har det så mycket bättre än de som hamnat lägst på samhällsstegen i vår värld, vilket tar udden av satiren en aning. Novellen har sina poänger, men är ingen höjdare.

Betyg: 2/5

”Ordinary Things” av Vylar Kaftan

De vanliga sakerna kan ställa till det för den som lider av tvångssyndrom. Detta är en av de tyngre, mer realistiska novellerna i samlingen. Faktum är att den är så realistisk att jag har svårt att hitta något fantastiskt inslag alls. Dock är den en känslig nedstigning i en annan människas psyke, där världen och tankarna är mer svårnavigerade än för de flesta av oss. Kanske är det en av litteraturens större förtjänster att den låter oss ta del av insidan av människor som lider av sjukdomar som inte märks på utsidan.

Betyg: 4/5

John Chu

”Double Time” av John Chu

En mer glittrig och glamorös utsida än konståkningsvärldens torde vara svår att hitta, men även här döljer sig annat på insidan. Samtidigt som vi får följa en isprinsessas träning och problem med en något pressande moder presenterar Chu en värld där kortare tidsresor är möjliga och slår ihop de båda delarna när ett Jan Boklövskt projekt påbörjas – att integrera tidshopp i konståkningen! Det är omöjligt att inte smittas av Chus entusiasm inför sporten ifråga och jag börjar själv undra varför min garderob saknar tyllkjol och trikåer. Tidsresandet är ett ganska finurligt inslag och precis som med den Hugo-vinnande novellen ”The Water that Falls on You from Nowhere” är det bara att erkänna sig grundligt charmad av Chus berättarglädje.

Betyg: 4/5

”Welcome” av William Alexander

En lite melankolisk historia som handlar om en släkt som försörjer sig genom att segla mellan två världar. Den innehåller även en del betraktelser kring exilens psykologi. Inte heller denna novell fastnade hos mig, trots att det inte är något direkt fel på den.

Betyg: 3/5

Det var alltså novellerna i Kaleidoscope! Det anmärkningsvärda är den generellt höga klass som novellerna håller. Dalarna är helt enkelt inte lika djupa som de brukar vara i antologier, samtidigt som här finns några riktiga toppnoveller. Jag tycker alltså att du, nästa gång du är sugen på bra ungdomslitteratur, ska satsa på ett kaleidoskop!

/Olov L

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Hugo-romanerna, del 3 av 5 – Neptune’s Brood av Charles Stross

Charles Stross har äran att vara den första författare vars verk jag recenserade här på Drömmarnas berg (för mer än fem år sedan!). Då skrev jag att han var mer intresserad av idéer än personer, vilket förvisso gäller fortfarande. I Neptune’s Brood målar han upp en trovärdig framtid där mänskligheten kastat av sig sina kroppsliga bojor och blivit posthumana. Desto viktigare, och mer originellt, är att han funderat på allvar på ekonomin kring kolonisering av andra stjärnsystem i ett universum utan överljusfart. Hur går det egentligen till att göra en så stor investering, hur försäkrar man sig om att den ger avkastning och (mer spännande) vilka kryphål går att hitta i systemet? Smart sf med stora idéer, kan det bli bättre? Har vi den självklara vinnaren i Stross?

Svaret är ett rungande nej! I Accelerando struntade Stross i persongalleriet – i Neptune’s Brood kastar han dessutom intrig och språk överbord. De första hundra sidorna är nästan outhärdligt tråkiga och det säger jag alltså om en berättelse som utspelar sig i ett interstellärt tempel med fjärrstyrda skelett, en kvinna med sex bröst och en klonad mördare ombord.

De sista två tredjedelarna är bättre, men bara på grund av att den innehåller fler infodumpar. Japp, Stross är en författare som skriver så illa att man längtar efter infodumpar. Där får man ju åtminstone lön för läsmödan, i form av info. Medan Accelerando innehöll svindlande många idéer per sida innehåller Neptune’s Brood lika många adjektiv per mening. Den kallas ofta för en Heinlein-pastisch, men Heinleins mest försonande drag var hans förmåga att dra en riktigt härlig skröna. Jag skulle snarare vilja påstå att Stross lyckats fånga alla Asimovs sämsta drag – det träiga språket där alla pratar likadant (dvs som författaren), den obefintliga handlingen och förmågan att bara vara intressant på en kosmisk nivå. Asimov fann sig till slut till rätta med sina stilistiska tillkortakommanden genom att låta alla sina böcker bestå av långa rader av föreläsningar, den enda genre han verkligen behärskade. Stross småironiska, alltför ordrika stil passar på samma sätt bäst i humoresker. Undra på att hans Laundry-berättelser (varav en är nominerad i år) hör till hans mest populära.

I slutändan är detta en (förvisso högintressant) essä om interstellär ekonomi på trettio sidor som dragits ut till en tio gånger så lång roman och med den tar Stross steget in på listan över författare jag ger upp. Utan vidare nomineringar eller andra tvingande omständigheter blir Neptune’s Brood det sista skönlitterära verk jag läser av Stross.

/Olov L

Betyg: 2/5 – nätt och jämnt godkänd