Uprooted (2015) av Naomi Novik

Uprooted har fått två fina omslag

I den lilla by där Uprooted tar sin början måste invånarna vart tionde år offra en av byns tonåriga flickor till Draken. Inga ögonbryn lyfts väl för den saken

Orphans of the Sky (1963) av Robert A. Heinlein

I dessa Star Wars-tider är det säkert många frejdiga ungdomar som drömmer om att själva en dag bli kejsare över ett härligt rymdimperium och få tillbringa sitt yrkesliv med spännande katt-och-råttalekar med robotbutlers, Viet Cong-nallebjörnar, muttrande smugglargubbar och annat löst folk. Problemet är förstås att ett sådant imperium ännu inte finns i Vintergatan, åtminstone inte ett som vi människor byggt upp. För att nå dit behöver vi kolonisera andra stjärnsystem än vårt eget, så att kolonierna kan frigöra sig från Jorden (i en karbonkopia på den amerikanska revolutionen) bara för att själva förfalla till tyranni och lägga hela galaxen under sig. Sen blir det till att jobba sig upp till positionen som kejsare med hjälp av strategiska allianser, lömska lönnmord och ett glatt humör.

Det första steget, koloniseringen, är det svåra, eftersom rymden är så löjligt stor och människor så kortlivade. En potentiell lösning är förstås generationsskeppet – att bygga ett så stort rymdskepp att ett helt samhälle av människor kan bo där, odla sin egen mat ombord och uppfostra sina barn till att ta över skeppet när de vuxit upp. Detta förfarande är nästan en kliché inom science fiction och på grund av detta (och även för att en av årets mest hypade böcker, Aurora av Kim Stanley Robinson, utspelar sig på ett sådant skepp) tänkte jag söka mig bakåt och läsa ett av de tidigaste verken på temat, skrivet av en av de största sf-författarna genom tiderna.

Orphans of the Sky av Robert A. Heinlein publicerades 1963, vilket kanske inte låter jättegammalt, men då ska man minnas att det är en sammanslagning av två kortromaner som först publicerades i magasinform 1941. Generationsskeppet där boken utspelar sig är vid romanens början mer eller mindre förarlöst, då människorna ombord glömt bort syftet med resan och hela sin kultur. Istället har de ett primitivt agrarsamhälle, där man tror att skeppet utgör hela världsalltet och man utför det som behöver göras för att hålla de livsuppehållande systemen igång som religiösa ritualer. Dessutom är det ett starkt patriarkat och ett samhälle under rigorös kontroll utövad av de högre samhällsklasserna, som fått namn efter olika yrkesgrupper hos ursprungsbesättningen.

De övre delarna av skeppet (i förhållande till den konstgjorda gravitationen ombord) har tagits över av kannibalistiska mutanter. Under en expedition i mutantland tillfångatas huvudpersonen av en ovanligt intelligent mutant och börjar långsamt förstå skeppets sanna natur och syftet med resan. Men kommer han att kunna övertyga resten av befolkningen?

Omslaget till ett av de nummer av Astounding där Orphans of the Sky först publicerades. Bilden är faktiskt relativt korrekt i förhållande till berättelsens innehåll, men försök att inte döma.

Av Heinlein förväntar jag mig två saker. Först och främst fascinerande skildringar av framtida samhällen och människor, där jag förhoppningsvis får den svindlande känsla som brukar kallas sense of wonder – en plötslig insikt om rymdens oändliga vidd och framtidens fantastiska möjligheter. Dessutom hade han en fantastisk förmåga att ta ner dramerna till mänsklighetens nivå och helt enkelt dra en bra historia.

Den ena förväntningen infriades. Nog fick jag mitt lystmäte av filosoferande kring hur kulturen på ett generationsskepp skulle kunna te sig, inklusive funderingar kring vad som driver mänskligheten framåt. Å ena sidan var en nykter och realistisk syn på världen nödvändig om besättningen skulle kunna återta kontrollen över rymdskeppet – å andra sidan skulle de aldrig ha kommit tillräckligt långt utan kreativitet och storslagna drömmar. Sense of wonder!

Å andra sidan var berättandet inte mycket att hänga i julgranen. I början av Orphans of the Sky verkade Heinlein försöka koppla den större berättelsen till huvudpersonens liv och skildra skeppet genom dennes ögon, men efter några kapitel tycktes han ge upp och börja beskriva händelseförloppet ur den allvetande berättarens perspektiv. Lite klumpigt kändes det allt.

Jag nämnde förresten att skeppskulturen var ett patriarkat. Detta etablerades mycket tidigt med ett konstaterande att kvinnor inte tilläts tala i mäns närvaro, etc. Därefter försvann kvinnorna nästan helt ur berättelsen för att återkomma mot slutet, då huvudpersonerna (alla män) har sina fruar med sig och det görs stor sak av att berätta hur våra hjältar får fruarna att lyda genom att helt enkelt misshandla dem. Det är knappast något bevis i sig för att Heinlein förespråkar hustrumisshandel eller ens är särskilt sexistisk – han visade många gånger sin förmåga att skildra även samhällen som han inte själv såg som idealiska och en av de mest kompetenta mutanterna på rymdskeppet är en kvinna. Däremot finns det en sorts frejdighet i hur han berättar om det som gör att det blir klart obehagligt – och inte obehagligt som i avskräckande.

Sammanfattningsvis är Orphans of the Sky ett svindlande rymdäventyr med stora svagheter. Det rekommenderas till alla som är extra fascinerade av just flergenerationsskepp. Den som däremot mest är ute efter att läsa in sig på Heinlein kan gärna börja med något annat verk – detta är sannerligen inte hans bästa!

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Skin Game av Jim Butcher (roman 3)

Dags att ta sig an Skin Game, den femtonde delen (!) i den pågående berättelsen om Harry Dresden. Precis som i del fyra, som jag läste som uppvärmning, är Dresden illa ute vid historiens början och även här dyker Mab, älvadrottningen av Vinter, upp för att skicka ut honom på uppdrag. Målet är att bryta sig in i ett bankvalv, men inte vilket som helst, utan det som tillhör Hades, härskare över underjorden. Arbetsledare är en kille med en plan och tyvärr också ett förflutet som inbegriper en djup fiendskap med Dresden. Denne är alltså tvungen att försöka samarbeta med någon han avskyr och som han anar kommer att förråda honom vid första bästa tillfälle. De skrapar ihop ett disparat gäng av skummisar med olika magiska förmågor, ungefär som en fantasyversion av Jönssonligan, och sen är äventyret igång.

Harry ”Dynamit” Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Precis som i den tidigare delen är det hyfsat god underhållning, samtidigt som Skin Game är lite mer utdragen än Summer Knight. Dresden har ett jobbigt liv, men humorn finns fortfarande kvar och lättar upp. Jag måste också säga att Butcher har utvecklats en del som författare – både vad gäller struktur och personteckningar märks en tydlig förbättring mellan bok fyra och bok femton. Man kan säga att han gått från en riktigt svag trea till en hyfsat stark trea. Av fem, alltså. Dessutom är scenen med Hades en riktigt trevlig och väl uttänkt sådan och det känns nästan som om Butcher svängt ihop resten av Skin Game bara för att få en ursäkt att skriva den.

Jag skulle helt klart rekommendera Skin Game till den som gillar urban fantasy och kuppromaner, men den lämnade inget djupare avtryck hos mig.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Ancillary Sword av Ann Leckie (roman 1)

Ancillary Sword

Så var det dags för avdelningen för årets bästa romaner, som väl är den mest prestigefulla delen av hugo-spektaklet nuförtiden. Vi hoppar direkt på uppföljaren till förra årets vinnare, som heter Ancillary Sword.

Jag har en väldigt kluven inställning till denna roman. Inför läsningen kände jag vissa farhågor på grund av hur Ancillary Justice slutade. Det tycktes upplagt för att berättelsen skulle vidgas till att innefatta hela galaxen och bli en mer episk rymdopera om stora slag och djupa, politiska intriger istället för den mer koncentrerade handlingen i förgångaren, om en AI som är fångad i en människokropp och besatt av hämndbegär. Breda anslag gillar ju många, men jag föredrar oftast de små berättelserna, även om de gärna får utspela sig mot en storslagen fond.

Någon epik blev det lyckligtvis inte. Breq, AI:n från den första delen, har numera ett eget skepp och beger sig till en planet som är något av en avkrok, i syfte att beskydda den från aggression i det stora krig som är på väg att bryta ut på allvar. Både på vägen dit och när skeppet anlänt uppstår olika problem som måste lösas, främst sådana som baseras på konflikter mellan olika grupper. Detta ger en fördjupad bild av hur Radch-imperiet är uppbyggt, liksom en mer komplett bild av Breqs personlighet. Det känns alltså som om Leckie gör allting rätt, men det är ändå något som skaver, något som känns som en besvikelse.

Ann Leckie

Förmodligen är problemet att boken känns så väldigt mycket som en typisk mittdel. Inga större nyheter presenteras, samtidigt som inte mycket blir löst heller. Jag kommer helt klart att läsa även nästa del, men det beror till viss del på någon sorts pervers fascination inför hur Leckie ska kunna knyta ihop en färdig berättelse i nästa del. Eller ska det komma fler delar? Har jag fel när jag tror mig ha hört att det skulle vara en trilogi?

Ett alternativ hade förstås varit att ge den första delen ett mer tillfredsställande slut och låta den vara en klassisk sf-roman i sin egen rätt. Men tydligen funkar inte bokbranschen så idag. Allt som säljer måste vara minst en trilogi.

Ett litet tips: På årets nationella science fiction-kongress, ConFuse i Linköping, kommer vi att ha en paneldiskussion om Ancillary Justice och dess uppföljare. Kom dit och delta i den vidare diskussionen!

/Olov L

Betyg: 3/5

Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Nu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – One Bright Star to Guide Them av John C. Wright (kortroman 1)

John C. Wright

En duktig recensent kan naturligtvis närma sig ett verk utan förutfattade meningar. Tyvärr får ni hålla till godo med mig, stolt innehavare av svart bälte i uppskruvade förväntningar. Jag kan åtminstone, i den kompletta redovisningens namn, erkänna att jag var väldigt opepp inför ännu mer av John C. Wright sen den plågsamma upplevelsen som var ”The Parliament of Beasts and Birds”. Lyckligtvis verkar Wright mer uppriktigt engagerad här och visar faktiskt prov på en del berättarglädje, kanske beroende på att kortromanen är en hyllning till en av hans favoritförfattare.

Vi får möta en medelålders man, Peter eller vad han nu hette, som är materiellt trygg och framgångsrik, men ändå känner att han har ett andligt tomrum i tillvaron. Precis som i verkliga livet är det svårt att skapa ett tomrum där inte en kattrackare kan ta sig in och en magisk, talande katt dyker strax upp. Katten påminner Peter (evhnh) om de äventyr Peter upplevde som ung, när han och hans vänner tog sig till en annan värld. Ännu en gång är det fara å färde, mörkrets krafter samlar sig och Peter får i uppdrag att väcka sina forna kamrater ur deras slummer, så att det goda än en gång ska kunna segra. På vägen stöter han på sådana problem som att den andra grabben i gänget (var det Edmund han hette?) har gett sig i slag med demoner och till och med blivit (flämt) abortförespråkare, att den förståndiga kvinnan (Susie? Susan? Mitt namnminne är inte det bästa…) har avlidit samt att Lucy (tror jag det var) är något av en fnittrande fegis.

”Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike.”

Det är alltså fråga om en pastisch gränsande till fanfic som beskriver vad som skulle kunna hända Narnia-ungarna om de vuxit upp och glömt sin barndoms äventyr. De äventyr som Wrights motsvarigheter upplevt beskrivs endast i lösryckta minnen om hur de räddat den Ledsna Ekorren från de Dinglande Demonerna i Gröna Hydrans Sjumilaskog, etc. Och det kommer många sådana minnen. Många. Så många att det är svårt att veta om Wright verkligen tycker att han är suggestiv och sagoboksaktig, eller om han är helt omedveten om hur parodiskt det låter efter ett tag. Det är aldrig ett gott tecken när jag som läsare inte vet om jag läser en parodi eller inte.

Budskapet är lika enkelt som vedervärdigt: Håll käften och lyd Gud. Ungefär detsamma som i Narnia-böckerna, alltså, men en stor skillnad är förstås att C. S. kunde konsten att skriva underbara, medryckande sagor som fungerar lika bra oavsett om man delar hans ideologi eller ej.

Men trots mina ideologiska och estetiska invändningar är detta en helt okej berättelse. Läsningen var inte plågsam en enda gång och vid flera tillfällen verkade det som om Wright faktiskt gått in för att underhålla läsaren. En viss sorg infinner sig dock när jag inser att denna ambition, som borde vara det lägsta kravet man kan ställa på en författare, gör One Bright Star to Guide Them till en av hugolistans bästa hittills. Men kanske kan Wright ännu bättre? Jag har medvetet sparat tidsreseberättelsen till sist.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – ”The Triple Sun: A Golden Age Tale” av Rajnar Vajra (långnovell 1)

The Triple Sun publicerades först i juli/augustinumret av Analog.

Ett av Sad Puppies-kampanjens (ursäkta att jag tjatar om den, men det är svårt att skriva om årets Hugo-lista utan att kommentera dess skapare) mål var att återföra genren till den gamla goda tiden, då en intressant historia stod i fokus, utan irriterande inslag som politiska budskap eller språkliga experiment. Förutom att den historieskrivningen har lite för många undantag för att jag ska tycka att den är relevant kan man ifrågasätta om det verkligen är så att en bra historia hämmas av politiska budskap eller av att författaren har en medveten stil. För att ta ett exempel: En författare som jag tycker är riktigt, riktigt bra på att dra av en medryckande historia full av berättarglädje är Orson Scott Card och allt jag läst av honom har varit extremt politiskt. Men han lutar åt höger, så valparna kanske inte identifierar Cards politik som politik, utan tycker att det bara är sunt förnuft? Nu när sf-författarna är tillräckligt många och genren tillräckligt utvecklad för att det ska finnas sådana som både presenterar intressanta idéer och är duktiga stilister, tar upp moraliska och politiska frågor, etc, så är det väl onödigt att ta ett steg tillbaka?

Hur som helst hoppades jag att åtminstone några av valpkandidaterna skulle uppvisa den gamla skolans idérikedom och bjuda på hederlig sense of wonder. ”The Triple Sun” kommer någorlunda nära. Några grovarbetare hamnar i gruff på en bar och skickas som straff till en mänsklig koloni på en annan planet, där de ska hjälpa till att packa och flytta. Trots att mänskligheten befunnit sig på planeten i många år har man inte lyckats lösa gåtan med de mystiska utomjordingarna på plats. Är de intelligenta, självmedvetna varelser eller ej?

Det är ett halvintressant mysterium som får en halvintressant lösning, skriven utan någon särskild språklig finess. Hade det förekommit i en antologi av sf-noveller från 50-talet hade jag ryckt på axlarna och smålett åt den gammaldags charmen. År 2015 är den småtrevlig läsning, men inte mer.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – ”Totaled” av Kary English (novell 3)

I ”Totaled” presenteras idén att människor kan bli totalkvaddade på samma sätt som bilar – att det bedöms vara för dyrt att rädda dem och att kroppsdelarna därför kan övergå till det bolag som betalat för sjukförsäkringen. Ungefär.

Huvudpersonen råkar ut för en svår bilolycka och får uppleva ironin i att hennes hjärna hamnar i en tank i det labb hon själv jobbat i. Sen blir det mycket av en standardiserad medvetande-utan-kroppberättelse. Jag gillar dock skildringen av huvudpersonens beslutsamhet inför uppgiften hon ställs inför – att använda sin sista tid innan hennes hjärna slutar fungera till att avsluta sitt forskningsprojekt. Dessutom blev jag ganska rörd av hur hon saknade sina barn och bara ville se dem en sista gång. Men jag är dels ganska svag för forskningsromantik, dels ganska blödig i stort när det gäller föräldrar och barn.

”Totaled” gjorde inget djupare intryck på mig och det känns ytterst tveksamt om detta är en av årets bästa noveller, men jag måste ändå säga att om ”Turncoat” framstod som skriven av någon som försöker bli författare så kändes ”Totaled” som skriven av en färdig författare – om än en oerfaren sådan. Kanske skulle den funkat bättre i ett längre format – det känns som om det fanns embryon till några intressanta idéer och några rörande relationer, men att för mycket skulle sägas på alltför kort plats. Jag har åtminstone inte blivit avskräckt att läsa mer av Kary English. Att det gör ”Totaled” till den bästa novellen hittills känns lite skrämmande inför resten av läsandet, men det återstår att se om den lyckas behålla den platsen.

/Olov L

Betyg: 3/5

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L