För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer
Kategoriarkiv: Betyg: 5/5
Dark Orbit (2015) av Carolyn Ives Gilman
Kanske är det en bieffekt av en alltför grandios självbild, men jag inbillar mig att Dark Orbit är en bok som Läs mer
Fyra och en halv!
På Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer
Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts
Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.
Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary
Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?
Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.
Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!
Betyg: 4/5
Lamia Victoriana
Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.
En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.
Betyg: 3/5
The Patrician
Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.
Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.
Betyg: 5/5
Tansy Rayner Roberts
Last of the Romanpunks
Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?
Betyg: 4/5
Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!
/Olov L
Cracklescape (2012) av Margo Lanagan
Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.
The Duchess Dresser
Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.
Betyg: 3/5
The Isles of the Sun
I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.
Betyg: 3/5
Margo Lanagan
Bajazzle
Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…
Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.
Betyg: 5/5
Significant Dust
Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.
Betyg: 4/5
Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.
/Olov L
Nightsiders (2012) av Sue Isle
Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.
The Painted Girl
I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern, drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.
Betyg: 3/5
Nation of the Night
I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.
Betyg: 5/5
Paper Dragons
Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.
Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.
Betyg: 4/5
The Schoolteacher’s Tale
En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.
En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.
Betyg: 4/5
Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.
/Olov L
Kaleidoscope (2014) av Alisa Krasnostein (red) och Julia Rios (red)
Science fiction och fantasy borde rimligen vara trädgårdar av prunkande mångfald, med inkännande skildringar av alla typer av människor som befolkar vår planet. Om det går att sätta sig in i hur en felprogrammerad artificiell intelligens eller en mångbent utomjording lever sitt liv borde väl en skildring av en artfrände, hur mycket hen än avviker från vad författaren är van vid, vara en nybörjarövning?
Samtidigt har i synnerhet science fiction länge varit en genre som på författarfronten dominerats av västerländska, främst engelsktalande män. Hur mycket detta har påverkat vilka människor som figurerat i fiktionen kan jag inte direkt uttala mig om. Dels är jag inte tillräckligt beläst, dels kan det vara så att det jag har läst är sådant som överlevt några decennier – att skumma grädden av genremoset ger nog ingen representativ bild. Varken Tiptree, Delany eller Le Guin blev kända genom att följa samhällets och genrens normer och säga vad man vill om Heinlein, men nog gjorde han sitt bästa för att skildra en framtid där hans egen tids rasfördomar försvunnit.
Däremot tyckte sig Krasnostein och Rios se att det särskilt inom nyare, dystopisk ungdomslitteratur är väldigt vanligt att huvudpersonerna är normisar och därför kom denna antologi till. Bidragslämnarna fick tolka begreppet mångfald hur de ville och redaktörerna tyckte att själva berättelsen inte nödvändigtvis skulle handla om sättet på vilket figurerna i novellen avviker från normen. Båda dessa riktlinjer tycker jag låter kloka, för att inte lägga band på kreativiteten eller förvandla fiktionen till förklädda broschyrer från någon social myndighet.
Men en novellsamling är naturligtvis aldrig bättre än själva novellerna, så jag tänkte säga något om var och en av dem:
”Cookie Cutter Superhero” av Tansy Rayner Roberts
Den första novellen handlar om en enarmad tjej som blivit utvald att bli en av Australiens nya superhjältar. Ja, den utspelar sig alltså i en värld där superhjältar finns på riktigt och funkar lite som våra dokusåpastjärnor, fast med övernaturliga krafter. Det är en fin berättelse om samhällets förväntningar och att våga vara sig själv och det är uppenbart att författaren är en genuin superhjältenörd. Nackdelen är att det är så många frågor om själva världsbygget som lämnas obesvarade. Exakt vad gör superhjältarna? Varför har just Sverige bäst jämställdhet mellan könen bland sina superhjältar? VARFÖR?
”Cookie Cutter Superhero” känns mer som första kapitlet i en roman än en novell, men är ändå helt okej. Enligt uppgift pågår det intensiva försök att övertala TRR om att skriva mer från denna värld, så kanske får jag någon gång svar på min stilla fråga om VARFÖR? Tills dess har vi en typisk mellanbra novell.
Betyg: 3/5
Tansy Rayner Roberts
”Seventh Day of the Seventh Moon” av Ken Liu
Ken Liu är en populär novellförfattare med ett starkt sentimentalt drag, åtminstone om jag ska gå efter de verk som jag har läst. Sentimentalitet är ett tveeggat svärd – det kan innebära rörande berättelser som kikar ända in i hörnen av det mänskliga hjärtat, men det kan också betyda något gråtmilt och trivialt. Liu har tidigare lyckats med det förra, men här hamnar han farligt nära det senare. Den som verkligen gillar sagor kommer dock att älska detta.
Betyg: 3/5
”The Legend Trap” av Sean Williams
Den första science fiction-novellen i boken är en riktigt intensiv och skrämmande berättelse om några studenter som bestämmer sig för att undersöka en vandringssägen om ett mystiskt bås som kanske kan ta dig till andra platser och världar. Tyvärr tycker jag att hela historien rinner ut i sanden på slutet, men vägen dit är en upplevelse!
Betyg: 4/5
”End of Service” av Gabriela Lee
Ännu mera sf, denna gång i form av en berättelse som behandlar arbetsvillkoren för gästarbetare från tredje världen och berättas ur perspektivet hos barnet till just en sådan arbetare. Satiren ligger på gränsen till att vara övertydlig, men den funkar. Jag känner snarast att det är just för att det behövs så lite extrapolering från dagens situation för att göra det obehagligt, som budskapet träffar så hårt.
Betyg: 4/5
”Chupacabra’s Song” av Jim C. Hines
En ung tjej som hjälper sin pappa med veterinärmottagningen får en dag ett mystiskt djur på sitt bord. Det utvecklas till en spännande berättelse om magi och – psykisk sjukdom. Det fina är att huvudpersonens psykiska egenheter beskrivs just som egenheter, en aspekt av hennes personlighet som hon helt enkelt måste hantera, på samma sätt som man blir tvungen att hantera alla sina egenskaper. Det är väldigt långt från såväl romantisering som demonisering, vilket är starkt jobbat av författaren!
Betyg: 4/5
”The Day the God Died” av Alena McNamara
Den kanske mest poetiska berättelsen i samlingen handlar om en människa som träffar en döende gud under en joggingrunda. En del av mig tycker att det övernaturliga inslaget är för svagt, en annan del vill veta mer om den unga människan, en tredje blir nyfiken på vad McNamara har skrivit i övrigt. Det är en sådan där novell som inte funkar riktigt för mig, men som är så välskriven att jag får för mig att författaren kommer att skriva ett mästerverk en dag, om hon inte redan gjort det.
Betyg: 3/5
”Signature” av Faith Mudge
Vilken bokmal tycker inte om att läsa om bokhandlare (eller förläggare, bibliotekarier, etc)? Denna humoresk handlar om de udda figurer som arbetar på en liten bokhandel, vilken de försöker driva lika mycket med hjärtat som med plånboken. Dock kan det bli problem om man förlitar sig på övernaturliga väsen i sin företagargärning. Ungefär såhär tänker jag mig att det är på sf-bokhandeln…
Nå, novellen kanske känns lite bagatellartad, men den vinner på sin stora charm.
Betyg: 4/5
”The Lovely Duckling” av Tim Susman
Brevväxlingen mellan en ung människa som söker till en skola för hamnskiftare, skolpersonalen och den oförstående och kontrollerande fadern utgör stommen i denna hjärteknipande novell. Den är ett väldigt fint exempel på hur fantastik kan användas för att säga något viktigt om vår verklighet utan att behöva välja en specifik ”fråga”. Rekommenderas varmt!
Betyg: 5/5
E. C. Myers
”Kiss and Kiss and Kiss and Tell” av E.C. Myers
En ny partydrog har gjort entré bland ungdomarna i denna novell. Om två personer tar drogen tillsammans och kysser varandra får de en vision av hur det skulle vara om de senare hade sex. Naturligtvis använder de den till att leka en variant av ryska posten. Huvudpersonen tar dock antipsykotisk medicin samtidigt och får helt andra hallucinationer om sin och hångelpartnerns möjliga framtid tillsammans. En spännande idé som utnyttjas till att visa på den utsatthet som psykiskt sjuka tyvärr dras med även i vårt moderna samhälle. Detta är helt klart en av de allra bästa novellerna i samlingen, som ändå börjar verka ha riktigt hög standard.
Betyg: 5/5
”Vanilla” av Dirk Flinthart
Jag gillade verkligen denna berättelse om en framtida skola i Australien där ett antal utomjordingar, som flytt från sin hemplanet, går tillsammans med de mänskliga eleverna. Berättaren har själv somalisk bakgrund och parallellerna mellan de två flyktinggrupperna blir kanske lite väl uppenbara, men samtidigt har budskapet något av ”någon var tvungen att säga det” över sig. Nörden i mig får iaf tillräckligt mycket bakgrund om utomjordingarna och deras integrering i jordiska samhällen för att jag ska bli nöjd.
Betyg: 4/5
Karen healey
”Careful Magic” av Karen Healey
Detta är nog den novell som utnyttjar temat mångfald på bästa sätt, som varande ett high school-drama om en ung tjej som har oturen att vara den enda (?) Lag-häxan på en skola full av Kaos-magiker. Det är klart bättre än det låter.
Betyg: 4/5
”Walkdog” av Sofia Samatar
Fler mytiska djur, denna gång ett som Samatar själv hittat på. Formen är en skoluppsats om den mystiska Gångarhunden, skriven av Yolanda Price, en ung kvinna som försöker klara sig i en hård skolmiljö. Ärligt talat är detta en av de mest gripande noveller jag någonsin läst och jag instämmer i en varning jag hört: den som inte vill gråta offentligt bör för säkerhets skull läsa Walkdog hemma på kammaren. Själva myten om Gångarhunden, hunden som går ut med människor på vandringar, är fint uppbyggd och alla som läst eller skrivit en halvtafflig skoluppsats kommer att känna igen sig och skratta gott. ”It makes you laugh, it makes you cry” är alltså helt sant, för en gångs skull. Det enda jag har att invända är att jag tycker att Samatar vid några tillfällen halkar ur rollen en aning. Är man en högutbildad, vansinnigt intelligent författare är det antagligen svårt att upprätthålla illusionen av att vara en outbildad, osystematisk tonåring. Icke desto mindre tycker jag att alla ska läsa den här novellen!
Betyg: 4/5
”Celebration” av Sean Eads
Man kan tycka att det är skrämmande nog med en berättelse som utspelar sig på ett sådant där läger där tokiga, kristna fundamentalister försöker ”bota” homosexuella, men på just detta läger är det dessutom något annat mystiskt som sker… Även denna novell känns lite som en bagatell, men är helt okej.
Betyg: 3/5
”The Truth About Owls” av Amal El-Mohtar
En väldigt fin berättelse om att slitas mellan två kulturer och att finna sin plats med hjälp av (eventuellt magiska) ugglor. Min inre 12-åriga nörd gnäller lite om att det fantastiska inslaget är väl vagt, varpå min inre litteraturprofessor säger åt ungen att hålla klaffen. När jag googlade författaren visade det sig att hon tidigare publicerat mycket poesi och det, mina vänner, märks mycket väl när man njuter av hennes vackra språk. Det är bara att hoppas att hon fortsätter att även besöka prosalandet i framtiden.
Betyg: 5/5
Amal El-Mohtar
”Krishna Blue” av Shveta Thakrar
Ännu en berättelse om att inte passa in – som sig bör, antar jag, i en antologi om ungdomar och mänsklig mångfald. Den här grep inte tag i mig på samma sätt som de övriga på samma tema, men det kan bero mer på mig än på novellen. Det övernaturliga inslaget var iaf alldeles för flummigt för min smak.
Betyg: 2/5
”Every Little Thing” av Holly Kench
Det är jättefint med en novell om utanförskap som inte fokuserar på elände, utan på hur alla kanske är freaks på ett eller annat sätt, oavsett om det är för att man har magiska krafter, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara gillar Stargate mer än de flesta. Inte desto mindre var detta en novell som inte fastnade hos mig efter att jag läst den, även om jag gillade den hyfsat medan den pågick.
Betyg: 2/5
”Happy Go Lucky” av Garth Nix
Här möter vi ett samhälle där social och ekonomisk status beror på hur stor tur man har, eller anses ha. Nix har prioriterat satiren framför att beskriva ett trovärdigt samhälle eller hur det gick till när det uppstod. Det funkar alltså någorlunda bra som satir, men mindre som sf. Sen är det anmärkningsvärt att de turlösa ändå har det så mycket bättre än de som hamnat lägst på samhällsstegen i vår värld, vilket tar udden av satiren en aning. Novellen har sina poänger, men är ingen höjdare.
Betyg: 2/5
”Ordinary Things” av Vylar Kaftan
De vanliga sakerna kan ställa till det för den som lider av tvångssyndrom. Detta är en av de tyngre, mer realistiska novellerna i samlingen. Faktum är att den är så realistisk att jag har svårt att hitta något fantastiskt inslag alls. Dock är den en känslig nedstigning i en annan människas psyke, där världen och tankarna är mer svårnavigerade än för de flesta av oss. Kanske är det en av litteraturens större förtjänster att den låter oss ta del av insidan av människor som lider av sjukdomar som inte märks på utsidan.
Betyg: 4/5
John Chu
”Double Time” av John Chu
En mer glittrig och glamorös utsida än konståkningsvärldens torde vara svår att hitta, men även här döljer sig annat på insidan. Samtidigt som vi får följa en isprinsessas träning och problem med en något pressande moder presenterar Chu en värld där kortare tidsresor är möjliga och slår ihop de båda delarna när ett Jan Boklövskt projekt påbörjas – att integrera tidshopp i konståkningen! Det är omöjligt att inte smittas av Chus entusiasm inför sporten ifråga och jag börjar själv undra varför min garderob saknar tyllkjol och trikåer. Tidsresandet är ett ganska finurligt inslag och precis som med den Hugo-vinnande novellen ”The Water that Falls on You from Nowhere” är det bara att erkänna sig grundligt charmad av Chus berättarglädje.
Betyg: 4/5
”Welcome” av William Alexander
En lite melankolisk historia som handlar om en släkt som försörjer sig genom att segla mellan två världar. Den innehåller även en del betraktelser kring exilens psykologi. Inte heller denna novell fastnade hos mig, trots att det inte är något direkt fel på den.
Betyg: 3/5
Det var alltså novellerna i Kaleidoscope! Det anmärkningsvärda är den generellt höga klass som novellerna håller. Dalarna är helt enkelt inte lika djupa som de brukar vara i antologier, samtidigt som här finns några riktiga toppnoveller. Jag tycker alltså att du, nästa gång du är sugen på bra ungdomslitteratur, ska satsa på ett kaleidoskop!
/Olov L
Hugobevakning 2014 – kortromanerna
Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som Läs mer
Hugobevakning 2014 – långnovellerna
Dags att ta sig an verk som är mellan 7500 och 17500 ord långa! Här finns det fem nominerade att välja mellan.
The Waiting Stars av Aliette de Bodard
Handlingen växlar mellan ett spännande räddningsuppdrag i omloppsbana kring en främmande planet och en kvinnas uppväxt i en kultur som räddat henne från otäcka maskiner, vilka använder mänskliga kvinnors kroppar för att föda fram nya artificiella intelligenser. Läs mer
Tematisdag: Ghostwatch, en föregångare med hemsökta hus!
Det finns vissa trick som jag alltid faller för. Inom musiken är jag en sucker för när basisten spelar löjligt högt, så att jag tänker mig att händerna nästan möts, innan hen gradvis går ner mot mer, tja, basaktiga toner och inom film är jag väldigt svag för det som brukar kallas found footage och/eller mockumentaries. Även en lätt fånig film som Cloverfield blir för mig sevärd bara för att den är filmad med en skakig kamera och det ingår i fiktionsramen att kameramannen är en av karaktärerna. Mindre skakiga, men lika lockande, är låtsasdokumentärer och det är där Ghostwatch placerar sig, som ett mycket tidigt och mycket bra exempel.
Året är 1992. Ingen bland allmänheten känner till Internet, Nirvana har just spelat sönder de sista resterna av 80-talet, t-shirtsen är enorma även på indiepoparna, slipsarna är breda och Arkiv X kommer att vara nytt och fräscht först om ett år. Ingvar Oldsberg är fortfarande en ung rebell med palestinasjal och tuppkam. Typ. För att förstå vilken inverkan Ghostwatch hade är det viktigt att tänka på följande: Om du vid den här tidpunkten haffat en person på gatan och beskrivit din favoritdokusåpa skulle människan trott att du beskrev en science fiction-film och sannolikt en väldigt skrämmande sådan. Reality TV fanns i princip inte, det var bara en ny grej som MTV höll på med.
Stephen Volk
In på BBC kommer Stephen Volk, en manusförfattare med ett sex avsnitt långt spökdrama, löst baserat på fallet med poltergeisten i Enfield, under armen. Han avvisas inte helt, men producenten tror att sex avsnitt är för mycket. Volk föreslår att de ska spela in ett 90-minutersavsnitt från det hemsökta huset och sända det som om det vore en liveinspelning. Producenten blir eld och lågor och man sätter igång att skriva tv-historia.
Man får med sig Michael Parkinson, en mycket känd och folkkär tv-personlighet vid den här tiden, lite som en Oldsberg fast utan tuppkam. Vid sin sida i studion har han ett annat känt namn, Michael ”Smitty” Smith. En extra dynamik skapas genom att reportern på plats i spökhuset är Sarah Greene, som förutom att vara känd från tv även är gift med Smith. När otäckheterna börjar dyka upp blir därför Smith mer och mer orolig. Som grädde på moset har man med den sprallige Craig Charles, känd som Lister i Red Dwarf.
Man väljer att sända på halloween och programmet börjar som en mysryslig uppesittarkväll, med experter i studion, folk som ringer in, etc. Med det upplägget får man kanske förstå att många faktiskt missade att det var fråga om ett drama och därmed skrämdes från vettet. BBC fick ca 30.000 samtal under den första timmen. Då hade man ändå hållit tillbaka – Volk ville till exempel att man skulle sända ett högfrekvent ljud som gör hundar nervösa och samtidigt låtsas ta emot samtal om att ”hundarna här hemma är som tokiga”. Ghostwatch:s eftermäle blev skandalbetonat, då tabloidpressen valde att beskriva den som en enorm bluff som gett barn posttraumatiskt stressyndrom och i ett fall lett till att en ung man tog sitt liv, kopplingar som det inte finns några belägg för.
Men hur väl håller Ghostwatch för oss som tittar mer än tjugo år senare och har oturen att veta att det inte är på riktigt? Enligt mig funkar den riktigt bra. Det är en klassisk spökhistoria, mer kuslig än äcklig eller hoppa-högtskrämmande. Spöket Pipes är så suggestivt presenterad att det länge pågått en debatt bland fansen om exakt hur många gånger han syns. Intressant nog har Volk själv sagt att han inte vet svaret – han skrev in 10-12 framträdanden, men ett okänt antal ströks innan manuset och klippningen var klar.
För dig som gillar låtsasdokumentärer eller gammaldags spökhistorier är Ghostwatch ett måste – i den förra genren är den stilbildande, i den senare är den en värdig bärare av en stolt tradition!
/Olov L
Betyg: 5/5 – mästerverk
P.S. Detta inlägg är en del av Boktimmens tematisdagar, där temat denna gång är ”hemsökta hus”. D.S.
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 