Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Citatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

Detta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

Desto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

Jag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugo-romanerna, del 5 av 5 – Wheel of Time och slutord

Till sist är det väl dags att säga något om Sagan om drakens återkomst, i och med att serien i sin helhet nominerats i år. Eftersom det i Hugo-prisets barndom var vanligt att romaner först publicerades som följetonger i tidskrifter finns det en regel som säger att ett verk som publicerats i flera delar kan vinna pris för det år då den sista delen publicerades. Något Wheel of Time-fan upptäckte detta och kallade in stödtrupperna, som slöt upp och nominerade sitt favoritepos. En del Hugo-afficinados har muttrat missnöjt om detta, men sådana är reglerna. Jag kan förstå att det känns konstigt att ge ett årspris till ett verk som publicerats under större delen av vår livstid, men den nedlåtande attityden mot Robert Jordan-fansen som jag sett här och där verkar desto dummare. Ska ord om dålig smak tas på allvar ska de komma från en grupp som inte reflexmässigt nominerar precis allt som Charles Stross och Seanan McGuire spottar ur sig.

Robert Jordan

Själv började jag läsa Robert Jordan när jag var en spinkig tonåring och nu sitter jag här med kulmage, bolån och avkomma. När jag hade läst mellan en tredjedel och hälften av berättelsen tog jag en paus som fortfarande pågår. Hade jag haft trehundra sidor kvar hade jag gärna läst klart. Femhundra sidor, visst. Åttahundra? Mnja, när jag pensioneras kanske. Men det återstår tusen sinom tusen sidor.

Naturligtvis kommer jag att bedöma bokserien utifrån att det är en bok jag lagt bort och förmodligen aldrig kommer att plocka upp igen. Med det sagt kan jag förstå att folk gillar den. Säga vad man vill om Jordan, men han har gjort sin research och väver glatt in precis alla myter och samhällsskick han känner till i sitt epos. Han inför också nya fantasy-element i lagoma doser, så att världsbyggandet aldrig blir tråkigt. Dock är det väl delvis det som är problemet. Han bara bygger och bygger. Och bygger. Jag, som tycker att tjugo sidor är lagom längd för en bra historia, blir lite avskräckt. De sista delarna, som Brandon Sanderson skrev efter Jordans anteckningar, har jag inte läst, förstås, men jag hoppas att Sanderson varit bra på det som var Jordans svaghet – att knyta ihop säckar och avsluta trådar.

Brandon Sanderson

Sen har vi detta med manligt och kvinnligt. Det är kul att det finns så många kvinnliga figurer i Drakens återkomst men desto svårare att bortse från att grundinställningen i deras interaktion med männen är att män och kvinnor aldrig kan kommunicera ordentligt, nästan aldrig har samma mål i livet och bara blir irriterade om de tvingas försöka förstå varandra. Den sortens vardagssexism blir väldigt tröttsam i längden.

Oljiga Olov intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Alla verkar helt säkra på att Wheel of Time-serien kommer att vinna. Själv har jag inte känt mig riktigt lika säker, om inte annat så på grund av rösträkningssystemet. Om inte en av de nominerade får egen majoritet kommer man att börja räkna andrahandsrösterna och det är där jag tror att Mira Grants Parasite har en chans. Hennes bok känns helt enkelt som en sådan som alla kan gilla till viss del och jag tror att vilken kandidat som än åker ut först så kommer det att ge Parasite många röster. Men förmodligen har jag fel. Inget kan stoppa WoT-horderna och den kommer att få egen majoritet. Vi får hoppas att de läst Brandon Sandersons kloka inlägg, där han uppmanar dem att ta omröstningen på allvar och läst de övriga nominerade verken. Om de i sådana fall fortfarande gillar WoT bäst är det bara för oss att välkomna dem in i gemenskapen och applådera glatt när Sanderson tar emot priset.

Detta för oss till en viktig fråga. Det finns en inte helt genomtänkt regel som säger att en kandidat (eller kategori, minns inte vilket) måste ha en viss procent av de totala antalet inlämnade röstsedlar för att priset ska kunna delas ut. Eftersom det kommer att rösta väldigt många i romankategorin kommer alla andra kategorier att behöva alla röster de kan få. Alltså: Rösta i alla kategorier, annars riskerar prisutdelningen att bli världens största antiklimax och alla de hoppfulla nominerade får gå hem utan pris, trots att de fått tillräckligt många röster för att vinna vilket annat år som helst! Sannolikt kommer regeln senare att ändras från procent till absoluta tal, eftersom folk ofta kan känna igen dumhet när de ser den.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Trevligt att ni orkat läsa ända hit! Nu ska jag läsa det sista och fila på min röstsedel. Omröstningen avslutas den 31 juli och ceremonin hålls den 17 augusti. Den senare kommer att livestreamas för oss som inte kommer att delta i vår köttsliga form. Ha det bra och leve Hugon!

/Olov L

Tematisdag: Dylan Dog finns på svenska igen!

Veckans tema är London och vem kan då vara mer lämplig att skriva om än urtypen för London-bo, mardrömsdetektiven Dylan Dog? Nu är iofs Dylan Dog författad och tecknad av italienare, men om de kan göra de bästa westernfilmerna borde väl deras skildringar av London vara lika bra? Skämt åsido så tror jag att mycket av det jag gillar med Dylan Dog beror just på att den utspelar sig i ett London som är det London som vi övriga européer gärna vill tänka oss: Ett myller av mystiska gränder där man lika gärna kan snubbla över en rumlande affärsman i plommonstop som över en demon i en vattenpuss, en plats av lika delar traditionstyngt mörker och gnistrande modernitet, där excentriska lorder stryker omkring och testar egenbyggda spökfångare och styrelserummen befolkas av cyniska affärsmän med planer på världsherravälde. Åtminstone är det så jag tänker mig London. Lite exotiserande, kanske, men har man förslavat halva mänskligheten i ett ondskan imperium får man tåla lite av den varan.

Jag har tidigare skrivit om min fäbless för Dylan Dog, så när Karl tipsade om att det kommit ett nyöversatt album på svenska, utgivet av Ades Media, kastade jag mig över det och gav mig själv en tidig julklapp. När så albumet ”Vila i frid” dök upp hände något konstigt. Jag vågade liksom inte börja läsa. Skulle serien vara lika bra som jag tyckte mig minnas? Kanske hade alla de bra episoderna redan översatts? Vilken ljussättning behövs för att göra serien rättvisa? Jag fraktade med mig albumet överallt utan att någonsin komma till skott.

Först nu i mars tog jag mod till mig och läste serien (utan att bry mig om de yttre omständigheterna) och glädjen sig, gott folk, ty det väckte den sorts känslor som knappt går att beskriva utan en gospelkör! Jag gick runt och fånlog efter läsningen, bara helt lycklig över att Dylan Dog, assistenten Groucho och (min favorit) den cyniske kommissarie Bloch återigen är en del av mitt liv. Till råga på allt har ett nytt album redan släppts och det ligger oläst bredvid mig, så nu har jag faktiskt bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Du har, å din sida, också bättre för dig – du ska stödja den kulturgärning som den nya översättningen innebär och köpa, läsa och rekommendera Dylan Dog för alla du känner!

/Olov L

P.S. Som vanligt går det att hitta övriga London-inlägg via Boktimmen. D.S.

Några funderingar kring Paranormal Activity (2007)

Det kan låta pretentiöst att säga att en film dissekerar mansrollen och det är möjligt att jag övertolkar, men skräckfilmen Paranormal Activity väckte en del tankar.

Måhända har någon inte koll på vad det är för film, så en kort presentation följer: Det rätt vanliga, unga heteroparet Katie och Micah har flyttat in i ett hus tillsammans. Tyvärr hörs det märkliga ljud om nätterna och Katie känner igen fenomenen från sin barndom. Micah skaffar en filmkamera för att försöka dokumentera och förstå händelserna och börjar filma som besatt, bland annat i parets sovrum.

Det vi får se i filmen är endast och enbart det som filmats med Katies och Micahs kamera, så det blir skräck i fejkdokumentärstil. Filmen fick en hel del uppmärksamhet när den kom, bland annat eftersom den hade låg budget, men lyckades vara mer skrämmande (enligt många kritiker) än andra skräckfilmer under de närmast föregående åren. Om jag skulle hålla med är svårt att säga, då jag har dålig koll på både skräck och film, men nog blev jag rädd, vilket är ganska ovanligt.

Det som slog mig hos filmen var dock något annat. Även om det inte går att skriva mycket mer om filmens innehåll utan att spoliera den kan jag avslöja att mycket av spänningen ligger i det gamla men-för-faantricket, dvs att tittaren hela tiden sitter och grälar på karaktärerna inombords, för att de beter sig så korkat. Men för faan du måste ju plocka upp hagelbössan/springa åt andra hållet/stänga av badstranden, fattar du ingenting?! Du vet. Det blir lite påfrestande, men samtidigt kan jag inte svära på att jag själv inte skulle ha betett mig ungefär som Micah. Och det, tror jag, kan bero på att filmen sätter fingret på en del av problemen som finns i mansrollen. Kanske. Du som har sett filmen och orkar se den igen kan väl fundera på följande frågor: Vad driver Micah? Hur prioriterar han? Vilka egenskaper värdesätter respektive nedvärderar han? Och framför allt: Vad är han rädd för? Vad är han allra mest rädd för?

Det unga paret

Manusförfattare kan välja mellan att göra dialoger intressanta genom att skapa just intressanta karaktärer, som kommer med insikter och smarta formuleringer, eller så kan de välja att låta karaktärerna vara väldigt vanliga (realistiska) och säga mer triviala och ogenomtänkta saker. Paranormal Activity är ett typexempel på den senare metoden och i sådana dialoger är det ofta viktigast vad som inte sägs. Mellan replikerna tycker jag mig kunna se konturerna av ett förhållande, vilket gör filmen till något mer än en bra skräckfilm. Observera att jag inte tycker att den är mer än ”bara” en skräckfilm, men att den blir bättre genom att vara både en film om övernaturliga fenomen och en film om en relation. Precis som en relationsfilm automatiskt blir bättre om den även handlar om zombies eller vampyrer.

Det är som sagt möjligt att jag övertolkar, men vad tror ni som läser detta?

/Olov L

En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)

Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.

skäggaction

9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long.  Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.

rymd-pangpang

2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti. 

Hårdkokta vampyrer

2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte  som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!

Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad  gubben har blivit tråkig!

Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.

/karl

Ruskigt i höstmörkret.

Jag har ”hittat” en till skön skräckförfattare, Dan Simmons. Jag läste hans SF serie Hyperion för några år sedan och tyckte att det var en helt ok serie, om något lite flummig. Nu i veckan plöjde jag Summer of Night och det var riktigt bra! Summer of Night syftar på en sommar i början på 60-talet när några grabbar snubblar på något ohyggligt som håller på att hända i deras lulliga småstadsidyll. Det känns väldigt inspirerat av flera av Kings romaner där unga grabbar ställs mot hemska och övernaturliga problem. Simmons har baserat sina karaktärer på sig själv och hans egna kompisar när de var unga. Kusligheterna sker kring mörka källare, i garderober och under pojksängar.. Riktigt bra mysskräck.

Nu håller jag på med Simmons mastodontbok Drood, en fiktiv historia baserad på Charles Dickens. Än så länge är det väldigt bra och småkusligt. Simmons har även författat the terror om en expedition till sydpolen som råkar ut för något högst otrevligt.

/karl

Geminae av Anton Sund (2009)

Geminae är en liten bok som är frukten av ett projektarbete som Antun sund genomförde på sitt gymnasium våren 2009. Tänk dig själv att skriva en bok som sitt specialarbete! Väldigt imponerande och roligt. Sen att boken är något så ovanligt som svensk SF är ännu roligare.

Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!

I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.

Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.

Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som ”DÖ SLYNA!”.

Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.

/karl

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L