En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg

Dark Orbit (2015) av Carolyn Ives Gilman

Kanske är det en bieffekt av en alltför grandios självbild, men jag inbillar mig att Dark Orbit är en bok som

Uprooted (2015) av Naomi Novik

Uprooted har fått två fina omslag

I den lilla by där Uprooted tar sin början måste invånarna vart tionde år offra en av byns tonåriga flickor till Draken. Inga ögonbryn lyfts väl för den saken

Radiodokumentär om genus i science fiction, plus en lista!

Alla gillar väl listor? BBC har gjort en

Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag

Orphans of the Sky (1963) av Robert A. Heinlein

I dessa Star Wars-tider är det säkert många frejdiga ungdomar som drömmer om att själva en dag bli kejsare över ett härligt rymdimperium och få tillbringa sitt yrkesliv med spännande katt-och-råttalekar med robotbutlers, Viet Cong-nallebjörnar, muttrande smugglargubbar och annat löst folk. Problemet är förstås att ett sådant imperium ännu inte finns i Vintergatan, åtminstone inte ett som vi människor byggt upp. För att nå dit behöver vi kolonisera andra stjärnsystem än vårt eget, så att kolonierna kan frigöra sig från Jorden (i en karbonkopia på den amerikanska revolutionen) bara för att själva förfalla till tyranni och lägga hela galaxen under sig. Sen blir det till att jobba sig upp till positionen som kejsare med hjälp av strategiska allianser, lömska lönnmord och ett glatt humör.

Det första steget, koloniseringen, är det svåra, eftersom rymden är så löjligt stor och människor så kortlivade. En potentiell lösning är förstås generationsskeppet – att bygga ett så stort rymdskepp att ett helt samhälle av människor kan bo där, odla sin egen mat ombord och uppfostra sina barn till att ta över skeppet när de vuxit upp. Detta förfarande är nästan en kliché inom science fiction och på grund av detta (och även för att en av årets mest hypade böcker, Aurora av Kim Stanley Robinson, utspelar sig på ett sådant skepp) tänkte jag söka mig bakåt och läsa ett av de tidigaste verken på temat, skrivet av en av de största sf-författarna genom tiderna.

Orphans of the Sky av Robert A. Heinlein publicerades 1963, vilket kanske inte låter jättegammalt, men då ska man minnas att det är en sammanslagning av två kortromaner som först publicerades i magasinform 1941. Generationsskeppet där boken utspelar sig är vid romanens början mer eller mindre förarlöst, då människorna ombord glömt bort syftet med resan och hela sin kultur. Istället har de ett primitivt agrarsamhälle, där man tror att skeppet utgör hela världsalltet och man utför det som behöver göras för att hålla de livsuppehållande systemen igång som religiösa ritualer. Dessutom är det ett starkt patriarkat och ett samhälle under rigorös kontroll utövad av de högre samhällsklasserna, som fått namn efter olika yrkesgrupper hos ursprungsbesättningen.

De övre delarna av skeppet (i förhållande till den konstgjorda gravitationen ombord) har tagits över av kannibalistiska mutanter. Under en expedition i mutantland tillfångatas huvudpersonen av en ovanligt intelligent mutant och börjar långsamt förstå skeppets sanna natur och syftet med resan. Men kommer han att kunna övertyga resten av befolkningen?

Omslaget till ett av de nummer av Astounding där Orphans of the Sky först publicerades. Bilden är faktiskt relativt korrekt i förhållande till berättelsens innehåll, men försök att inte döma.

Av Heinlein förväntar jag mig två saker. Först och främst fascinerande skildringar av framtida samhällen och människor, där jag förhoppningsvis får den svindlande känsla som brukar kallas sense of wonder – en plötslig insikt om rymdens oändliga vidd och framtidens fantastiska möjligheter. Dessutom hade han en fantastisk förmåga att ta ner dramerna till mänsklighetens nivå och helt enkelt dra en bra historia.

Den ena förväntningen infriades. Nog fick jag mitt lystmäte av filosoferande kring hur kulturen på ett generationsskepp skulle kunna te sig, inklusive funderingar kring vad som driver mänskligheten framåt. Å ena sidan var en nykter och realistisk syn på världen nödvändig om besättningen skulle kunna återta kontrollen över rymdskeppet – å andra sidan skulle de aldrig ha kommit tillräckligt långt utan kreativitet och storslagna drömmar. Sense of wonder!

Å andra sidan var berättandet inte mycket att hänga i julgranen. I början av Orphans of the Sky verkade Heinlein försöka koppla den större berättelsen till huvudpersonens liv och skildra skeppet genom dennes ögon, men efter några kapitel tycktes han ge upp och börja beskriva händelseförloppet ur den allvetande berättarens perspektiv. Lite klumpigt kändes det allt.

Jag nämnde förresten att skeppskulturen var ett patriarkat. Detta etablerades mycket tidigt med ett konstaterande att kvinnor inte tilläts tala i mäns närvaro, etc. Därefter försvann kvinnorna nästan helt ur berättelsen för att återkomma mot slutet, då huvudpersonerna (alla män) har sina fruar med sig och det görs stor sak av att berätta hur våra hjältar får fruarna att lyda genom att helt enkelt misshandla dem. Det är knappast något bevis i sig för att Heinlein förespråkar hustrumisshandel eller ens är särskilt sexistisk – han visade många gånger sin förmåga att skildra även samhällen som han inte själv såg som idealiska och en av de mest kompetenta mutanterna på rymdskeppet är en kvinna. Däremot finns det en sorts frejdighet i hur han berättar om det som gör att det blir klart obehagligt – och inte obehagligt som i avskräckande.

Sammanfattningsvis är Orphans of the Sky ett svindlande rymdäventyr med stora svagheter. Det rekommenderas till alla som är extra fascinerade av just flergenerationsskepp. Den som däremot mest är ute efter att läsa in sig på Heinlein kan gärna börja med något annat verk – detta är sannerligen inte hans bästa!

/Olov L

Betyg: 3/5

Färjan (2015) av Mats Strandberg

God jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Mat i fantasy?

Hallå, vi måste prata om maten i fantasylitteraturen. Finns det inte mustiga skildringar från gästabud och grillade galtar så är det inte riktig fantasy, eller? En del författare tar verkligen i så att de spricker när de ska beskriva maten andra är lite mer sansade och låter inte sina karaktärer utsättas för de mest galna kulinara upplevelserna.

…”Vad är det där? Te! Nej tack! Litet rött vin blir nog bra till mig.”
Till mig också , sade Thorin
Och hallonsylt och äppelkaka, sade Bifur
Och fruktpastejer och ost, sade Bofur
Och fläskpaj och sallad, ade Bombur
Och mer sötebröd –och öl- och kaffe, om det går bra, ropade de andra dvärgarna”

-Hobbiten av Tolkien sida 17.

Att prata om mat och dryck är ett väldigt effektivt knep för att få oss läsare att sjunka in i berättelsen och relatera till karaktärerna, alla äter vi mat. Det brukar kunna kurra rätt bra i min mage när jag läser vissa böcker, en favoritförfattare när det gäller mat (och svordomar!) är Scott Lynch som alltid brer på rejält i sina beskrivningar.

Calo och Galdo drog bort fuktiga dukar från serveringsfat och skålar så att måltiden för första gången uppenbarades i sin helhet. Där fanns verkligen korvar, prydligt skivade och stekta i olja med päron skurna i fyra bitar. Där fanns halva röda paprikor fylda med mald mandel och spenat; knyten av tunt bröd vikta kring kycklingbitar och friterade tills brödet var genomskinligt som papper; kalla svarta bönor i vin och senapssås. (det fortsätter i en halv sida till!)

-Locke Lamoras lögner av Scott Lynch sida 118.

En annan författare som jag älskade som ung, Brian Jacques, hade alltid fantastiska måltider i sina böcker. Samlade i klostret Redwall ägnade sig allsköns skadedjur åt otroligt mysiga middagsbjudningar och det var ett tydligt tecken på att de snälla djuren åt vegetariskt medan de elaka mårddjuren struntade helt i sina matvanor.

Eftermiddagsteet på Redwall var alltid mycket gott. De möss som var klosterbröder och klostersystrar satt bland de andra i stora hallen. Det gjordes aldrig någon åtskillnad på rang eller släkte: alla var Redwallbor och alla var vänner, och de umgicks fritt med varandra och delade den utsökta måltiden. Varma scones, hasselnötsbröd, äppelgele, ängsgrädde, rödvinbärstårta, myntate och jordgubbsdryck avnjöts i stora mängder.

-Salamandastron av Brian Jacques sida 22.

När vi pratar mat i böcker så går det ej att hoppa över George RR Martin, den gubben beskriver mat nästan lika ofta som han skriver om bröst. Han har dessutom inspirerat till riktiga kokböcker så att du själv kan laga maten. The inn at the crossroads (http://www.innatthecrossroads.com/) är en fantastisk sida och kokbok med imponerande många recept från Martins böcker, mat att både bli sugen på och äcklad av om du frågar mig.

Ölet var brunt, brödet svart och grytan gräddvit. Hon serverade den i en tallrik av urholkat bröd. Grytan bestod av purjolök, morötter och korngryn, vita och gula rovor och dessutom musslor, bitar av torsk och krabbkött i en tjock sås gjord på grädde och smör. Det var mat av det slag som värmer ända in i märgen, precis rätt mat för en våt, kall kväll.

-Drakarnas dans av George RR Martin sida 152.

Har jag missat någon som är duktig på matfantasy? Går det skriva bra fantasy utan mat?

/karl

Fyra och en halv!

På Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya.

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av romanerna

Vad säger man om en besvikelse till uppföljare, ett stycke Jönssonligan-fanfic och en 650 sidor lång prolog? Det är bara att förbigå dem med tystnad (okej, Ancillary Sword är läsvärd) och koncentrera sig på det faktum att kategorin innehöll två riktigt sköna upplevelser. Problem uppstår förstås när jag ska välja vad jag ska rösta på, med två så värdiga vinnare. Dock är den ena mycket bra på det sätt som är typiskt för sin genre, medan den andra i något högre grad besitter kvalitéer som skulle funka bra även som realism. Jag är ingen genrenostalgiker och sannerligen ingen puritan, men samtidigt finns frågan i bakgrunden – om inte hugoröstarna belönar genrespecifika verk, vem ska då göra det?

Den som har läst de båda romanerna förstår nog vad jag kommer att rösta på, men det skulle absolut inte göra mig något om den andra vinner. Inte heller skulle jag ha något emot om Ancillary Sword vann och för all del är det ingen katastrof om Skin Game får årets roman-Hugo. Butcher har roat många genom åren och vill de ge honom ett pris så är det helt okej. Däremot skulle det skapa starkt illamående om The Dark Between the Stars vann. Isf är det bevisat att en hyfsat välprogrammerad bot skulle kunna skriva en Hugo-vinnande roman.

Vadslagningsbyrån

Även om Butcher och Anderson har många fans så tror jag dessa fans om bättre än att rösta på blint på sina idoler i detta fall. Den ena romanen är trots allt en tråkig uppföljare till en serie som verkar ha stelnat för länge sen, medan Skin Game ska vara något av en mellanlandning för Harry Dresden. Ancillary Sword har nackdelen att vara en uppföljare till förra årets vinnare och därmed ett lite tråkigt val, men samtidigt är serien en av den senaste tidens stora succéer. De två kandidater som saknar uppenbara nackdelar är The Goblin Emperor och The Three-Body Problem. Vad väljer röstarna? Fantasy eller science fiction, kammarspel eller kosmiska perspektiv, hjärta eller hjärna? Jag vet inte riktigt varför men jag tror starkt på The Three body Problem och skulle bli uppriktigt förvånad om den inte vann. Men det återstår att se!

Vi får se om jag skriver något om övriga kategorier. Jag är ju en podcastnörd, så det vore förstås trevligt att uttala sig om fancastkategorin, om inte annat. Det står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas iaf att fler än jag kommer att bry sig om att rösta i år, trots alla kontroverser.

/Olov L