The Courier’s New Bicycle (2011) av Kim Westwood

Courier framsidaI en nära framtid härjar en pandemi i världen. Som tur är finns det ett vaccin, men när ett massvaccinationsprogram stressats fram visar det sig att det finns en allvarlig biverkning – infertilitet. Plötsligt blir det väldigt svårt att skaffa barn för väldigt många och i kölvattnet av sjukdomen leder det till en allvarlig befolkningsminskning. I sådana svåra tider vänder sig Australiens befolkning till värden som upplevs som trygga och ett nytt parti som vill bekämpa allt som inte är religiöst, patriotiskt och naturligt tar makten i valet, som en obehaglig blandning av (sd), (kd) och (mp).

I detta samhälle växer Sal upp och då hen är högst androgyn och inte har någon önskan att vara annat är det förstås svårt  att passa in. Som tur är har hen en talang, i och med att hen kan cykla snabbare än vinden. Detta gör henom ytterst lämpad som cykelbud åt en firma som tillverkar hormonpreparat. Varan är ytterst efterfrågad, eftersom många behöver extra hormoner för att kunna skaffa barn och bilda familj, vilket har särskilt hög status i ett land som domineras av kristna kärnfamiljsivrare. Samtidigt har regimen har samtidigt dömt ut hormonbehandlingar som onaturliga, som en obehaglig parodi på hora/madonnakomplexte, eller idealet att vara smal som en pinne men ändå jättestora bröst. Eller andra dumheter.  Sal jobbar för en ”etisk” hormonfirma, en som inte befattar sig med hormoner som utvunnits ur djur. Men det verkar som om någon håller på att förstöra firmans goda rykte och Sal får i uppdrag att undersöka saken.

Kim Westwood

Kim Westwood

 

Westwood tecknar en bra bild av Sal och hens värld, där hen måste bolla relationerna med sina vänner, sin fundamentalistiska familj, sitt arbete, sin nya flickvän och sin djurrättsaktivism. Genom att fokusera på vardagslivet, om än i ett dramatiskt skede, och skruva till de förväntningar och det utanförskap som avvikare drabbas av i vårt samhälle görs bokens samhällskritik relevant. Sal är en tredimensionell och väl utvecklad huvudperson. Samtidigt känns inte boken så spännande som hypen kring den fått mig att tro – den gav mig trevlig läsning, men jag tycker inte att den förtjänar epitetet sidvändare. Jag läser oerhört lite deckare, så jag har svårt att bedöma hur bra den deckaraktiga intrigen egentligen är, men nog skulle jag säga att det är lite väl många smmanträffanden som inte verkar särskilt sannolika.

Allt som allt är det en bra bok, men med några svagheter som inte kan ignoreras. Jag skulle rekommendera den till alla som känner att temat kring könsöverskridande verkar intressant samt till alla som tycker att det verkar dumt. Den förra gruppen kan mysa över att det queera laget får vara den goda sidan, medan den senare kanske kan lära sig något.

Tyvärr verkar den vara svår att få tag i utanför Australien, om man inte vill köpa den som e-bok, av ett företag som vill ha betalt i själar och självrespekt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

Frågesport, cyberpunkspel och Lill-Babs!

Vi har hypat Slaktare små av Erik Granström så mycket att det nästan börjar bli genant, men nu måste jag meddela en sak till: Författaren har dragit igång en tävling på sin blogg. Du svarar på frågor och vinner förhoppningsvis ett signerat exemplar av just Slaktare små. Detta kan du skicka till mig som tack för tipset. Äran behåller du.

Ibland tar jag på mig rock och hatt och läser tidningen som en vanlig människa och får då veta att det kommer en remake av Syndicate, det cyberpunkigaste av cyberpunkspel. Originalet har jag prövat bara för att pröva och det var rätt skoj. Det måste vara ett av få spel där man kan konrollera karaktärernas adrenalinnivåer.

Sen såg jag också att det är en svensk zombiedramatv-serie (jaja) på gång. Det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra eller riktigt, riktigt dåligt och i det senare fallet kanske riktigt, riktigt kul. men knappast lika kul som länkrubriken: Lill-Babs blir skräckzombie. Till skillnad från gameshowzombie?

/Olov L

Neuromancer på vita duken?

Neuromancers väg till filmatisering påminner en del om Watchmen. Ett antal projekt med olika regissörer har lanserats och sen försvunnit i tomma intet. Om jag inte minns fel så så var den på gång redan i slutet på 80-talet. Förra året gick Seven arts pictures ut med nyheten att de skulle producera filmen med Vincenzo Natali (Cube, Splice) i regissörsstolen. Nu har de enligt ett pressmeddelande tydligen kommit så långt att man börjat med arbetet med effekterna och inspelningen ska börja första kvartalet av 2012 på platser som London, Tokyo och Istanbul. Manuset är signerat Vincenzo Natali och William Gibson himself.

Vad tror ni? Kommer det att bli verklighet den här gången? Personligen hoppas jag det coh jag hoppas att de på något vis lyckas fånga Gibsons vision. Neuromancer hör till mina absoluta favoritromaner alla kategorier och jag minns hur glad jag blev när jag hörde att Johnny Mnemonic skulle bli film. Nu blev ju det en ångande hög dynga istället men jag lever som vanligt på hoppet. Jag har varken sett Cube eller Splice. Borde jag vara orolig?

Slashfilm har en intervju med Natali här.

//Stefan

Cheap Truth

En gång, för bra många år sedan, skickades det ut ett antal nyhetsbrev sammanställda av en man som kallade sig Vincent Omniaveritas.  Dessa brev var till viss del svidande kritik till dåtidens Sci-fi och till viss del ett slags reklam för de verk skrivna av författarna som bidrog till nyhetsbreven.   Nu visste jag inte om detta nyhetsbrev förens ganska nyligen när mina eskapader på Wikipedia ledde mig in på just detta spår.  Jag tyckte det var fascinerande att se just hur Cyberpunk-genren kom att utformas och tyckte därtill att det var lite värt att sprida ut det vidare på nätet.  Det kan tänkas att en del av de tankar och kritik som dyker upp där fortfarande har bäring på nutidens skrivande.

Vem var Vincent Omniaveritas?  Jo, vi känner honom nuförtiden som Bruce Sterling och här kommer en liten länk ifall nån vill kika igenom breven som skickades ut på det tidiga 80-talet.

/AndreasG