Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Hugobevakning 2015 – ”Totaled” av Kary English (novell 3)

I ”Totaled” presenteras idén att människor kan bli totalkvaddade på samma sätt som bilar – att det bedöms vara för dyrt att rädda dem och att kroppsdelarna därför kan övergå till det bolag som betalat för sjukförsäkringen. Ungefär.

Huvudpersonen råkar ut för en svår bilolycka och får uppleva ironin i att hennes hjärna hamnar i en tank i det labb hon själv jobbat i. Sen blir det mycket av en standardiserad medvetande-utan-kroppberättelse. Jag gillar dock skildringen av huvudpersonens beslutsamhet inför uppgiften hon ställs inför – att använda sin sista tid innan hennes hjärna slutar fungera till att avsluta sitt forskningsprojekt. Dessutom blev jag ganska rörd av hur hon saknade sina barn och bara ville se dem en sista gång. Men jag är dels ganska svag för forskningsromantik, dels ganska blödig i stort när det gäller föräldrar och barn.

”Totaled” gjorde inget djupare intryck på mig och det känns ytterst tveksamt om detta är en av årets bästa noveller, men jag måste ändå säga att om ”Turncoat” framstod som skriven av någon som försöker bli författare så kändes ”Totaled” som skriven av en färdig författare – om än en oerfaren sådan. Kanske skulle den funkat bättre i ett längre format – det känns som om det fanns embryon till några intressanta idéer och några rörande relationer, men att för mycket skulle sägas på alltför kort plats. Jag har åtminstone inte blivit avskräckt att läsa mer av Kary English. Att det gör ”Totaled” till den bästa novellen hittills känns lite skrämmande inför resten av läsandet, men det återstår att se om den lyckas behålla den platsen.

/Olov L

Betyg: 3/5

The Courier’s New Bicycle (2011) av Kim Westwood

I en nära framtid härjar en pandemi i världen. Som tur är finns det ett vaccin, men när ett massvaccinationsprogram stressats fram visar det sig att det finns en allvarlig biverkning – infertilitet. Plötsligt blir det väldigt svårt att skaffa barn för väldigt många och i kölvattnet av sjukdomen leder det till en allvarlig befolkningsminskning. I sådana svåra tider vänder sig Australiens befolkning till värden som upplevs som trygga och ett nytt parti som vill bekämpa allt som inte är religiöst, patriotiskt och naturligt tar makten i valet, som en obehaglig blandning av (sd), (kd) och (mp).

I detta samhälle växer Sal upp och då hen är högst androgyn och inte har någon önskan att vara annat är det förstås svårt  att passa in. Som tur är har hen en talang, i och med att hen kan cykla snabbare än vinden. Detta gör henom ytterst lämpad som cykelbud åt en firma som tillverkar hormonpreparat. Varan är ytterst efterfrågad, eftersom många behöver extra hormoner för att kunna skaffa barn och bilda familj, vilket har särskilt hög status i ett land som domineras av kristna kärnfamiljsivrare. Samtidigt har regimen har samtidigt dömt ut hormonbehandlingar som onaturliga, som en obehaglig parodi på hora/madonnakomplexte, eller idealet att vara smal som en pinne men ändå jättestora bröst. Eller andra dumheter.  Sal jobbar för en ”etisk” hormonfirma, en som inte befattar sig med hormoner som utvunnits ur djur. Men det verkar som om någon håller på att förstöra firmans goda rykte och Sal får i uppdrag att undersöka saken.

Kim Westwood

 

Westwood tecknar en bra bild av Sal och hens värld, där hen måste bolla relationerna med sina vänner, sin fundamentalistiska familj, sitt arbete, sin nya flickvän och sin djurrättsaktivism. Genom att fokusera på vardagslivet, om än i ett dramatiskt skede, och skruva till de förväntningar och det utanförskap som avvikare drabbas av i vårt samhälle görs bokens samhällskritik relevant. Sal är en tredimensionell och väl utvecklad huvudperson. Samtidigt känns inte boken så spännande som hypen kring den fått mig att tro – den gav mig trevlig läsning, men jag tycker inte att den förtjänar epitetet sidvändare. Jag läser oerhört lite deckare, så jag har svårt att bedöma hur bra den deckaraktiga intrigen egentligen är, men nog skulle jag säga att det är lite väl många smmanträffanden som inte verkar särskilt sannolika.

Allt som allt är det en bra bok, men med några svagheter som inte kan ignoreras. Jag skulle rekommendera den till alla som känner att temat kring könsöverskridande verkar intressant samt till alla som tycker att det verkar dumt. Den förra gruppen kan mysa över att det queera laget får vara den goda sidan, medan den senare kanske kan lära sig något.

Tyvärr verkar den vara svår att få tag i utanför Australien, om man inte vill köpa den som e-bok, av ett företag som vill ha betalt i själar och självrespekt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Nightsiders (2012) av Sue Isle

Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

Hugo-romanerna, del 1 av 5 – Ancillary Justice av Ann Leckie

Den här boken har valsat runt några varv i den globala science fictiondiskussionen – åtminstone den del som jag följer. Först blev många människor rejält förvånade över hur bra den var och satte igång att hajpa den. Sen läste andra människor den och började klaga över att den var överhajpad. Till sist lutade sig folk tillbaka och frågade varandra huruvida någon sida i debatten bedömde den efter ideologi snarare än litterära kvalitéer. Vill man bilda sig en egen uppfattning finns det bara två tillvägagångssätt: Antingen läsa den själv (mmm, visst) eller lyssna på mig, då jag är den nuvarande inkarnationen av Objektivt God Smak.

Om säger att jag läst en omdiskuterad sf-roman som suddar på gränserna

vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

Om någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

Det är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

The last four things – Paul Hoffman

För ett tag sen recenserade Karl The left hand of god av Paul Hoffman här på berget. Han var ju inte översvallande i sin beröm men det gjorde mig tillräckligt intresserad för att läsa den. Precis som Karl tyckte jag den var rätt ok. Den mörka tonen passade historien och världen var annorlunda. Vad var det för värld egentligen? Framtiden? Alternativ verklighet? En annan planet? Hoffmans sätt att hela tiden använda namnen på verkliga platser i en fantasymiljö skapade ett spännande mysterium.
En dag när jag var emellan böcker så ramlade uppföljaren, The last four things, ner i mitt knä. Eftersom jag var sugen på fantasy tog jag hem den och började läsa. Big mistake.
Historien tar vid där TLHOG slutade. Cale är tillbaka hos the redeemers och får veta att han är guds redskap för att förgöra världen. Han utnämns till högste befälhavare för krigarmunkarnas trupper och skickas ut i världen för att sparka arsle. Det är typ allt. Jo det finns en subplot med Cales gamla vän Kleist som hamnar hos en stam som kallas kleptomanerna. Det är ett vagt semitiskt folk som är fega och stjäl från sina grannar. Kleist hamnar där, gifter sig och lär dem skjuta pilbåge. End of subplot.
Där TLHOG var intressant i sitt förhållande till vår geografi och historia blir TLFT bara fånig. Jag kunde förlåta Hoffmans stöld av hela slaget vid Agincourt i slutet av den första boken men nu har han hamnat i rent fåniga stölder. Döm om min förvåning när han snor Boer-krigen rakt av. Jag antar att det blir fantasy när man ger boerna skotska namn….
Efter att Cale slagits i, och vunnit Boerkriget, så förflyttas han snabbt via Chartres till Gaza för att slåss mot spartanska legosoldater. Någonstans här gav jag upp hoppet om att Hoffman skulle ha en spännande tanke med användandet av historiska händelser och platser. Det har han inte. Han plockar lite här och där och limmar ihop det som han känner för. För Hoffman räcker det inte att ta inspiration från Sparta, nope han snor rubbet. Att han sen verkar ha använt antingen en historiebok för högstadiet på 50-talet eller TV-serien Det var en gång som referens gör inte saken bättre. Alla gamla myter och historier om Sparta grävs upp och återanvänds. Jaha, den gamla sagan om räven under jackan? Det var ett tag sen jag hörde den…
När man tror att inget kan bli fånigare så dyker det upp en uppfinnare. Självklart är det Leonardo himself med ett lösskägg på skägget. I förbifarten uppfinner han krutet och berättar om sin drömuppfinning. Jag var tvungen att läsa den passagen två gånger för att acceptera det jag läste. Vad som beskrivs i boken är inget annat än LHC i Cern.
Språket då? Funkar det. Nepp. Hoffman verkar inte kunna bestämma sig vilken nivå han vill vara på han pendlar mellan högt och lågt och helt plötsligt känns det som om man läser en ungdomsroman. Seriöst så var det flera ställen där jag var tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att hänga med i förändringarna. Något mer stressat och oredigerat har jag nog aldrig läst.
Men karaktärerna då? Självklart får de plats att växa? Nepp, inte ett skit. Thomas Cale är totalt obegriplig boken igenom och de andra djupa som vattenpölar.
Det har börjat bli en tradition här på Drömmarnas berg att göra slut med författare man lessnat. Det gör jag inte med Hoffman. Jag raderar hans telefonnummer och blockar på facebook. Det var ett misstag på fyllan. Det är min förklaring och den står jag för.
0/5
//Stefan

Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood

Everybody knew. Nobody admitted to knowing. If other people began to discuss it, you tuned them out, because what they were saying was both so obvious and so unthinkable.
We’re using up the Earth. It’s almost gone. You can’t live with such fears and keep on whistling. The waiting builds up in you like a tide. You start wanting it to be done with.

– Margaret Atwood, The Year of the Flood

Ja, jag har läst första delen på svenska och den andra på engelska. Det blir så ibland när man väljer läsning efter vilka böcker som finns på bibliotek och loppisar. Båda finns dock på svenska, den senare som Syndaflodens år.

Oryx och Crake

I första delen hamnar vi i en nära framtid inte helt olik den som Octavia Butler skriver om i Parable of the Sower: De rika har isolerat sig i gated communities, medan situationen utanför blir alltmer förtvivlad pga resursbrist och klimatkaos. Skillnaden är att Atwood beskriver katastrofens framsmygande, medan Butler börjar skriva när det redan är för sent. Hos Atwood är inte de fattiga våldsamma kannibaler, åtminstone inte riktigt än, utan bara fattiga och outbildade konsumenter, och det är just i sin roll som konsumenter de är intressanta för de styrande företagen. Dessa i sin tur är Blackwater-liknande väktarfirmor som de facto har makten i samhället, i kraft av att vara de enda med tillräcklig beväpning för att kunna hålla ordning på kriminella, terrorister, miljöaktivister och andra orosmoln.

Vi får följa Jimmy, som växer upp mitt i eländet. Som tur är för honom är det i mitten som i stormens öga och han har en relativt skyddad uppväxt i ett av de finare områdena. Hans far är en av de forskare som tar fram nya djurarter med hjälp av genmanipulering, medan hans mor flyr ut i den fattiga världen för att försöka förbättra den. Genom Jimmys inte särskilt lyckade förhållande till sina föräldrar får vi följa samhällsutvecklingen. I ett andra berättelsespår får vi följa Snöman, som Jimmy kallas här, och hans liv efter den Stora Kollapsen. Gradvis får vi veta hur allt hänger ihop och vilken koppling katastrofen har till Jimmys stora kärlek, Oryx, och hans bästa vän, geniet Crake.

Jimmy själv är dock allt annat än ett geni. Faktum är att han är en väldigt typisk medelmåtta som haft turen/oturen att födas in i samhällets toppskikt utan större möjlighet att leva upp till de förväntningar som ställs på sonen till en framstående forskare. Detta är han blott alltför väl medveten om och hans inre förfaller i samma takt som omvärlden, tills han inte är till någon större nytta eller glädje för någon, inte ens sig själv.

Margaret Atwood

Att Atwood ändå skildrar honom med någon typ av förståelse är romanens styrka. Dessutom är den en någorlunda realistisk varning för vart världen kan vara på väg. Tyvärr känns det som om sf-inslaget inte är helt originellt. Atwood har vävt samman olika idéer på ett mycket bra sätt, men allt känns som sådant jag sett förr, och då har jag ändå enorma luckor i mitt sf-läsande. Dessutom retar jag mig på hur Atwood bildar produkt- och företagsnamn. Hon sätter alltid ihop två eller tre ord med stora bokstäver i mitten (Mo’Hair och AnnoYoo är några exempel). Det ger ett intryck av att Atwood fått sin uppfattning om hur framtidsskildringar ”ska” se ut någon gång på 50-talet och inte uppdaterat sig sedan dess. De delar som inte är 50-talsaktiga är väl, antar jag, det som fick henne att insistera på att hon minsann inte skrivit science fiction, utan något mycket finare. Synd bara att andra, t ex den redan nämnda Butler, förekommit henne och utvecklat genren, utan att för den sakens skull behöva rynka på näsan åt den. Nu har iofs Atwood slätat ut näsan igen, så jag ska inte klaga för mycket. Istället hoppar vi till nästa del:

The Year of the Flood

Här lossnar det rejält. Boken utspelar sig parallellt med Oryx och Crake och olika personer ur första delen dyker upp som bifigurer i den andra. Och, ja, jag tänker på dem som del ett och två även a) om den första går att läsa separat och b) Atwood kanske skulle rynka på näsan igen. Bokserier, det är väl något för de science fictionläsande massorna det? Men det var först när jag läst båda som jag tyckte att det var ett bra verk och den underliga tanken att helheten skulle vara mer än summan av delarna tedde sig inte alls särskilt orimlig.

Om Oryx och Crake handlade om den rika delen av världen, får vi här följa plebejerna utanför murarna. Vi får också följa två kvinnor och de speciella problem som ansätter dem i en genomkommersialiserad och allt fattigare värld. Plötsligt framstår Jimmys problem som lyxiga sådana och hans och hans likars nöjeskonsumtion med flytande gränser mellan spel, kultur och barnporr som ännu mer motbjudande.

Framtidsvisionen fylls ut och luckorna täpps igen. Dessutom har Atwood skapat en religion. Guds Trädgårdsmästare, en sekt som bara förekommer på nyhetssändningar i första boken, får här stort utrymme. Den är en blandning av vetenskap, survivalism, gammal hederlig kristendom och miljötänkande och består till stor del av sådant som, i den hårda framtiden, helt enkelt kan ses som sunt förnuft: Att förbereda sig inför kommande katastrofer, odla egen mat, samla överlevnadskunskaper, undvika konsumtionssamhället och vara strikt vegetarian (om man inte blir riktigt hungrig, och då börja längst ned i näringskedjan för att spara resurser) är väl sådant vi egentligen borde hålla på med istället för fåniga hobbies, som att läsa böcker och blogga… Till och med en sur ateist som jag tycker att religionen verkar hyfsat sympatisk, även om Atwood är allt annat än naiv och dels visar att det försiggår intrigerande och maktspel under den milda ytan, dels antyder att den religiösa biten kan vara en platonsk gyllene lögn för att få flocken att bete sig vettigt.

Något annat som är bra är huvudpersonerna. Vi får följa två kvinnor som är mycket olika i temperament, men som båda har mycket mer inom sig än vad omvärlden förmår uppskatta. Deras öden är både engagerande och trovärdiga och blir droppen som får läsglädjebägaren att rinna över. Jag kan alltså rekommendera båda böckerna om de läses som helhet. Oryx och Crake är långtifrån dålig och klart värd att ta sig genom för att sedan få läsa The Year of the Flood.

Betyg: 3/5 respektive 4/5

/Olov L

Rot & Ruin av Jonathan Maberry 2010

Ha! Jag trillade ner i zombieträsket igen, kunde inte motså en titel som Rot & Ruin. Maberry har jag läst förut  men då Patient Zero är en överdriven rökare till historia är Rot & Ruin en mer sansad berättelse som riktar sig till lite yngre läsare. Boken utspelar sig 14 år efter Första Natten då alla människor som dog helt plötsligt förvandlas till zoms och börjar snaska på de stackare som lever. 6 miljarder människor stryker med och överlevarna får klara sig bäst de kan i samklang med horder av zombies.

Benny är 15 år och bor med sin äldre halvbror Tom, resten av familjen dog i kaoset när hjärnsmaskarna dök upp. Benny är en typisk tonåring som nu med minsta möjliga ansträngning behöver skaffa ett jobb annars så blir han av med hälften av sina matransoner. De bor i en liten stad med ett rejält stängsel för att hålla ute de odöda och det finns en hel radda jobb att välja mellan. Benny prövar lyckan som stängselskakare, likbrännare, skyfflare, fylla flaskor med Cadaverine och andra enligt Benny supertråkiga jobb. Han vill ju bli som Charlie Pink-Eye och The Hammer, hårda tuffa män som ger sig utanför stängslet in i the rot & ruin för att döda zombies och göra annat coolt. Att storebror också jobbar med samma saker är inte lika coolt, Benny skulle ju ALDRIG be om lov att få jobba med sin töntiga bror. Benny och hans kompisar hänger vid affären, snackar strunt och samlar på zombiekort. Vardagen lunkar på i den relativt trygga zonen innanför stängslen. Men inget är säkert med zombies och saker blir snabbt allt för spännande..

Det är en bra ungdomsbok med utmärkt zombielore och en klassisk historia som lyckas vara spännande, rolig och tragisk. Zombisarna förklaras och skildras på ett vettigt och intressant sätt, Maberry har verkligen tänkt igenom allt och vi zombiefans får njuta.

3 av 5 helt ok. (Men gillar du zombies som jag kan du se betyget som en 4:a)

/karl

Ridley Scott gör en ny Blade runner.

Blade Runner. En film som ingen nörd kommer runt. Den är så ikonisk så att man inte kommer undan den. Oavsett vad man tycker om filmen och dess olika inkarnationer så går det inte att förneka dess påverkan på modern SF. Jag såg den första gången när den kom ut på video i sverige runt 84-85. Jag var ett massivt fan av Harrison Ford efter Star Wars och Indiana Jones så jag längtade verkligen efter att sen filmen. När jag väl sett den fattade jag inte ett skit. På baksidan av fodralet stod det att det var action/SF. OK för SF men action? Inte mycket av den varan. Det var bokstavligen mycket snack och lite verkstad. Rutger Hauer såg ju cool ut och var rätt brutal men vad fasen pratade han om? Jag lade Blade Runner åt sidan men det var nåt med filmen som jag inte kunde släppa. Några år senare såg jag om den och storheten började gå upp för mig. Jag fattade att Ridley Scott verkligen vågat göra en film där frågan ”Vad är en människa?” ställs. Där började min kärleksaffär med filmen..

Hoppa fram några år. Blade Runner gick åter upp på biograferna till min stora glädje. Äntligen fick jag chansen att se en av mina favoritfilmer på stora duken. Det som visades var versionen som kallas för directors cut och det var en intressant upplevelse. Borta var Harrison Fords noiresqa narrativ och den underliga slutscenen med en biltur på landet. Utan just den scenen så fick filmen en mörkare och mer tragisk ton. Numera, efter typ 10 timmar dokumentärer, så vet jag att bilscenen på slutet var påklistrad efter krav från studion och bestod av outtakes från The Shining. Jag hade alltid funderat över varför människor levde i stora nedgångna städer eller sökte nytt liv i the outer colonies om det fortfarande fanns sån vildmark som visades att bo i. Kom ihåg att Blade Runner var den första film som släpptes i en ny version. Idag finns directors cut på banne mig allting. Göta kanal; directors cut? Jodå. Innan så fanns bara studions version att tillgå.

Mitt förhållande till Blade Runner är fortfarande passionerat. Jag har en ful ovana att citera den hela tiden och det driver min sambo,, som inte sett den, till vansinne. Fast saken är ju den att filmen är så galet citertbar. ”You Nexus6? I made your eyes. If only you could see what I have seen with your eyes…” Hela Hauers slutmonolog…Gah! Ibland får man bita sig i tungan när en kund frågar: ”vad gjorde du på semestern då?” och jag vill svara ”I saw attackships on fire off the shoulder of Orion.” Gjorde jag det skulle jag få en smäll i huvet av sambon som var snäll nog att tolerera att jag köpte fetingboxen på DVD för en rätt ansenlig slant.

Åter till rubriken. Blade Runner 2 har det pratats om i en massa år. Projekt har uppstått och dött regelbundet men först nu verkar nåt hända. När nyheten släpptes fick många fans fulspel eftersom de trodde att det skulle bli en remake. Jag tolkar det snarare som om Scott tänker göra en ny film i samma universum som Blade Runner. Om så är fallet så är ju möjligheterna oändliga. Hur ser det ut på the outer colonies? Kan vi få se c-beams glittra i mörkret vid tännhauser gate? Var Deckard replikant och i sånt fall vem jagar honom? Jag längtar.