Hugobevakning 2015 – ”Totaled” av Kary English (novell 3)

Totaled CoverI ”Totaled” presenteras idén att människor kan bli totalkvaddade på samma sätt som bilar – att det bedöms vara för dyrt att rädda dem och att kroppsdelarna därför kan övergå till det bolag som betalat för sjukförsäkringen. Ungefär.

Huvudpersonen råkar ut för en svår bilolycka och får uppleva ironin i att hennes hjärna hamnar i en tank i det labb hon själv jobbat i. Sen blir det mycket av en standardiserad medvetande-utan-kroppberättelse. Jag gillar dock skildringen av huvudpersonens beslutsamhet inför uppgiften hon ställs inför – att använda sin sista tid innan hennes hjärna slutar fungera till att avsluta sitt forskningsprojekt. Dessutom blev jag ganska rörd av hur hon saknade sina barn och bara ville se dem en sista gång. Men jag är dels ganska svag för forskningsromantik, dels ganska blödig i stort när det gäller föräldrar och barn.

”Totaled” gjorde inget djupare intryck på mig och det känns ytterst tveksamt om detta är en av årets bästa noveller, men jag måste ändå säga att om ”Turncoat” framstod som skriven av någon som försöker bli författare så kändes ”Totaled” som skriven av en färdig författare – om än en oerfaren sådan. Kanske skulle den funkat bättre i ett längre format – det känns som om det fanns embryon till några intressanta idéer och några rörande relationer, men att för mycket skulle sägas på alltför kort plats. Jag har åtminstone inte blivit avskräckt att läsa mer av Kary English. Att det gör ”Totaled” till den bästa novellen hittills känns lite skrämmande inför resten av läsandet, men det återstår att se om den lyckas behålla den platsen.

/Olov L

Betyg: 3/5

The Courier’s New Bicycle (2011) av Kim Westwood

Courier framsidaI en nära framtid härjar en pandemi i världen. Som tur är finns det ett vaccin, men när ett massvaccinationsprogram stressats fram visar det sig att det finns en allvarlig biverkning – infertilitet. Plötsligt blir det väldigt svårt att skaffa barn för väldigt många och i kölvattnet av sjukdomen leder det till en allvarlig befolkningsminskning. I sådana svåra tider vänder sig Australiens befolkning till värden som upplevs som trygga och ett nytt parti som vill bekämpa allt som inte är religiöst, patriotiskt och naturligt tar makten i valet, som en obehaglig blandning av (sd), (kd) och (mp).

I detta samhälle växer Sal upp och då hen är högst androgyn och inte har någon önskan att vara annat är det förstås svårt  att passa in. Som tur är har hen en talang, i och med att hen kan cykla snabbare än vinden. Detta gör henom ytterst lämpad som cykelbud åt en firma som tillverkar hormonpreparat. Varan är ytterst efterfrågad, eftersom många behöver extra hormoner för att kunna skaffa barn och bilda familj, vilket har särskilt hög status i ett land som domineras av kristna kärnfamiljsivrare. Samtidigt har regimen har samtidigt dömt ut hormonbehandlingar som onaturliga, som en obehaglig parodi på hora/madonnakomplexte, eller idealet att vara smal som en pinne men ändå jättestora bröst. Eller andra dumheter.  Sal jobbar för en ”etisk” hormonfirma, en som inte befattar sig med hormoner som utvunnits ur djur. Men det verkar som om någon håller på att förstöra firmans goda rykte och Sal får i uppdrag att undersöka saken.

Kim Westwood

Kim Westwood

 

Westwood tecknar en bra bild av Sal och hens värld, där hen måste bolla relationerna med sina vänner, sin fundamentalistiska familj, sitt arbete, sin nya flickvän och sin djurrättsaktivism. Genom att fokusera på vardagslivet, om än i ett dramatiskt skede, och skruva till de förväntningar och det utanförskap som avvikare drabbas av i vårt samhälle görs bokens samhällskritik relevant. Sal är en tredimensionell och väl utvecklad huvudperson. Samtidigt känns inte boken så spännande som hypen kring den fått mig att tro – den gav mig trevlig läsning, men jag tycker inte att den förtjänar epitetet sidvändare. Jag läser oerhört lite deckare, så jag har svårt att bedöma hur bra den deckaraktiga intrigen egentligen är, men nog skulle jag säga att det är lite väl många smmanträffanden som inte verkar särskilt sannolika.

Allt som allt är det en bra bok, men med några svagheter som inte kan ignoreras. Jag skulle rekommendera den till alla som känner att temat kring könsöverskridande verkar intressant samt till alla som tycker att det verkar dumt. Den förra gruppen kan mysa över att det queera laget får vara den goda sidan, medan den senare kanske kan lära sig något.

Tyvärr verkar den vara svår att få tag i utanför Australien, om man inte vill köpa den som e-bok, av ett företag som vill ha betalt i själar och självrespekt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Nightsiders (2012) av Sue Isle

NightsidersJag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

Hugo-romanerna, del 1 av 5 – Ancillary Justice av Ann Leckie

ancillary-justiceDen här boken har valsat runt några varv i den globala science fictiondiskussionen – åtminstone den del som jag följer. Först blev många människor rejält förvånade över hur bra den var och satte igång att hajpa den. Sen läste andra människor den och började klaga över att den var överhajpad. Till sist lutade sig folk tillbaka och frågade varandra huruvida någon sida i debatten bedömde den efter ideologi snarare än litterära kvalitéer. Vill man bilda sig en egen uppfattning finns det bara två tillvägagångssätt: Antingen läsa den själv (mmm, visst) eller lyssna på mig, då jag är den nuvarande inkarnationen av Objektivt God Smak.

Om säger att jag läst en omdiskuterad sf-roman som suddar på gränserna Läs mer

vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

vN-144dpiOm någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

iD-144dpiDet är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

The last four things – Paul Hoffman

För ett tag sen recenserade Karl The left hand of god av Paul Hoffman här på berget. Han var ju inte översvallande i sin beröm men det gjorde mig tillräckligt intresserad för att läsa den. Precis som Karl tyckte jag den var rätt ok. Den mörka tonen passade historien och världen var annorlunda. Vad var det för värld egentligen? Framtiden? Alternativ verklighet? En annan planet? Hoffmans sätt att hela tiden använda namnen på verkliga platser i en fantasymiljö skapade ett spännande mysterium.
En dag när jag var emellan böcker så ramlade uppföljaren, The last four things, ner i mitt knä. Eftersom jag var sugen på fantasy tog jag hem den och började läsa. Big mistake.
Historien tar vid där TLHOG slutade. Cale är tillbaka hos the redeemers och får veta att han är guds redskap för att förgöra världen. Han utnämns till högste befälhavare för krigarmunkarnas trupper och skickas ut i världen för att sparka arsle. Det är typ allt. Jo det finns en subplot med Cales gamla vän Kleist som hamnar hos en stam som kallas kleptomanerna. Det är ett vagt semitiskt folk som är fega och stjäl från sina grannar. Kleist hamnar där, gifter sig och lär dem skjuta pilbåge. End of subplot.
Där TLHOG var intressant i sitt förhållande till vår geografi och historia blir TLFT bara fånig. Jag kunde förlåta Hoffmans stöld av hela slaget vid Agincourt i slutet av den första boken men nu har han hamnat i rent fåniga stölder. Döm om min förvåning när han snor Boer-krigen rakt av. Jag antar att det blir fantasy när man ger boerna skotska namn….
Efter att Cale slagits i, och vunnit Boerkriget, så förflyttas han snabbt via Chartres till Gaza för att slåss mot spartanska legosoldater. Någonstans här gav jag upp hoppet om att Hoffman skulle ha en spännande tanke med användandet av historiska händelser och platser. Det har han inte. Han plockar lite här och där och limmar ihop det som han känner för. För Hoffman räcker det inte att ta inspiration från Sparta, nope han snor rubbet. Att han sen verkar ha använt antingen en historiebok för högstadiet på 50-talet eller TV-serien Det var en gång som referens gör inte saken bättre. Alla gamla myter och historier om Sparta grävs upp och återanvänds. Jaha, den gamla sagan om räven under jackan? Det var ett tag sen jag hörde den…
När man tror att inget kan bli fånigare så dyker det upp en uppfinnare. Självklart är det Leonardo himself med ett lösskägg på skägget. I förbifarten uppfinner han krutet och berättar om sin drömuppfinning. Jag var tvungen att läsa den passagen två gånger för att acceptera det jag läste. Vad som beskrivs i boken är inget annat än LHC i Cern.
Språket då? Funkar det. Nepp. Hoffman verkar inte kunna bestämma sig vilken nivå han vill vara på han pendlar mellan högt och lågt och helt plötsligt känns det som om man läser en ungdomsroman. Seriöst så var det flera ställen där jag var tvungen att bläddra tillbaka några sidor för att hänga med i förändringarna. Något mer stressat och oredigerat har jag nog aldrig läst.
Men karaktärerna då? Självklart får de plats att växa? Nepp, inte ett skit. Thomas Cale är totalt obegriplig boken igenom och de andra djupa som vattenpölar.
Det har börjat bli en tradition här på Drömmarnas berg att göra slut med författare man lessnat. Det gör jag inte med Hoffman. Jag raderar hans telefonnummer och blockar på facebook. Det var ett misstag på fyllan. Det är min förklaring och den står jag för.
0/5
//Stefan

Oryx och Crake (2004) och The Year of the Flood (2009) av Margaret Atwood

Everybody knew. Nobody admitted to knowing. If other people began to discuss it, you tuned them out, because what they were saying was both so obvious and so unthinkable.
We’re using up the Earth. It’s almost gone. You can’t live with such fears and keep on whistling. The waiting builds up in you like a tide. You start wanting it to be done with.

– Margaret Atwood, The Year of the Flood

Ja, jag har läst första delen på svenska och den andra på engelska. Det blir så ibland när man väljer läsning efter vilka böcker som finns på bibliotek och loppisar. Båda finns dock på svenska, den senare som Syndaflodens år.

Oryx och Crake

I första delen hamnar vi i en nära framtid inte helt olik den som Octavia Butler skriver om i Parable of the Sower: De rika har isolerat sig i gated communities, medan situationen utanför blir alltmer förtvivlad pga resursbrist och klimatkaos. Skillnaden är att Atwood beskriver katastrofens framsmygande, medan Butler börjar skriva när det redan är för sent. Hos Atwood är inte de fattiga våldsamma kannibaler, åtminstone inte riktigt än, utan bara fattiga och outbildade konsumenter, och det är just i sin roll som konsumenter de är intressanta för de styrande företagen. Dessa i sin tur är Blackwater-liknande väktarfirmor som de facto har makten i samhället, i kraft av att vara de enda med tillräcklig beväpning för att kunna hålla ordning på kriminella, terrorister, miljöaktivister och andra orosmoln.

Vi får följa Jimmy, som växer upp mitt i eländet. Som tur är för honom är det i mitten som i stormens öga och han har en relativt skyddad uppväxt i ett av de finare områdena. Hans far är en av de forskare som tar fram nya djurarter med hjälp av genmanipulering, medan hans mor flyr ut i den fattiga världen för att försöka förbättra den. Genom Jimmys inte särskilt lyckade förhållande till sina föräldrar får vi följa samhällsutvecklingen. I ett andra berättelsespår får vi följa Snöman, som Jimmy kallas här, och hans liv efter den Stora Kollapsen. Gradvis får vi veta hur allt hänger ihop och vilken koppling katastrofen har till Jimmys stora kärlek, Oryx, och hans bästa vän, geniet Crake.

Jimmy själv är dock allt annat än ett geni. Faktum är att han är en väldigt typisk medelmåtta som haft turen/oturen att födas in i samhällets toppskikt utan större möjlighet att leva upp till de förväntningar som ställs på sonen till en framstående forskare. Detta är han blott alltför väl medveten om och hans inre förfaller i samma takt som omvärlden, tills han inte är till någon större nytta eller glädje för någon, inte ens sig själv.

Margaret Atwood

Att Atwood ändå skildrar honom med någon typ av förståelse är romanens styrka. Dessutom är den en någorlunda realistisk varning för vart världen kan vara på väg. Tyvärr känns det som om sf-inslaget inte är helt originellt. Atwood har vävt samman olika idéer på ett mycket bra sätt, men allt känns som sådant jag sett förr, och då har jag ändå enorma luckor i mitt sf-läsande. Dessutom retar jag mig på hur Atwood bildar produkt- och företagsnamn. Hon sätter alltid ihop två eller tre ord med stora bokstäver i mitten (Mo’Hair och AnnoYoo är några exempel). Det ger ett intryck av att Atwood fått sin uppfattning om hur framtidsskildringar ”ska” se ut någon gång på 50-talet och inte uppdaterat sig sedan dess. De delar som inte är 50-talsaktiga är väl, antar jag, det som fick henne att insistera på att hon minsann inte skrivit science fiction, utan något mycket finare. Synd bara att andra, t ex den redan nämnda Butler, förekommit henne och utvecklat genren, utan att för den sakens skull behöva rynka på näsan åt den. Nu har iofs Atwood slätat ut näsan igen, så jag ska inte klaga för mycket. Istället hoppar vi till nästa del:

The Year of the Flood

Här lossnar det rejält. Boken utspelar sig parallellt med Oryx och Crake och olika personer ur första delen dyker upp som bifigurer i den andra. Och, ja, jag tänker på dem som del ett och två även a) om den första går att läsa separat och b) Atwood kanske skulle rynka på näsan igen. Bokserier, det är väl något för de science fictionläsande massorna det? Men det var först när jag läst båda som jag tyckte att det var ett bra verk och den underliga tanken att helheten skulle vara mer än summan av delarna tedde sig inte alls särskilt orimlig.

Om Oryx och Crake handlade om den rika delen av världen, får vi här följa plebejerna utanför murarna. Vi får också följa två kvinnor och de speciella problem som ansätter dem i en genomkommersialiserad och allt fattigare värld. Plötsligt framstår Jimmys problem som lyxiga sådana och hans och hans likars nöjeskonsumtion med flytande gränser mellan spel, kultur och barnporr som ännu mer motbjudande.

Framtidsvisionen fylls ut och luckorna täpps igen. Dessutom har Atwood skapat en religion. Guds Trädgårdsmästare, en sekt som bara förekommer på nyhetssändningar i första boken, får här stort utrymme. Den är en blandning av vetenskap, survivalism, gammal hederlig kristendom och miljötänkande och består till stor del av sådant som, i den hårda framtiden, helt enkelt kan ses som sunt förnuft: Att förbereda sig inför kommande katastrofer, odla egen mat, samla överlevnadskunskaper, undvika konsumtionssamhället och vara strikt vegetarian (om man inte blir riktigt hungrig, och då börja längst ned i näringskedjan för att spara resurser) är väl sådant vi egentligen borde hålla på med istället för fåniga hobbies, som att läsa böcker och blogga… Till och med en sur ateist som jag tycker att religionen verkar hyfsat sympatisk, även om Atwood är allt annat än naiv och dels visar att det försiggår intrigerande och maktspel under den milda ytan, dels antyder att den religiösa biten kan vara en platonsk gyllene lögn för att få flocken att bete sig vettigt.

Något annat som är bra är huvudpersonerna. Vi får följa två kvinnor som är mycket olika i temperament, men som båda har mycket mer inom sig än vad omvärlden förmår uppskatta. Deras öden är både engagerande och trovärdiga och blir droppen som får läsglädjebägaren att rinna över. Jag kan alltså rekommendera båda böckerna om de läses som helhet. Oryx och Crake är långtifrån dålig och klart värd att ta sig genom för att sedan få läsa The Year of the Flood.

Betyg: 3/5 respektive 4/5

/Olov L