Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

threebodyproblemDen sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5

Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

loveandromanpunkTansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Hövding (2011) av Johannes Nilsson

HövdingDen genre som ibland kallas paleofiction, dvs historiska berättelser från För Väldigt Länge Sen, är en genre som man ibland diskuterar om den egentligen hör hemma bland fantastiken. Argumentet att den liknar fantasy, i synnerhet om urmänniskornas tro och vidskepelse ges stort utrymme, köper jag inte riktigt, även om man kan anta att genrerna i viss mån läses av samma personer. Däremot kan jag se vissa filosofiska likheter med science fiction, åtminstone när författaren är ordentligt påläst. Man kan säga att både sf-författaren och paleoförfattaren tittar på ledtrådar i samtiden och föröker tänka sig in i en annan tid, med skillnaden att den ena rör sig framåt och den andra bakåt.

Jag har själv dock aldrig fastnat för genren. Jag kände ingen större entusiasm för den vanliga inkörsporten, Grottbjörnens folk, när den var populär och mitt ganska svaga historieintresse är mer inriktat på tiden efter 1792. Dock kan jag tänka mig att för första och sannolikt sista gången recensera ett paleoverk, som en vänlig nick till fantastikens avlägsna kusin, inte minst som boken ifråga tycks mig skriven av en riktigt påläst person. Enligt egen utsago är detta boken som Nilsson skrev efter att ha plöjt allt han kunnat hitta i genren utan att finna boken han letade efter och blev tvungen att skriva den själv.

Boken utspelar sig under den senaste istiden och följer en liten stam ledd av titelns hövding, vilken också är berättare. Det är ett hårt liv man lever och det är på väg att bli hårdare, då nya människor som kan tämja vargar och skjuta pilar börjar tränga sig in på stammens jaktmarker. Man bestämmer sig för att börja gå.

En av styrkorna i boken är att författaren med ett enkelt men uttrycksfullt språk och stor inlevelse faktiskt lyckas förmedla hövdingens tankar och världsbild på ett trovärdigt sätt. Man irriteras ibland av hans tjurskallighet, samtidigt som man oftast måste sympatisera med honom, bara för att hans uppdrag är så överväldigande svårt och priset för ett misslyckande så fruktansvärt högt. Här kan jag ibland känna samma sense of wonder som jag ibland känner när jag får identifiera mig med en utomjording eller artificiell intelligens.

Samtidigt använder författaren på ett förtjänstfullt sätt bokens karga miljö, långt innan kärror och liar, för att inte tala om smartphones och sociala medier, till att ställa frågor om människans livsvillkor på sin spets. Hur bör man reagera på en kris? Är det bättre att hålla fast vid det gamla och riskera att bli omsprungen eller är det bättre att försöka anpassa sig och riskera att förlora sin sammanhållning och identitet? Detta är svåra frågor för oss, men oändligt mycket svårare för en outbildad, ensam hövding för tusentals år sen.

Till slut vill jag säga att det även finns en del humor i boken, som imponerande nog smälter in i berättelsen utan att göra den det minsta tramsig.

Om nu detta är min enda recension av en bok i genren kan jag väl få komma med följande uppmaning: Ska du läsa en enda paleofictionroman så välj Hövding!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Tematisdag: Ghostwatch, en föregångare med hemsökta hus!

220px-GhostwatchDet finns vissa trick som jag alltid faller för. Inom musiken är jag en sucker för när basisten spelar löjligt högt, så att jag tänker mig att händerna nästan möts, innan hen gradvis går ner mot mer, tja, basaktiga toner och inom film är jag väldigt svag för det som brukar kallas found footage och/eller mockumentaries. Även en lätt fånig film som Cloverfield blir för mig sevärd bara för att den är filmad med en skakig kamera och det ingår i fiktionsramen att kameramannen är en av karaktärerna. Mindre skakiga, men lika lockande, är låtsasdokumentärer och det är där Ghostwatch placerar sig, som ett mycket tidigt och mycket bra exempel.

Året är 1992. Ingen bland allmänheten känner till Internet, Nirvana har just spelat sönder de sista resterna av 80-talet, t-shirtsen är enorma även på indiepoparna, slipsarna är breda och Arkiv X kommer att vara nytt och fräscht först om ett år. Ingvar Oldsberg är fortfarande en ung rebell med palestinasjal och tuppkam. Typ. För att förstå vilken inverkan Ghostwatch hade är det viktigt att tänka på följande: Om du vid den här tidpunkten haffat en person på gatan och beskrivit din favoritdokusåpa skulle människan trott att du beskrev en science fiction-film och sannolikt en väldigt skrämmande sådan. Reality TV fanns i princip inte, det var bara en ny grej som MTV höll på med.

Stephen Volk

Stephen Volk

In på BBC kommer Stephen Volk, en manusförfattare med ett sex avsnitt långt spökdrama, löst baserat på fallet med poltergeisten i Enfield, under armen. Han avvisas inte helt, men producenten tror att sex avsnitt är för mycket. Volk föreslår att de ska spela in ett 90-minutersavsnitt från det hemsökta huset och sända det som om det vore en liveinspelning. Producenten blir eld och lågor och man sätter igång att skriva tv-historia.

Man får med sig Michael Parkinson, en mycket känd och folkkär tv-personlighet vid den här tiden, lite som en Oldsberg fast utan tuppkam. Vid sin sida i studion har han ett annat känt namn, Michael ”Smitty” Smith. En extra dynamik skapas genom att reportern på plats i spökhuset är Sarah Greene, som förutom att vara känd från tv även är gift med Smith. När otäckheterna börjar dyka upp blir därför Smith mer och mer orolig. Som grädde på moset har man med den sprallige Craig Charles, känd som Lister i Red Dwarf.

Man väljer att sända på halloween och programmet börjar som en mysryslig uppesittarkväll, med experter i studion, folk som ringer in, etc. Med det upplägget får man kanske förstå att  många faktiskt missade att det var fråga om ett drama och därmed skrämdes från vettet. BBC fick ca 30.000 samtal under den första timmen. Då hade man ändå hållit tillbaka – Volk ville till exempel att man skulle sända ett högfrekvent ljud som gör hundar nervösa och samtidigt låtsas ta emot samtal om att ”hundarna här hemma är som tokiga”. Ghostwatch:s eftermäle blev skandalbetonat, då tabloidpressen valde att beskriva den som en enorm bluff som gett barn posttraumatiskt stressyndrom och i ett fall lett till att en ung man tog sitt liv, kopplingar som det inte finns några belägg för.

Men hur väl håller Ghostwatch för oss som tittar mer än tjugo år senare och har oturen att veta att det inte är på riktigt? Enligt mig funkar den riktigt bra. Det är en klassisk spökhistoria, mer kuslig än äcklig eller hoppa-högtskrämmande. Spöket Pipes är så suggestivt presenterad att det länge pågått en debatt bland fansen om exakt hur många gånger han syns. Intressant nog har Volk själv sagt att han inte vet svaret – han skrev in 10-12 framträdanden, men ett okänt antal ströks innan manuset och klippningen var klar.

För dig som gillar låtsasdokumentärer eller gammaldags spökhistorier är Ghostwatch ett måste – i den förra genren är den stilbildande, i den senare är den en värdig bärare av en stolt tradition!

/Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

P.S. Detta inlägg är en del av Boktimmens tematisdagar, där temat denna gång är ”hemsökta hus”. D.S.