Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

Färjan (2015) av Mats Strandberg

God jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

Confuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L

Främling. Inkräktare (2014) av Hans Olsson

Vem blir inte glad av ordet novell? Svar: Alldeles för många. Problemet med noveller är eventuellt att de används som skrivövningar av författare som värmer upp inför det som anses vara Den Riktiga Karriären som romanförfattare. Naturligtvis är det bra att öva sig, men det är också lämpligt att sortera bort de noveller som inte håller måttet, något som inte alltid görs.

Därför är det med viss bävan jag öppnar en novellsamling av en svensk skräckförfattare som jag inte läst förr. Men jag älskar välskrivna noveller och vem vet var nästa guldkorn står att finna?

Som vanligt väljer jag att recensera novellerna en och en, för att inte förminska det enskilda verket. Det finns förstås vissa problem med den metoden, men mer om det senare.

I lindormens grepp

Samlingen börjar lugnt med en berättelse om en ung flicka och hennes morfar som är ute på vandring i naturen. Som alla vet är naturen farlig och bör undvikas, i synnerhet om mytologiska djur visar sig vara verkliga. Morfaderns funderingar kring sitt barnbarn och hans starka oro för henne är det som lyfter berättelsen hjälpligt från bagatellnivån, då själva händelseförloppet inte känns särskilt intressant eller nyskapande.

Betyg: 2/5

Lisas hunddagis

Udda figurer är ett vanligt inslag i skräcklitteratur och här får vi möta en ”crazy dog lady”, som föredrar hundars sällskap framför människors. Även hon gör misstaget att bege sig ut i naturen och börjar där påverkas av någon typ av väsen som tycks på väg att välla fram ur själva jorden. Faktum är att det börjar kännas som om episoden är en del av en större mytologi. Är det i själva verket en episodroman jag läser? Mer om det senare.

Novellen känns iaf mer genomarbetad än den första och man kommer ganska nära Lisa och hennes liv på några få sidor.

Betyg: 3/5

En på miljonen

Ett litet gäng småkriminella bryter sig in i en villa, som visar sig ha otäcka hemligheter. Huvudpersonens känslor och stigande panik skildras ganska bra och novellen känns väldigt inspirerad av Stephen King. Mysterierna får ingen förklaring, men här tycker jag att det funkar någorlunda bra. Det sänker kanske känslan av mytbyggande, men gör skräckinslagen desto läskigare. Det okända skrämmer, som bekant.

Betyg: 2/5

Sommargatt

En riktigt kort novell om en familj som köper ett sällskapsdjur, en ”gatt”. Även om svaret på gattens natur kändes uppenbar väldigt tidig så tycker jag att novellen funkar bra, inte minst då den är precis lagom lång.

Betyg: 3/5

Främling. Inkräktare

Samlingens titelnovell är mycket längre än de övriga och bjuder på en överraskning – den är nämligen en direkt fortsättning på ”I lindormens grepp”. Morfadern ger sig ut på en lång färd för att finna hjälp till sitt barnbarn och Olsson tar här och bygger upp en mycket stämningsfullt skildrad parallell värld, där allsköns oknytt lever sida vid sida med människorna. Stämningen är dock skitig och hård snarare än vacker och eterisk och bland annat får vi möta kanske världens oartigaste pyssling.

Det ska nämnas att det finns ett starkt irritationsmoment, nämligen de utdrag ur gamla texter som förekommer i novellen inte är trovärdiga, till exempel att formen ”äro” används fel. Den som inte vet hur äldre svenska används tycker jag kan låta bli att använda den, eller översätta den varsamt till modernt språkbruk. Jag frågar mig var redaktören håller hus, och när jag besöker Zakuli Förlag, som gett ut boken kommer svaret: Det är ett enpersonsförlag och Hans Olsson är redaktör, utgivare, ensam författare, domare, bödel, etc.

Trots smärre invändningar och trots lite väl utdragna äventyrsscener tycker jag att novellen hör till de bästa i samlingen och jag skulle gärna läsa mer om den mytologi som Olsson målar upp. Det finns dessutom vissa vinkar om att det som händer i den underjordiska världen hänger samman med och påverkar vår värld, vilket kanske kan vara förklaringen till märkliga händelser i andra noveller, till exempel ”Lisas hunddagis”. Kommer allt att hänga samman på slutet? Och hur ska jag nu förhålla mig till ”I lindormens grepp”, som framstår som en prolog till denna novell? Kanske är det bättre att läsa dem som en sammanhållen berättelse, men hela samlingen framstår i slutändan inte, som vi ska se, som en helhet.

Betyg: 4/5

Pegasushov

Även detta är en lite starkare novell, som har fördelen att Olsson använder skräckmomentet till att driva med vår fixering vid sociala medier och de alternativa personligheter vi skapar åt oss där. Han gör det dessutom med en blandnig av humor och skärpa som jag tycker är tilltalande. En av hans starkaste sidor verkar vara förmågan att låta det övernaturliga ta plats i vardagen, utan att vardagsskildringen får spela andrafiol. Återigen för det tankarna till Stephen King.

Betyg: 4/5

Två små

Just vardagsskildringen är som starkast i denna novell, om några unga pojkar som tar sig in i ett övergivet hus. Ibland är det inte det övernaturliga som står för det största obehaget, utan den värld vi människor skapar, i vilken barn släpps ner utan de verktyg som behövs för att navigera i den.

Betyg: 4/5

Skatroulette

Denna novell kan man kalla en fristående fortsättning på ”Främling. Inkräktare”. Huvudpersonen är en småkriminell person från Alby som författaren verkligen försökt krypa in i huvudet på och även om jag inte vet hur realistisk skildringen är så tycker jag att det funkar ganska bra. Återigen känner jag igen ett drag av Stephen King. Att skapa obehag genom att låta läsaren se genom ögonen på en obehaglig person, men fokusera mer på den vardagliga sjaskigheten än på någon mer metafysisk ”ondska” är ju ett gammalt trick. Själva händelseförloppet känns dock ointressant, förutom i förhållande till ”Främling. Inkräktare”.

Betyg: 3/5

M/S Gertis Silvro

Ett barndomsminne från en estlandsfärja där det försiggår något mystiskt. Även denna känns som en bagatell, men jag gillar beskrivningen av själva båten, dess säregna rörelser och barnets nyfikenhet och upptäckarglädje.

Betyg: 3/5

I obeliskernas skugga

Plötsligt blir det skräck i science fiction-miljö. En rymdkoloni drabbas av att en enorm obelisk skjuter upp ur marken och alla som närmar sig den dör ögonblickligen. Återigen känns novellen bagatellartad, men jag börjar ana att det kanske mest har med mina preferenser att göra. Olsson satsar på att skapa en känsla av utsatthet och skräck inför en miljö där människan inte är mer än en smutsfläck som kan torkas bort när som helst. Han gör det riktigt bra, men jag hade gärna sett mer science fiction (dvs förklaringar) även om det skulle innebära mindre skräck.

Betyg: 2/5

Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt

År 1752 passerar en lärare på resa genom en landsända där något obehagligt försiggår. Är en mördare på fri fot, eller är det något mycket större, äldre och mörkare som har drabbat byarna? Detta är en av de noveller som jag gillar mest i samlingen. Framför allt skapas känslan av att det finns en mytologi bakom händelserna, att detta bara är en episod i en lång rad av skräckinjagande händelser i en trakt som kanske till och med är förbannad. Det är exakt samma stämning som H.P. Lovecraft frammanar när han är som bäst, men utan Lovecrafts överlastade prosa.

Betyg: 4/5

Doktor Pollobus vision

Novellen börjar lovande med ett par grovarbetare som tycker att det är något skumt med företaget de arbetar för och beger sig ner i ett underjordiskt utrymme för att undersöka saken. Jag gillar beskrivningarna av miljöerna de hittar, men handlingen bjuder inte på några större överraskningar.

Betyg: 2/5

En torkad ros

Innan det är dags att lämna Hans Olssons värld får vi veta hur det gick för flickan och morfadern från den inledande novellen. Den känns inte alls som en självständig berättelse, men det är förstås trevligt att få veta hur det som jag tänker på som huvudberättelsen slutar.

Betyg: 3/5

Sammanfattning

Som synes har jag blandade uppfattningar om de olika novellerna. Trots att jag är novellälskare önskar jag ofta att berättelserna fått vara längre, eller att de knutits ihop till kapitel i en längre historia. Det känns som om Olssons styrka ligger i hans stämningsfulla världsbygge och hans förmåga att skildra människor i vardagliga situationer. Detta skulle, tror jag, komma mer till sin rätt i en roman, där karaktärerna kan utvecklas mer och läsaren kan få en mer episk upplevelse. Jag har nämnt Stephen King och H.P. Lovecraft, som ju är två självklara referenser inom skräcklitteratur, men jag vill påpeka att Olsson faktiskt kommer upp i deras nivåer när han är som bäst. i synnerhet för den som verkligen gillar King kan Främling. Inkräktare vara väl värd att kolla upp.

/Olov L

Prenumerera på Dylan Dog!

Nu finns exakt det jag längtat efter – en prenumerationstjänst för Dylan Dog! Ades Media fortsätter att ge ut nya album med vår käre mardrömsdetektiv och på deras hemsida kan man läsa om hur man prenumererar. Som de skriver finns det dock ingen anledning att prenumerera om man bor nära ett försäljningsställe. Den som är en turknutte och har en bra seriebutik i närheten ska naturligtvis stötta den (det kan till och med bli billigare), men för oss som bor i de vildare delarna av landet är detta perfekt! Nu slipper vi att ideligen gå in på hemsidan och kolla om det kommit ett nytt album och behöver heller inte förlita oss på skumma nyhetskällor, som till exempel denna blogg.

/Olov L

Hugo-romanerna, del 2 av 5 – Parasite av Mira Grant

De två övriga nominerade sf-romanerna utspelar sig nästan ofattbart långt fram i tiden, men Parasite är uppfriskande nog en medicinsk thriller från en nära framtid. Om några år har de flesta sjukdomar botats genom att en genmanipulerad parasit tillförts till människors tarmsystem, en parasit som sen håller koll på människans hälsa. Naturligtvis finns det redan från början aningar om att något är på väg att gå fel.

Det är mycket som jag gillar med Parasite. Huvudpersonen är den första männsika som, efter en trafikolycka, räddats från hjärndöd av sin parasit och har därför blivit något av en försökskanin för det företag som utvecklat parasiten. Hon har en distinkt röst från början och klarar av att sätta ned foten och kräva att bli tagen på allvar, samtidigt som hon påverkas trovärdigt av de omtumlande hemskheter hon utsätts för. Framför allt är det skönt att läsa en författare som tar sociala relationer på allvar och låter dem vara så irriterande och komplicerade som de kan vara i verkligheten. Jag gillar också att hon gjort ett ambitiöst försök att skriva en zombieroman utan att någon gång använda ordet zombie. Hon har tagit ett eget grepp om genren och tänkt ut den medicinska bakgrunden på ett föredömligt noggrannt sätt.

Tyvärr kan det bli lite mycket av andra grepp. Mira Grant (eller Seanan McGuire, som hon egentligen heter) är en populär författare av den typ om vilken man brukar säga att fansen skulle läsa hennes tvättlistor [1] om de publicerades. De skulle även nominera dem till Hugo-priset. Särskilt i början är det ett väldigt upprapande av meningslösa detaljer och oändliga rader av restaurangbesök. Tvättlistor är det inte, men ibland känns det som att läsa en restaurangmeny, i synnerhet som språket inte är något anmärkningsvärt, även om Grant skriver bra dialog. Har någon sagt åt henne att man inte ska låta berättelserna utspela sig i ett vakuum, vilket fått henne att tro att det är viktigt att vräka ur sig beskrivningar av varenda liten detalj, utan att hon förstått att sådana beskrivningar är genuint svåra att göra bra?

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Sen har vi problemet att slutet presenteras som en twist, trots att den varit uppenbar sen kapitel två, eller så. Man kan även undra hur trovärdigt det är att en psykolog skulle prata med sin klient om drömtolkning, vilket får mig att fundera över hur mycket Grant har på fötterna när det gäller de övriga medicinska spekulationerna. Visst finns det säkert psykologer som fortfarande håller på med drömtolkningar, men de faller alla inom kategorin dåliga psykologer, med ungefär samma trovärdighet som en astronom som ställer horoskop. Men det jobbigaste är som sagt restaurangmeyerna. Detta är en kortroman på hundra sidor som dragits ut till det tredubbla. Eller så kanske man kan kalla det för en prolog, för även detta är första delen i en trilogi. Trots att den därför tar slut just som det intressanta, det man inte kunde sluta sig till av de första trettio sidorna, ska börja har jag ingen större lust att fortsätta läsa.

/Olov L

[1] Vad nu en tvättlista är. Måste vara något de har i USA.

Betyg: 2/5 – godkänd

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som

Hugobevakning 2014 – inledning

Då jag får delta i omröstningen om vilka som ska vinna årets hugostatyetter tänkte jag passa på att skriva lite om de nominerade verken i takt med att jag läser dem. Mitt stridsrop skall ljuda över bergen: ”Vi får se hur mycket jag hinner!”

Bokmärk sidan, prenumerera på bloggen, skaffa en extra dator och håll korpgluggarna öppna. Här ska recenseras!

/Olov L

Tematisdag: Dylan Dog finns på svenska igen!

Veckans tema är London och vem kan då vara mer lämplig att skriva om än urtypen för London-bo, mardrömsdetektiven Dylan Dog? Nu är iofs Dylan Dog författad och tecknad av italienare, men om de kan göra de bästa westernfilmerna borde väl deras skildringar av London vara lika bra? Skämt åsido så tror jag att mycket av det jag gillar med Dylan Dog beror just på att den utspelar sig i ett London som är det London som vi övriga européer gärna vill tänka oss: Ett myller av mystiska gränder där man lika gärna kan snubbla över en rumlande affärsman i plommonstop som över en demon i en vattenpuss, en plats av lika delar traditionstyngt mörker och gnistrande modernitet, där excentriska lorder stryker omkring och testar egenbyggda spökfångare och styrelserummen befolkas av cyniska affärsmän med planer på världsherravälde. Åtminstone är det så jag tänker mig London. Lite exotiserande, kanske, men har man förslavat halva mänskligheten i ett ondskan imperium får man tåla lite av den varan.

Jag har tidigare skrivit om min fäbless för Dylan Dog, så när Karl tipsade om att det kommit ett nyöversatt album på svenska, utgivet av Ades Media, kastade jag mig över det och gav mig själv en tidig julklapp. När så albumet ”Vila i frid” dök upp hände något konstigt. Jag vågade liksom inte börja läsa. Skulle serien vara lika bra som jag tyckte mig minnas? Kanske hade alla de bra episoderna redan översatts? Vilken ljussättning behövs för att göra serien rättvisa? Jag fraktade med mig albumet överallt utan att någonsin komma till skott.

Först nu i mars tog jag mod till mig och läste serien (utan att bry mig om de yttre omständigheterna) och glädjen sig, gott folk, ty det väckte den sorts känslor som knappt går att beskriva utan en gospelkör! Jag gick runt och fånlog efter läsningen, bara helt lycklig över att Dylan Dog, assistenten Groucho och (min favorit) den cyniske kommissarie Bloch återigen är en del av mitt liv. Till råga på allt har ett nytt album redan släppts och det ligger oläst bredvid mig, så nu har jag faktiskt bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Du har, å din sida, också bättre för dig – du ska stödja den kulturgärning som den nya översättningen innebär och köpa, läsa och rekommendera Dylan Dog för alla du känner!

/Olov L

P.S. Som vanligt går det att hitta övriga London-inlägg via Boktimmen. D.S.