Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Hugobevakning 2015 – Skin Game av Jim Butcher (roman 3)

Dags att ta sig an Skin Game, den femtonde delen (!) i den pågående berättelsen om Harry Dresden. Precis som i del fyra, som jag läste som uppvärmning, är Dresden illa ute vid historiens början och även här dyker Mab, älvadrottningen av Vinter, upp för att skicka ut honom på uppdrag. Målet är att bryta sig in i ett bankvalv, men inte vilket som helst, utan det som tillhör Hades, härskare över underjorden. Arbetsledare är en kille med en plan och tyvärr också ett förflutet som inbegriper en djup fiendskap med Dresden. Denne är alltså tvungen att försöka samarbeta med någon han avskyr och som han anar kommer att förråda honom vid första bästa tillfälle. De skrapar ihop ett disparat gäng av skummisar med olika magiska förmågor, ungefär som en fantasyversion av Jönssonligan, och sen är äventyret igång.

Harry ”Dynamit” Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Precis som i den tidigare delen är det hyfsat god underhållning, samtidigt som Skin Game är lite mer utdragen än Summer Knight. Dresden har ett jobbigt liv, men humorn finns fortfarande kvar och lättar upp. Jag måste också säga att Butcher har utvecklats en del som författare – både vad gäller struktur och personteckningar märks en tydlig förbättring mellan bok fyra och bok femton. Man kan säga att han gått från en riktigt svag trea till en hyfsat stark trea. Av fem, alltså. Dessutom är scenen med Hades en riktigt trevlig och väl uttänkt sådan och det känns nästan som om Butcher svängt ihop resten av Skin Game bara för att få en ursäkt att skriva den.

Jag skulle helt klart rekommendera Skin Game till den som gillar urban fantasy och kuppromaner, men den lämnade inget djupare avtryck hos mig.

/Olov L

Betyg: 3/5

Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Nu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Hur väl gissade Olov förra året?

Förra året tog jag mig för att gissa vilka som skulle vinna i de olika Hugo-kategorierna. Med mina tekniska färdigheter har jag färdigställt en skärmdump av ett kalkylblad som visar hur det gick.

 

60% rätt alltså, vilket inte är så pjåkigt. Det mest oväntade är att jag glömt att det gick så bra att gissa. Jag trodde att jag bara gissat rätt om Equoid och hade tänkt använda detta som ett självironiskt inlägg avsett att ge en komisk effekt. Nu blev det istället tråkigt som en skärmdump av ett kalkylblad.

Nåväl, även i år tänker jag gissa loss. Men mer om det senare.

/Olov L

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

Baksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Unspoken (2012) av Sarah Rees Brennan

”Undrar om jag får plats i hans öra.”

Jag skulle så gärna vilja tycka om den här ungdomsromanen. Den har en spännande grundidé, sprudlar av härlig humor och tar de fördomar som väcks av det hemska omslaget och ställer dem på huvudet.

Kami Glass bor i en liten by på den engelska landsbygden. Hon hänger med sin knasiga kompis Angela, bråkar med lärarna och försöker starta en skoltidning för att kunna hänge sig åt sina skrivardrömmar. Hon har en hemlighet – i hela sitt liv har hon haft en låtsaskompis som hon pratar med inne i sitt huvud och som även svarar. Naturligtvis tänker hon att det är hon själv som hittar på svaren. Så en dag är hon fast i en hiss med en skum kille och för att fördriva tiden frågar hon sin låtsaskompis vad han har för sig. Han svarar: Jag sitter fast i en hiss med en konstig tjej som stirrar på mig.

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som

Hugobevakning 2014 – Novellerna

En novell (short story) är i detta sammanhang en berättelse som är kortare än 7500 ord. Varje Hugo-kategori har vanligtvis fem nominerade verk (eller personer), men det finns en regel som säger att bara den som fått minst 5% av samtliga röster går vidare till slutomröstnngen. Av naturliga skäl

Jag blev utmanad.

Hej!

Försöker kravla mig upp ur bloggträtan, detta kanske är ett steg i rätt riktning?

Feuerzug skickade ut en utmaning där hon uppmanade bloggare att återskapa en bildruta, som skildrar bokbloggare och deras verklighet.

Här är mitt bidrag 🙂 Det enda som fattas är en katt.

 

/karl

Vem tar över om George RR Martin dör? (del 1)

Alla som sett en bild av George RR Martin vet att det finns en överhängande risk att karln inte kommer hinna avsluta sin episka historia. Ok, han är bara 64 men tycks tillbringa all sin tid på olika konvent och alla vi som bevistat ett sånt vet hur mycket det dricks och vilken skräpmat man äter där. Om Martin drar en Jordan blir jag inte förvånad.

Drömmarnas berg har fått tillgång till inside information från förlaget om vilka författare som kan vara aktuella för att avsluta serien om nu Martin skulle trilla av pinn. Intressant nog så finns en del svenskar med på listan. Här kommer Jens Lapidus bidrag:

”Shoo len” sa Jon till Samwell. Han fistbumpade sin homie hårt. Det var fuckin år sen de sågs sist. ”Still keepin da watch wolf” sa Samwell och log hårt. ”Damn right dawg. Keepin da watch och keepin it real dawg.”.
”Shoo bree” sa Den Fete. Han hade numera en fet kedja bling runt halsen. Damn tänkte Jon. Värsta Maestern. Respect. Shunnen hade jobbat hårt för sitt bling. Inget snack om det. Oldtown var old school. Var man vek så var man död. Använde man kommatecken så skickade de Ser Ellroy efter en. Demon dawg. Fy fan.

”Fan mannen” sa Samwell. ”Du rockar Lord Commander of the watch Len. Värsta fett”.

”Hey. Inte lika fett som du bree” svarade Jon. Jon ville visa sig hård inför sin homie. Innerst inne var han stolt över det han åstadkommit med The wall. Särskilt nöjd var han med sin throw up borta vid eastwatch. Den var sick man. Värsta ghetto.

”Dude, det blir värsta festen ikväll. Massa bitches.” Sa Jon.

Fan. Ett kommatecken… Han kunde redan höra helveteshunden yla…

Imorgon: Tomas Tranströmmer.

//Stefan