Hugobevakning 2015 – Hur väl gissade Olov förra året?

Förra året tog jag mig för att gissa vilka som skulle vinna i de olika Hugo-kategorierna. Med mina tekniska färdigheter har jag färdigställt en skärmdump av ett kalkylblad som visar hur det gick.

Olov killgissar 2014 KLAR

 

60% rätt alltså, vilket inte är så pjåkigt. Det mest oväntade är att jag glömt att det gick så bra att gissa. Jag trodde att jag bara gissat rätt om Equoid och hade tänkt använda detta som ett självironiskt inlägg avsett att ge en komisk effekt. Nu blev det istället tråkigt som en skärmdump av ett kalkylblad.

Nåväl, även i år tänker jag gissa loss. Men mer om det senare.

/Olov L

Hugobevakning 2014 – podcasts

Dags för en snabb genomgång av bästa podcasts, eller fancasts som de kallas i Hugo-sammanhang. Några av de podcasts jag tipsade om tidigare är nominerade, men tack vare en delad sistaplats i nomineringsförfarandet har denna kategori hela sju kandidater i år – det finns alltså en del att välja mellan.

boy_in_headphones_by_mitchellf-d4ti4qs

The Coode Street Podcast

Veteranerna i sammanhanget är Jonathan Strahan och Gary K. Wolfe, som utan ljudteknisk finess eller (nästan) någon redigering alls spelar in sina samtal en gång i veckan. Med tanke på det enkla formatet är det fascinerande att Coddan (som jag kallar den) så gott som alltid är intressant att lyssna på, men det beror helt enkelt på duons enorma kunskap om de genrer vi alla gillar mest. Ibland har de gäster med sig och lyckas nästan alltid göra intressanta intervjuer med spännande författare, både nykomlingar och mer etablerade sådana.

Galactic Suburbia

Även GS har varit nominerad de två tidigare år som podcasts haft en egen kategori, vilket är mycket välförtjänt enligt mig. Alex, Alisa och Tansy har verkligen hittat den perfekta kombinationen av bok- och filmtips, nyhetsprat (ofta med en feministisk vinkel) och rena nörderier. Det enda jobbiga är att man får ännu fler böcker på sin kilometerlånga läsa-senarelista!

SF Signal Podcast

SF Signal är en tredje podcast som varit nominerad flera gånger, men i detta fall har jag svårare att förstå bevekelsegrunderna. Visst kan det vara småintressant ibland och visst är presentatören trevlig, men oftast känns det lite väl ofokuserat. I stort tror jag att det beror på att det är svårt att göra en pod med för få presentatörer. Gästerna kan inte förväntas driva samtalet och den dynamik som gör att intresset hålls uppe i Coddan och GS saknas här. Inte min favorit, alltså, men helt klart värd att kolla upp om du är nyfiken på poddar om sf och fantasy.

The Skiffy and Fanty Show

Denna podd har åtminstone inte för få presentatörer, snarare skulle man kunna bilda ett fotbollslag om man blev några fler. Jag har lyssnat mindre på denna än på flera andra poddar, det ska erkännas, men har inte heller riktigt fastnat för den. Poddens svaghet är kvoten mellan kvalitet och kvantitet. Jag har hört flera intressanta och insatta diskussioner i Skiffy and Fanty, men det har även känts som om det utan problem skulle gå att klippa bort 45-60 minuter från varje avsnitt. Jag vet inte om det var i Obiter Dictum som hypotesen att länder med långa pendlingsavstånd gör långa poddar lades fram, men vara en amerikansk podd är ingen vidare anledning att ha för mycket utfyllnad. Det ska även nämnas att Galactic Suburbia (som är australisk) brukar vara mellan 90 och 120 minuter lång, men utan att kännas lång. Skiffy and Fanty hamnar någonstans i mitten av min lista.

Tea and Jeopardy

Tea and Jeopardy sticker ut lite med sitt genomtänkta format. Emma Newman väljer till varje avsnitt ut en ny hemlig bas, som till exempel insidan av en vulkan, och bjuder in en gäst som blir bjuden på te, kaka och fara. Ja, det är svårt att beskriva, men det är en intervjupodd med en mycket charmig, engelskt självmedveten inramning. Jag föredrar andra poddar, men det är omöjligt att inte alls tycka om Tea and Jeopardy. Avsnitten är mycket korta, så jag rekommenderar verkligen en testlyssning!

Verity!

Om man följt Hugo-nomineringarna i några år (sådär som man gör) har man märkt att tv-serien Doctor Who dominerar starkt i Dramatic Presentation, short form, den kategori som i praktiken innehåller tv-avsnitt. Det är alltså inte förvånande att en podd om Doctor Who letat sig in bland nomineringarna. Själv nominerade jag Gårdagens värld idag igen. Den har naturligtvis, som svenskspråkig podd, ingen chans att vinna, så nomineringen var bara en principsak. Det hade dock varit mycket trevligt om den kommit med, för då hade alla britter och amerikaner förstått hur jag känner när jag försöker lyssna på Verity! Det verkar som om de vet vad de pratar om och en av mina podcastidoler, Tansy Rayner Roberts, är med, men eftersom jag aldrig sett Doctor Who, och inte har någon större lust att göra det, framstår det de säger som rena rotvälskan. Nog sagt om detta.

The Writer and the Critic

…eller, som jag brukar kalla den, The Writer and the Dude Interrupting Her. Två jättesmarta och roliga personer pratar om intressanta böcker och allt är underbart, förutom att jag har extremt svårt för folk som avbryter. Det händer förstås hela tiden i poddar, i synnerhet som många spelas in via telefonlinjer med viss fördröjning, men det är inte alla som avbryter och sen pratar högre och högre OCH HÖGRE tills den andra tystnat. Som sagt är detta en utmärkt podcast, men pga mina personliga nojor är den för mig olyssningsbar.

Oljiga Olovs intergalaktiska vadslagningsbyrå

Här var det inte svårt att bestämma sig – min röst går till Galactic Suburbia, med Coode Street som god tvåa. Sen får vi se hur det blir med bröten.

Om jag ska spekulera i vinnare så är mitt tips att det kommer bli Tea and Jeopardy som tar hem priset i år. Den har en skämtsam ton som påminner om SF Squeecast, som vann de två första åren och jag tror att många nykomlingar i podcastvärlden kommer att imponeras av det professionella upplägget. Men det är väldigt många som kan rösta i år, så vem vet?

Nästa gång är det väl själva tusan om det inte ska bli en romanrecension! Sätt i lurarna och kura ihop dig i valfritt hörn tills dess.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2014 – inledning

hugo_smDå jag får delta i omröstningen om vilka som ska vinna årets hugostatyetter tänkte jag passa på att skriva lite om de nominerade verken i takt med att jag läser dem. Mitt stridsrop skall ljuda över bergen: ”Vi får se hur mycket jag hinner!”

Bokmärk sidan, prenumerera på bloggen, skaffa en extra dator och håll korpgluggarna öppna. Här ska recenseras!

/Olov L

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Höstens kanske bästa händelse är sf- och fantasydagen i Uppsala den 5 november. Den verkar funka som en minikongress, med paneler, diskussioner, författargäst och umgänge i största allmänhet. Inte minst är den bra eftersom den är gratis! Perfekt för dig som har ont om pengar eller aldrig varit på något liknande och inte vill köpa grisen i säcken.Efter dagens slut blir det gemensamt häng på någon krog, för den som vill och är tillräckligt gammal.

Både Erik Granström (Svavelvinter, Slaktare små) och Anders Björkelid  (Ondvinter, Eldbärare) kommer dit och pratar om sina fantasyböcker, Lisa Medin (Medley) och Elin Fahlstedt (Umbra) kommer att prata om serietidningen Utopi.

Det verkar alltså ambitiöst, men inte pretentiöst. Om du kan ta dig dit tycker jag att du ska göra det! Tänk på att den som bor i t ex Stockholm eller Gävle har närmare till Uppsala, räknat i restid, än vad många har till arbetet varje dag. Och om inte jag kommer dit får ni ha lite extra roligt åt mig!

Läs mer på den officiella hemsidan.

/Olov L

Myten om Star Wars

Jag snubblade över en artikel med överskriften The Campaign for Real Monopoly och tyckte att den var intressant. Visst, att varje hushåll har egna regler till Monopol vet vi väl alla och alla som spelat Monopol i vuxen ålder har förmodligen redan insett att spelet blir någorlunda roligt (och snabbt) först när man skippar alla dessa regler och istället följer de skrivna slaviskt*. Det artikeln pekade på som jag inte riktigt tänkt på, trots att det legat framför näsan på mig, är att monopolreglerna utgör en sorts levande muntlig tradition. Att fundera på detta fick mig att upptäcka en annan sådan som frodas i samhället där jag bor (och säkert på många andra håll) – Star Wars, tolkad av förskolebarn.

Dels har jag själv avkomma i den åldern, dels har jag ett yrke som innebär att jag rört mig mellan de olika förskolorna i närområdet under de senaste fyra-fem åren och kunnat lyssna på vad barnen pratar om. Just nu är Star Wars trendigt i gruppen två till sex år. Detta trots, eller på grund av, att ingen eller nästan ingen i gruppen tycks ha sett någon faktisk Star Wars-film. Det de har sett och hört är olika derivat, såsom lösryckta bilder på allt från affischer till strumpor och tröjor, Star Wars-legot (som tycks vara den primära informationskällan) och förmodligen en del återberättade episoder av äldre syskon (som anses vara tillräckligt gamla för filmerna). Utifrån dessa motsägelsefulla evangelier skapar de sedan sina egna lekar, berättelser och bilder, gärna uppblandade med andra fantasifigurer, som de antingen tar från något annat trendigt stycke media eller hittar på själva.

Radikal omtolkning av myten

Jag har aldrig varit något större fan av science fictionberättelser som handlar om hur någon kommersiell företeelse i vår tid feltolkas av framtida civilisationer, så att Disney-figurerna uppfattas som ett panteon av gudar, för att ta det klassiska exemplet. Kul idé, visst, men inte särskilt realistisk. Självklart kommer samtida konst att omtolkas i framtiden och det vi betraktar som klyschbemängt skräp kanske höjas till skyarna av framtida kritiker, men Musse Pigg och Janne Långben som världsalltets skapare och omformare? Skärpning.

"Hm, kan jag ha funnits på riktigt?"

Utifrån mina observationer av mytbildningen kring Star Wars måste jag dock medge detta: Om all merchandise (inklusive alla kopior av originalfilmerna) kring Star Wars försvann spårlöst i detta nu är det fullt möjligt att legenden ändå skulle leva vidare. Folk skulle sätta upp teaterpjäser och skriva noveller om Star Wars, föräldrar skulle kanske låta de gamla sagor de berättar för sina barn handla om Star Wars-karaktärer för att göra dem lite mer intressanta och förskolebarnen skulle fortsätta att leka Darf Väjder och Oobi Kanoobi. Och om hundra år eller lite mer skulle ingen som sett filmerna vara i livet och ingen som varit med på vår tid skulle kunna svära på att det rörde sig om påhitt snarare än aningen förvanskad verklighet. Vid det laget skulle kanske myten hunnit blandas upp med andra sägner, så att det i ett hörn av världen skulle berättas om Chewbacca som stal från de rika och gav åt de fattiga, i ett annat om jediriddarna kring det runda bordet och i ett tredje om prinsessan Leia, som tvingades fly från sina förföljare genom ett utedass.

Hur som helst kan den kulturvetare som läser detta och saknar uppsatsämne få ett gratis tips av mig: Ta en titt på den muntliga berättarkulturen hos förskolebarn. Och skicka en kopia av uppsatsen till mig när den är klar.

/Olov L

* Och då menar jag slaviskt. Om du inte designat minst tre prisbelönta spel kommer du aldrig att kunna få mig att spela efter dina ”mer rättvisa” regler.

Newsflash! Wyndhams senaste i Svenska Dagbladet!

”Wyndhams senaste” är väl kanske mer skämt än allvar, eftersom det rör sig om en tidigare refuserad roman från 1951, som nu givits ut som Penguin-utgåva. Wyndham är mest känd för Triffidernas dag, som i sin tur kanske är mest känd som förlaga till filmen med samma namn (som faktiskt är en av mina favoriter bland sf-filmer, trots det lite plötsliga slutet).

Anmärkningsvärt nog tycks den refuserade romanen vara ett extremt tidigt exempel på naziklonberättelse, långt innan nazikloner blev en sådan klyscha att William Gibson kunde beskriva en av sina figurer som någon som såg ut som, just det, en naziklon! Vår akademiska hjälte Jerry Määttä skriver utförligt och intressant om Plan for Chaos, som romanen heter, i Svenska Dagbladet. Håll till godo!

/Olov L