De döda är på marsch – Left4Dead

Idag vill jag presentera en gästskribent här på bloggen. Erik ”Valterego” Rosenberg är meriterad pokerbloggare och dessutom chefredaktör för poker.se. Vad många inte vet är att Erik är en zombiegeek av rang.Jag bad honom skriva lite om zombiespelet Left4Dead. Precis som poker är modernlogg.a dataspel något av ett mysterium för mig men när Erik skriver om det blir det alltid underhållande även för en novis. Jag lämnar nu med varm hand över till honom. Om ni har en stund över efter ert besök här på berget kan jag rekomendera att ni kollar in hans egen blogg Valtergo.se.  Alltid underhållande oavsett vilket ämne han väljer.

//Stefan

Resident Evil är det mest kända försöken att framgångsrikt fånga zombietematiken i ett dator- / tv-spel, men det finns andra uppmärksammade titlar som också haft sina klara poänger i adaptionen av något som för mig i första hand handlar om att skapa en känsla. Dead Rising och Left4Dead är två av de senare. För mig är det sistnämnda spelet genrens stora titel, och jag ska försöka förklara varför.

I allmänhet bygger en shooters framgång till stor del på grafik, realism, samarbetsläge, möjlighet till strategiskt spelande och följsamhet i kontrollerna. När man ska ”zombifiera” den genren blir det plötsligt andra aspekter in, varav en del inte alltid är helt förenliga med tidigare nämnda faktorer.

Ofrivilligt men ofrånkomligt samarbete. Den ständiga flykten. Hopplösheten. Totalt fokus på kortsiktig överlevnad. Fruktan. Det är för mig framgångsfaktorerna i zombiegenren.

Left4Dead är inte de bästa shooters som gjorts, grafiken är inte speciellt imponerande, och banorna är lite för linjära och korta. Ändå är det ett mästerverk när det gäller att fånga en specifik, unik känsla av hopplöshet.

Två saker man generellt sett inte uppskattar jättemycket som onlinegamer är kaos och okända medspelare. Kaos i frågan om att inte ha tid eller fokus nog att lägga upp en strategi som räcker längre än de närmaste trettio sekunderna in i framtiden. När fienden väller in i hord efter hord, och man kastar ett oroligt öga på ammostatusen, och inser att läget börjar bli ohållbart. In i en gränd – var är mina kamrater? – horden som väller efter, återvändsgränder, fel vapen, fel knapp, dålig kommunikation. Kaos är en styggelse när man spelar flerspelarshooters.

Vad gäller okända medspelare handlar det kanske framför allt om spelglädje. Det är roligare att dela en upplevelse med människor du känner och tycker om. Du vill inte ha en fjortonåring skrikandes nåt stressat på amerikansk engelska om du är en medelålders svensk småbarnsfarsa.

Bägge dessa aspekter blir i just Left4Dead-spelen något av en styrka. Hopplösheten när våg efter våg av springande zombies kommer emot dig är en spelmässig adrenalinkick. En av de viktigaste dramaturgiska effekterna i populärkulturens zombiegenre är oförmågan att kunna planera, att strukturera. Det handlar om pragmatisk, direkt överlevnad. Att alltid vara i rörelse utan att veta riktigt var man är på väg och varför. I TV-serien The Walking Dead är det den okända döda massan av återuppväckta kroppar som kallas för walkers, men sanningen är väl egentligen att det är genrens hjältar – eller antihjältar som det oftast handlar om – som är vandrarna. I en värld med katastrofen i en nyss passerad gårdag blir överlevarna postapokalypsens nomader. Det är de – vi i spelens värld – som ständigt är på flykt utan mål.

Att spela Left4Dead med medspelare du inte känner, inte har något gemensamt med, hjälper också till att bygga upp den här känslan av hopplöshet och utsatthet. Du är hårt exponerad i stort sett varje situation, och spelet innehåller ytterst få actionlösa transportsträckor. Detta lämnar nästan inget utrymme för annan kommunikation än den absolut mest basala: ”Hjälp”, ”Kom”, ”Var är ni?”, ”Zombier!”

Du blir extremt beroende av ditt team, utan att känna till deras styrkor av svagheter. Du kan inte mäta deras lojalitet på något annat sätt än genom de minuter du just spelat, och har bara att hoppas på att de kommer att stå upp för dig och inte sätta sin egen överlevnad framför gruppens. Överlevnaden är er enda gemensamma nämnare.

På ett för spelvärlden helt unikt sätt har Left4Dead fångat vad som för mig är essensen i mitt absoluta populärkulturella favorittema. De utnyttjar inte bara genrens och teknikens styrkor utan också dess svagheter för att göra det artificiella stresstraumat nästan totalt. Att varje sekund av spelet handlar om stundens överlevnad. Det finns snyggare spel. Det finns spel med bättre spelkänsla. Det finns spel med bättre bakgrundshistorier och bättre ledade banor. Det finns dock inget som så mästerligt ställt sig in i ett led bakom George Romeros och Richard Mathesons verk, och som verkligen fångat skräckens och hopplöshetens innersta väsen. Därför fortsätter jag spela. Bara för att överleva tio minuter till.

//Erik ´Valtergo´Rosenberg

Annonser

The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L

Parable of the Sower (1993) av Octavia Butler

När min hemstad äntligen fick en plats i riksnyheterna utan att det hade med skidsport att göra var det tyvärr i ett ännu mindre muntert sammanhang: En parasit vid namn Kryptosporidium hade hittat ner i det kommunala dricksvattnet. Detta är naturligtvis inte så roligt, men det gäller att se något positivt med utbrottet: När en livsviktig resurs som vi är vana att få serverade plötsligt inte finns där, åtminstone inte lika lättillgänglig som vanligt,  går det att lära sig något om vårt moderna samhälles sårbarhet. Efter några dagars kraftigt illamående och sprängande huvudvärk började jag dock undra om den lärdomen var värd besväret.

Ett bättre sätt att få insikt om hur viktigt det är att ha friskt vatten är att läsa den postapokalyptiska romanen Parable of the Sower av Octavia Butler. Den tar sin början i Kalifornien år 2024 (om fjorton år; sug på den), när den globala uppvärmningen och oljekrönet börjat påverka världen på allvar. Som bekant kommer vi, såvida vi inte gör enorma tekniska landvinningar väldigt snart, att tvingas leva i ett samhälle där det du behöver för att överleva i stort sett produceras inom några kilometer från ditt hem. Man kan fråga sig hur det kommer att gå, vilket alltså är vad Octavia Butler gjort, för att sedan svara med en roman.

I just södra Kalifornien, som jag, utan att vara jättebra på geografi, har för mig är något av en uppodlad, konstbevattnad öken är det färskvatten som är en av de stora bristvarorna, vilket vi i Sverige åtminstone har gott om, ja, utom i Östersund just nu, förstås. Samtidigt finns det en massa c-vitaminkällor, typ apelsiner, och nötter som vi i norra Sverige bara kan drömma om den dagen våra kompisar i Mellanöstern bestämmer sig för att strypa oljeexporten. Och, ja, Parable of the Sower är en sådan där framtidsskildring som är så levande och realistisk att det är omöjligt att läsa den utan att fundera över var man själv kommer att vara och hur man skulle klara sig. Butler är cynisk som tusan, utan att för den delen vara det minsta nihilistisk, och inser bland annat att den som vill överleva i hennes hårda framtid gör bäst i att vara beväpnad. Detta är en annan fördel med att bo i Sverige: Om samhället kollapsar kommer inte 90 % av befolkningen att slentrianmässigt gripa efter sina handeldvapen. Faktum är ju att de händer som faktiskt börjar famla efter vapen inte kommer att ha några att greppa hemmavid, ja, utom här i Jämtland, förstås.

Jag svamlar, vilket är lätt hänt efter några dagars urlakning, men framför allt efter en sådan omtumlande läsupplevelse som Parable of the Sower faktiskt är. Den har allt man kan begära: En stark hjältinna, ett språk som är perfekt avvägt för att passa berättaren, en stenhårt realistisk men samtidigt visionär grundsyn på mänskligheten samt en handling som gör att man glider genom boken i ett nafs och riskerar att missa busshållplatser och lunchrasters avslutande för att den är så spännande. Den anbefalles snarare än rekommenderas!

Betyg: 5/5

/Olov L

Kan det bli något av det här?

The Walking Dead av Robert Kirkman är en grym och i mitt tycke det bästa du kan hitta i serieväg när det gäller både postapokalyps och zombies. Som ni kanske vet så kommer det en tv-serie baserad på Kirkmans album till hösten. Nu har det börjat dyka upp lite bilder och annat att kika på, jag hoppas att tv-serien blir minst hälften så bra som originalet.

Nick Cave?

Jag älskar The Walking Dead och är lite rädd att de ska sabba hela konceptet med en tam tv-serie. Det är AMC som ligger bakom, någon som har koll på det bolaget?

/karl

Per Wahlöös bok Stålsprånget ska bli film.

Författaren och journalisten Per Wahlöö är för de flesta av oss mest känd för sitt samarbete med sin hustru Maj Sjöwall. Stålsprånget är en av hans egenskrivna romaner och den gavs ut 1968. Boken rör sig i genren postapokalyptisk science fiction och upplägget är som följer (taget från Piratförlagets hemsida):

”Kommissarie Jensen hade lämnat sitt land när det styrdes av välvilliga despoter som kuvade sitt folk. När han återvänder hem finner han ett land som saknar vatten, elektricitet, tidningar och dessutom verkar vara folktomt – om man bortser från liken på gatorna. All förbindelse med omvärlden har skurits av. När Jensen får i uppdrag att klarlägga katastrofens omfång och orsaker är han landets siste polisofficer i tjänst.”

Regin ska visst Henry Moore Selder stå för. Han har ett förflutet som låtskrivare och musiker. På regisidan har han fått till några musikvideos samt kortfilmer. Stålsprånget blir hans första långfilm.

Det ligger verkligen mode i postapokalyptisk scince fiction i dessa dagar. Zombies, virus, naturkatastrofer och annat överjävligt elände väller över oss i litteraturen och på vita duken. Kan det må hända vara en reaktion på vår växande insikt om att vi håller på att förvandla vår vackra planet till ett skithål samtidigt som vi är för fega, bekväma och ynkliga för att göra något åt det? Säg det. I vilket fall låter det i mina öron en smula djärvt att göra långfilm på en ganska obskyr svensk science fiction roman från slutet av 80-talet. Fast vem vet. Det kanske blir bra.

/Den Mörke Lorden