Uprooted (2015) av Naomi Novik

Uprooted har fått två fina omslag

Uprooted har fått två fina omslag

I den lilla by där Uprooted tar sin början måste invånarna vart tionde år offra en av byns tonåriga flickor till Draken. Inga ögonbryn lyfts väl för den saken Läs mer

Hugobevakning 2015 – One Bright Star to Guide Them av John C. Wright (kortroman 1)

John C. Wright

John C. Wright

En duktig recensent kan naturligtvis närma sig ett verk utan förutfattade meningar. Tyvärr får ni hålla till godo med mig, stolt innehavare av svart bälte i uppskruvade förväntningar. Jag kan åtminstone, i den kompletta redovisningens namn, erkänna att jag var väldigt opepp inför ännu mer av John C. Wright sen den plågsamma upplevelsen som var ”The Parliament of Beasts and Birds”. Lyckligtvis verkar Wright mer uppriktigt engagerad här och visar faktiskt prov på en del berättarglädje, kanske beroende på att kortromanen är en hyllning till en av hans favoritförfattare.

Vi får möta en medelålders man, Peter eller vad han nu hette, som är materiellt trygg och framgångsrik, men ändå känner att han har ett andligt tomrum i tillvaron. Precis som i verkliga livet är det svårt att skapa ett tomrum där inte en kattrackare kan ta sig in och en magisk, talande katt dyker strax upp. Katten påminner Peter (evhnh) om de äventyr Peter upplevde som ung, när han och hans vänner tog sig till en annan värld. Ännu en gång är det fara å färde, mörkrets krafter samlar sig och Peter får i uppdrag att väcka sina forna kamrater ur deras slummer, så att det goda än en gång ska kunna segra. På vägen stöter han på sådana problem som att den andra grabben i gänget (var det Edmund han hette?) har gett sig i slag med demoner och till och med blivit (flämt) abortförespråkare, att den förståndiga kvinnan (Susie? Susan? Mitt namnminne är inte det bästa…) har avlidit samt att Lucy (tror jag det var) är något av en fnittrande fegis.

"Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike."

”Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike.”

Det är alltså fråga om en pastisch gränsande till fanfic som beskriver vad som skulle kunna hända Narnia-ungarna om de vuxit upp och glömt sin barndoms äventyr. De äventyr som Wrights motsvarigheter upplevt beskrivs endast i lösryckta minnen om hur de räddat den Ledsna Ekorren från de Dinglande Demonerna i Gröna Hydrans Sjumilaskog, etc. Och det kommer många sådana minnen. Många. Så många att det är svårt att veta om Wright verkligen tycker att han är suggestiv och sagoboksaktig, eller om han är helt omedveten om hur parodiskt det låter efter ett tag. Det är aldrig ett gott tecken när jag som läsare inte vet om jag läser en parodi eller inte.

Budskapet är lika enkelt som vedervärdigt: Håll käften och lyd Gud. Ungefär detsamma som i Narnia-böckerna, alltså, men en stor skillnad är förstås att C. S. kunde konsten att skriva underbara, medryckande sagor som fungerar lika bra oavsett om man delar hans ideologi eller ej.

Men trots mina ideologiska och estetiska invändningar är detta en helt okej berättelse. Läsningen var inte plågsam en enda gång och vid flera tillfällen verkade det som om Wright faktiskt gått in för att underhålla läsaren. En viss sorg infinner sig dock när jag inser att denna ambition, som borde vara det lägsta kravet man kan ställa på en författare, gör One Bright Star to Guide Them till en av hugolistans bästa hittills. Men kanske kan Wright ännu bättre? Jag har medvetet sparat tidsreseberättelsen till sist.

/Olov L

Betyg: 3/5

Främling. Inkräktare (2014) av Hans Olsson

1f56d2f805-Främling-Inkräktare-framsida-Hans OlssonVem blir inte glad av ordet novell? Svar: Alldeles för många. Problemet med noveller är eventuellt att de används som skrivövningar av författare som värmer upp inför det som anses vara Den Riktiga Karriären som romanförfattare. Naturligtvis är det bra att öva sig, men det är också lämpligt att sortera bort de noveller som inte håller måttet, något som inte alltid görs.

Därför är det med viss bävan jag öppnar en novellsamling av en svensk skräckförfattare som jag inte läst förr. Men jag älskar välskrivna noveller och vem vet var nästa guldkorn står att finna?

Som vanligt väljer jag att recensera novellerna en och en, för att inte förminska det enskilda verket. Det finns förstås vissa problem med den metoden, men mer om det senare.

I lindormens grepp

Samlingen börjar lugnt med en berättelse om en ung flicka och hennes morfar som är ute på vandring i naturen. Som alla vet är naturen farlig och bör undvikas, i synnerhet om mytologiska djur visar sig vara verkliga. Morfaderns funderingar kring sitt barnbarn och hans starka oro för henne är det som lyfter berättelsen hjälpligt från bagatellnivån, då själva händelseförloppet inte känns särskilt intressant eller nyskapande.

Betyg: 2/5

Lisas hunddagis

Udda figurer är ett vanligt inslag i skräcklitteratur och här får vi möta en ”crazy dog lady”, som föredrar hundars sällskap framför människors. Även hon gör misstaget att bege sig ut i naturen och börjar där påverkas av någon typ av väsen som tycks på väg att välla fram ur själva jorden. Faktum är att det börjar kännas som om episoden är en del av en större mytologi. Är det i själva verket en episodroman jag läser? Mer om det senare.

Novellen känns iaf mer genomarbetad än den första och man kommer ganska nära Lisa och hennes liv på några få sidor.

Betyg: 3/5

En på miljonen

Ett litet gäng småkriminella bryter sig in i en villa, som visar sig ha otäcka hemligheter. Huvudpersonens känslor och stigande panik skildras ganska bra och novellen känns väldigt inspirerad av Stephen King. Mysterierna får ingen förklaring, men här tycker jag att det funkar någorlunda bra. Det sänker kanske känslan av mytbyggande, men gör skräckinslagen desto läskigare. Det okända skrämmer, som bekant.

Betyg: 2/5

Sommargatt

En riktigt kort novell om en familj som köper ett sällskapsdjur, en ”gatt”. Även om svaret på gattens natur kändes uppenbar väldigt tidig så tycker jag att novellen funkar bra, inte minst då den är precis lagom lång.

Betyg: 3/5

Främling. Inkräktare

Samlingens titelnovell är mycket längre än de övriga och bjuder på en överraskning – den är nämligen en direkt fortsättning på ”I lindormens grepp”. Morfadern ger sig ut på en lång färd för att finna hjälp till sitt barnbarn och Olsson tar här och bygger upp en mycket stämningsfullt skildrad parallell värld, där allsköns oknytt lever sida vid sida med människorna. Stämningen är dock skitig och hård snarare än vacker och eterisk och bland annat får vi möta kanske världens oartigaste pyssling.

Det ska nämnas att det finns ett starkt irritationsmoment, nämligen de utdrag ur gamla texter som förekommer i novellen inte är trovärdiga, till exempel att formen ”äro” används fel. Den som inte vet hur äldre svenska används tycker jag kan låta bli att använda den, eller översätta den varsamt till modernt språkbruk. Jag frågar mig var redaktören håller hus, och när jag besöker Zakuli Förlag, som gett ut boken kommer svaret: Det är ett enpersonsförlag och Hans Olsson är redaktör, utgivare, ensam författare, domare, bödel, etc.

Trots smärre invändningar och trots lite väl utdragna äventyrsscener tycker jag att novellen hör till de bästa i samlingen och jag skulle gärna läsa mer om den mytologi som Olsson målar upp. Det finns dessutom vissa vinkar om att det som händer i den underjordiska världen hänger samman med och påverkar vår värld, vilket kanske kan vara förklaringen till märkliga händelser i andra noveller, till exempel ”Lisas hunddagis”. Kommer allt att hänga samman på slutet? Och hur ska jag nu förhålla mig till ”I lindormens grepp”, som framstår som en prolog till denna novell? Kanske är det bättre att läsa dem som en sammanhållen berättelse, men hela samlingen framstår i slutändan inte, som vi ska se, som en helhet.

Betyg: 4/5

Pegasushov

Även detta är en lite starkare novell, som har fördelen att Olsson använder skräckmomentet till att driva med vår fixering vid sociala medier och de alternativa personligheter vi skapar åt oss där. Han gör det dessutom med en blandnig av humor och skärpa som jag tycker är tilltalande. En av hans starkaste sidor verkar vara förmågan att låta det övernaturliga ta plats i vardagen, utan att vardagsskildringen får spela andrafiol. Återigen för det tankarna till Stephen King.

Betyg: 4/5

Två små

Just vardagsskildringen är som starkast i denna novell, om några unga pojkar som tar sig in i ett övergivet hus. Ibland är det inte det övernaturliga som står för det största obehaget, utan den värld vi människor skapar, i vilken barn släpps ner utan de verktyg som behövs för att navigera i den.

Betyg: 4/5

Skatroulette

Denna novell kan man kalla en fristående fortsättning på ”Främling. Inkräktare”. Huvudpersonen är en småkriminell person från Alby som författaren verkligen försökt krypa in i huvudet på och även om jag inte vet hur realistisk skildringen är så tycker jag att det funkar ganska bra. Återigen känner jag igen ett drag av Stephen King. Att skapa obehag genom att låta läsaren se genom ögonen på en obehaglig person, men fokusera mer på den vardagliga sjaskigheten än på någon mer metafysisk ”ondska” är ju ett gammalt trick. Själva händelseförloppet känns dock ointressant, förutom i förhållande till ”Främling. Inkräktare”.

Betyg: 3/5

M/S Gertis Silvro

Ett barndomsminne från en estlandsfärja där det försiggår något mystiskt. Även denna känns som en bagatell, men jag gillar beskrivningen av själva båten, dess säregna rörelser och barnets nyfikenhet och upptäckarglädje.

Betyg: 3/5

I obeliskernas skugga

Plötsligt blir det skräck i science fiction-miljö. En rymdkoloni drabbas av att en enorm obelisk skjuter upp ur marken och alla som närmar sig den dör ögonblickligen. Återigen känns novellen bagatellartad, men jag börjar ana att det kanske mest har med mina preferenser att göra. Olsson satsar på att skapa en känsla av utsatthet och skräck inför en miljö där människan inte är mer än en smutsfläck som kan torkas bort när som helst. Han gör det riktigt bra, men jag hade gärna sett mer science fiction (dvs förklaringar) även om det skulle innebära mindre skräck.

Betyg: 2/5

Kvinnan som blev begravd med ansiktet neråt

År 1752 passerar en lärare på resa genom en landsända där något obehagligt försiggår. Är en mördare på fri fot, eller är det något mycket större, äldre och mörkare som har drabbat byarna? Detta är en av de noveller som jag gillar mest i samlingen. Framför allt skapas känslan av att det finns en mytologi bakom händelserna, att detta bara är en episod i en lång rad av skräckinjagande händelser i en trakt som kanske till och med är förbannad. Det är exakt samma stämning som H.P. Lovecraft frammanar när han är som bäst, men utan Lovecrafts överlastade prosa.

Betyg: 4/5

Doktor Pollobus vision

Novellen börjar lovande med ett par grovarbetare som tycker att det är något skumt med företaget de arbetar för och beger sig ner i ett underjordiskt utrymme för att undersöka saken. Jag gillar beskrivningarna av miljöerna de hittar, men handlingen bjuder inte på några större överraskningar.

Betyg: 2/5

En torkad ros

Innan det är dags att lämna Hans Olssons värld får vi veta hur det gick för flickan och morfadern från den inledande novellen. Den känns inte alls som en självständig berättelse, men det är förstås trevligt att få veta hur det som jag tänker på som huvudberättelsen slutar.

Betyg: 3/5

Sammanfattning

Som synes har jag blandade uppfattningar om de olika novellerna. Trots att jag är novellälskare önskar jag ofta att berättelserna fått vara längre, eller att de knutits ihop till kapitel i en längre historia. Det känns som om Olssons styrka ligger i hans stämningsfulla världsbygge och hans förmåga att skildra människor i vardagliga situationer. Detta skulle, tror jag, komma mer till sin rätt i en roman, där karaktärerna kan utvecklas mer och läsaren kan få en mer episk upplevelse. Jag har nämnt Stephen King och H.P. Lovecraft, som ju är två självklara referenser inom skräcklitteratur, men jag vill påpeka att Olsson faktiskt kommer upp i deras nivåer när han är som bäst. i synnerhet för den som verkligen gillar King kan Främling. Inkräktare vara väl värd att kolla upp.

/Olov L

Kaleidoscope (2014) av Alisa Krasnostein (red) och Julia Rios (red)

KaleidoscopeCover2-679x1024Science fiction och fantasy borde rimligen vara trädgårdar av prunkande mångfald, med inkännande skildringar av alla typer av människor som befolkar vår planet. Om det går att sätta sig in i hur en felprogrammerad artificiell intelligens eller en mångbent utomjording lever sitt liv borde väl en skildring av en artfrände, hur mycket hen än avviker från vad författaren är van vid, vara en nybörjarövning?

Samtidigt har i synnerhet science fiction länge varit en genre som på författarfronten dominerats av västerländska, främst engelsktalande män. Hur mycket detta har påverkat vilka människor som figurerat i fiktionen kan jag inte direkt uttala mig om. Dels är jag inte tillräckligt beläst, dels kan det vara så att det jag har läst är sådant som överlevt några decennier – att skumma grädden av genremoset ger nog ingen representativ bild. Varken Tiptree, Delany eller Le Guin blev kända genom att följa samhällets och genrens normer och säga vad man vill om Heinlein, men nog gjorde han sitt bästa för att skildra en framtid där hans egen tids rasfördomar försvunnit.

Däremot tyckte sig Krasnostein och Rios se att det särskilt inom nyare, dystopisk ungdomslitteratur är väldigt vanligt att huvudpersonerna är normisar och därför kom denna antologi till. Bidragslämnarna fick tolka begreppet mångfald hur de ville och redaktörerna tyckte att själva berättelsen inte nödvändigtvis skulle handla om sättet på vilket figurerna i novellen avviker från normen. Båda dessa riktlinjer tycker jag låter kloka, för att inte lägga band på kreativiteten eller förvandla fiktionen till förklädda broschyrer från någon social myndighet.

Men en novellsamling är naturligtvis aldrig bättre än själva novellerna, så jag tänkte säga något om var och en av dem:

”Cookie Cutter Superhero” av Tansy Rayner Roberts

Den första novellen handlar om en enarmad tjej som blivit utvald att bli en av Australiens nya superhjältar. Ja, den utspelar sig alltså i en värld där superhjältar finns på riktigt och funkar lite som våra dokusåpastjärnor, fast med övernaturliga krafter. Det är en fin berättelse om samhällets förväntningar och att våga vara sig själv och det är uppenbart att författaren är en genuin superhjältenörd. Nackdelen är att det är så många frågor om själva världsbygget som lämnas obesvarade. Exakt vad gör superhjältarna? Varför har just Sverige bäst jämställdhet mellan könen bland sina superhjältar? VARFÖR?

”Cookie Cutter Superhero” känns mer som första kapitlet i en roman än en novell, men är ändå helt okej. Enligt uppgift pågår det intensiva försök att övertala TRR om att skriva mer från denna värld, så kanske får jag någon gång svar på min stilla fråga om VARFÖR? Tills dess har vi en typisk mellanbra novell.

Betyg: 3/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

”Seventh Day of the Seventh Moon” av Ken Liu

Ken Liu är en populär novellförfattare med ett starkt sentimentalt drag, åtminstone om jag ska gå efter de verk som jag har läst. Sentimentalitet är ett tveeggat svärd – det kan innebära rörande berättelser som kikar ända in i hörnen av det mänskliga hjärtat, men det kan också betyda något gråtmilt och trivialt. Liu har tidigare lyckats med det förra, men här hamnar han farligt nära det senare. Den som verkligen gillar sagor kommer dock att älska detta.

Betyg: 3/5

”The Legend Trap” av Sean Williams

Den första science fiction-novellen i boken är en riktigt intensiv och skrämmande berättelse om några studenter som bestämmer sig för att undersöka en vandringssägen om ett mystiskt bås som kanske kan ta dig till andra platser och världar. Tyvärr tycker jag att hela historien rinner ut i sanden på slutet, men vägen dit är en upplevelse!

Betyg: 4/5

”End of Service” av Gabriela Lee

Ännu mera sf, denna gång i form av en berättelse som behandlar arbetsvillkoren för gästarbetare från tredje världen och berättas ur perspektivet hos barnet till just en sådan arbetare. Satiren ligger på gränsen till att vara övertydlig, men den funkar. Jag känner snarast att det är just för att det behövs så lite extrapolering från dagens situation för att göra det obehagligt, som budskapet träffar så hårt.

Betyg: 4/5

”Chupacabra’s Song” av Jim C. Hines

En ung tjej som hjälper sin pappa med veterinärmottagningen får en dag ett mystiskt djur på sitt bord. Det utvecklas till en spännande berättelse om magi och – psykisk sjukdom. Det fina är att huvudpersonens psykiska egenheter beskrivs just som egenheter, en aspekt av hennes personlighet som hon helt enkelt måste hantera, på samma sätt som man blir tvungen att hantera alla sina egenskaper. Det är väldigt långt från såväl romantisering som demonisering, vilket är starkt jobbat av författaren!

Betyg: 4/5

”The Day the God Died” av Alena McNamara

Den kanske mest poetiska berättelsen i samlingen handlar om en människa som träffar en döende gud under en joggingrunda. En del av mig tycker att det övernaturliga inslaget är för svagt, en annan del vill veta mer om den unga människan, en tredje blir nyfiken på vad McNamara har skrivit i övrigt. Det är en sådan där novell som inte funkar riktigt för mig, men som är så välskriven att jag får för mig att författaren kommer att skriva ett mästerverk en dag, om hon inte redan gjort det.

Betyg: 3/5

”Signature” av Faith Mudge

Vilken bokmal tycker inte om att läsa om bokhandlare (eller förläggare, bibliotekarier, etc)? Denna humoresk handlar om de udda figurer som arbetar på en liten bokhandel, vilken de försöker driva lika mycket med hjärtat som med plånboken. Dock kan det bli problem om man förlitar sig på övernaturliga väsen i sin företagargärning. Ungefär såhär tänker jag mig att det är på sf-bokhandeln…

Nå, novellen kanske känns lite bagatellartad, men den vinner på sin stora charm.

Betyg: 4/5

”The Lovely Duckling” av Tim Susman

Brevväxlingen mellan en ung människa som söker till en skola för hamnskiftare, skolpersonalen och den oförstående och kontrollerande fadern utgör stommen i denna hjärteknipande novell. Den är ett väldigt fint exempel på hur fantastik kan användas för att säga något viktigt om vår verklighet utan att behöva välja en specifik ”fråga”. Rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

E. C. Myers

E. C. Myers

”Kiss and Kiss and Kiss and Tell” av E.C. Myers

En ny partydrog har gjort entré bland ungdomarna i denna novell. Om två personer tar drogen tillsammans och kysser varandra får de en vision av hur det skulle vara om de senare hade sex. Naturligtvis använder de den till att leka en variant av ryska posten. Huvudpersonen tar dock antipsykotisk medicin samtidigt och får helt andra hallucinationer om sin och hångelpartnerns möjliga framtid tillsammans. En spännande idé som utnyttjas till att visa på den utsatthet som psykiskt sjuka tyvärr dras med även i vårt moderna samhälle. Detta är helt klart en av de allra bästa novellerna i samlingen, som ändå börjar verka ha riktigt hög standard.

Betyg: 5/5

”Vanilla” av Dirk Flinthart

Jag gillade verkligen denna berättelse om en framtida skola i Australien där ett antal utomjordingar, som flytt från sin hemplanet, går tillsammans med de mänskliga eleverna. Berättaren har själv somalisk bakgrund och parallellerna mellan de två flyktinggrupperna blir kanske lite väl uppenbara, men samtidigt har budskapet något av ”någon var tvungen att säga det” över sig. Nörden i mig får iaf tillräckligt mycket bakgrund om utomjordingarna och deras integrering i jordiska samhällen för att jag ska bli nöjd.

Betyg: 4/5

Karen healey

Karen healey

”Careful Magic” av Karen Healey

Detta är nog den novell som utnyttjar temat mångfald på bästa sätt, som varande ett high school-drama om en ung tjej som har oturen att vara den enda (?) Lag-häxan på en skola full av Kaos-magiker. Det är klart bättre än det låter.

Betyg: 4/5

”Walkdog” av Sofia Samatar

Fler mytiska djur, denna gång ett som Samatar själv hittat på. Formen är en skoluppsats om den mystiska Gångarhunden, skriven av Yolanda Price, en ung kvinna som försöker klara sig i en hård skolmiljö. Ärligt talat är detta en av de mest gripande noveller jag någonsin läst och jag instämmer i en varning jag hört: den som inte vill gråta offentligt bör för säkerhets skull läsa Walkdog hemma på kammaren. Själva myten om Gångarhunden, hunden som går ut med människor på vandringar, är fint uppbyggd och alla som läst eller skrivit en halvtafflig skoluppsats kommer att känna igen sig och skratta gott. ”It makes you laugh, it makes you cry” är alltså helt sant, för en gångs skull. Det enda jag har att invända är att jag tycker att Samatar vid några tillfällen halkar ur rollen en aning. Är man en högutbildad, vansinnigt intelligent författare är det antagligen svårt att upprätthålla illusionen av att vara en outbildad, osystematisk tonåring. Icke desto mindre tycker jag att alla ska läsa den här novellen!

Betyg: 4/5

”Celebration” av Sean Eads

Man kan tycka att det är skrämmande nog med en berättelse som utspelar sig på ett sådant där läger där tokiga, kristna fundamentalister försöker ”bota” homosexuella, men på just detta läger är det dessutom något annat mystiskt som sker… Även denna novell känns lite som en bagatell, men är helt okej.

Betyg: 3/5

”The Truth About Owls” av Amal El-Mohtar

En väldigt fin berättelse om att slitas mellan två kulturer och att finna sin plats med hjälp av (eventuellt magiska) ugglor. Min inre 12-åriga nörd gnäller lite om att det fantastiska inslaget är väl vagt, varpå min inre litteraturprofessor säger åt ungen att hålla klaffen. När jag googlade författaren visade det sig att hon tidigare publicerat mycket poesi och det, mina vänner, märks mycket väl när man njuter av hennes vackra språk. Det är bara att hoppas att hon fortsätter att även besöka prosalandet i framtiden.

Betyg: 5/5

Amal El-Mohtar

Amal El-Mohtar

”Krishna Blue” av Shveta Thakrar

Ännu en berättelse om att inte passa in – som sig bör, antar jag, i en antologi om ungdomar och mänsklig mångfald. Den här grep inte tag i mig på samma sätt som de övriga på samma tema, men det kan bero mer på mig än på novellen. Det övernaturliga inslaget var iaf alldeles för flummigt för min smak.

Betyg: 2/5

”Every Little Thing” av Holly Kench

Det är jättefint med en novell om utanförskap som inte fokuserar på elände, utan på hur alla kanske är freaks på ett eller annat sätt, oavsett om det är för att man har magiska krafter, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara gillar Stargate mer än de flesta. Inte desto mindre var detta en novell som inte fastnade hos mig efter att jag läst den, även om jag gillade den hyfsat medan den pågick.

Betyg: 2/5

”Happy Go Lucky” av Garth Nix

Här möter vi ett samhälle där social och ekonomisk status beror på hur stor tur man har, eller anses ha. Nix har prioriterat satiren framför att beskriva ett trovärdigt samhälle eller hur det gick till när det uppstod. Det funkar alltså någorlunda bra som satir, men mindre som sf. Sen är det anmärkningsvärt att de turlösa ändå har det så mycket bättre än de som hamnat lägst på samhällsstegen i vår värld, vilket tar udden av satiren en aning. Novellen har sina poänger, men är ingen höjdare.

Betyg: 2/5

”Ordinary Things” av Vylar Kaftan

De vanliga sakerna kan ställa till det för den som lider av tvångssyndrom. Detta är en av de tyngre, mer realistiska novellerna i samlingen. Faktum är att den är så realistisk att jag har svårt att hitta något fantastiskt inslag alls. Dock är den en känslig nedstigning i en annan människas psyke, där världen och tankarna är mer svårnavigerade än för de flesta av oss. Kanske är det en av litteraturens större förtjänster att den låter oss ta del av insidan av människor som lider av sjukdomar som inte märks på utsidan.

Betyg: 4/5

John Chu

John Chu

”Double Time” av John Chu

En mer glittrig och glamorös utsida än konståkningsvärldens torde vara svår att hitta, men även här döljer sig annat på insidan. Samtidigt som vi får följa en isprinsessas träning och problem med en något pressande moder presenterar Chu en värld där kortare tidsresor är möjliga och slår ihop de båda delarna när ett Jan Boklövskt projekt påbörjas – att integrera tidshopp i konståkningen! Det är omöjligt att inte smittas av Chus entusiasm inför sporten ifråga och jag börjar själv undra varför min garderob saknar tyllkjol och trikåer. Tidsresandet är ett ganska finurligt inslag och precis som med den Hugo-vinnande novellen ”The Water that Falls on You from Nowhere” är det bara att erkänna sig grundligt charmad av Chus berättarglädje.

Betyg: 4/5

”Welcome” av William Alexander

En lite melankolisk historia som handlar om en släkt som försörjer sig genom att segla mellan två världar. Den innehåller även en del betraktelser kring exilens psykologi. Inte heller denna novell fastnade hos mig, trots att det inte är något direkt fel på den.

Betyg: 3/5

Det var alltså novellerna i Kaleidoscope! Det anmärkningsvärda är den generellt höga klass som novellerna håller. Dalarna är helt enkelt inte lika djupa som de brukar vara i antologier, samtidigt som här finns några riktiga toppnoveller. Jag tycker alltså att du, nästa gång du är sugen på bra ungdomslitteratur, ska satsa på ett kaleidoskop!

/Olov L

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som Läs mer

Hugobevakning 2014 – Novellerna

En novell (short story) är i detta sammanhang en berättelse som är kortare än 7500 ord. Varje Hugo-kategori har vanligtvis fem nominerade verk (eller personer), men det finns en regel som säger att bara den som fått minst 5% av samtliga röster går vidare till slutomröstnngen. Av naturliga skäl Läs mer

Myten om Star Wars

Jag snubblade över en artikel med överskriften The Campaign for Real Monopoly och tyckte att den var intressant. Visst, att varje hushåll har egna regler till Monopol vet vi väl alla och alla som spelat Monopol i vuxen ålder har förmodligen redan insett att spelet blir någorlunda roligt (och snabbt) först när man skippar alla dessa regler och istället följer de skrivna slaviskt*. Det artikeln pekade på som jag inte riktigt tänkt på, trots att det legat framför näsan på mig, är att monopolreglerna utgör en sorts levande muntlig tradition. Att fundera på detta fick mig att upptäcka en annan sådan som frodas i samhället där jag bor (och säkert på många andra håll) – Star Wars, tolkad av förskolebarn.

Dels har jag själv avkomma i den åldern, dels har jag ett yrke som innebär att jag rört mig mellan de olika förskolorna i närområdet under de senaste fyra-fem åren och kunnat lyssna på vad barnen pratar om. Just nu är Star Wars trendigt i gruppen två till sex år. Detta trots, eller på grund av, att ingen eller nästan ingen i gruppen tycks ha sett någon faktisk Star Wars-film. Det de har sett och hört är olika derivat, såsom lösryckta bilder på allt från affischer till strumpor och tröjor, Star Wars-legot (som tycks vara den primära informationskällan) och förmodligen en del återberättade episoder av äldre syskon (som anses vara tillräckligt gamla för filmerna). Utifrån dessa motsägelsefulla evangelier skapar de sedan sina egna lekar, berättelser och bilder, gärna uppblandade med andra fantasifigurer, som de antingen tar från något annat trendigt stycke media eller hittar på själva.

Radikal omtolkning av myten

Jag har aldrig varit något större fan av science fictionberättelser som handlar om hur någon kommersiell företeelse i vår tid feltolkas av framtida civilisationer, så att Disney-figurerna uppfattas som ett panteon av gudar, för att ta det klassiska exemplet. Kul idé, visst, men inte särskilt realistisk. Självklart kommer samtida konst att omtolkas i framtiden och det vi betraktar som klyschbemängt skräp kanske höjas till skyarna av framtida kritiker, men Musse Pigg och Janne Långben som världsalltets skapare och omformare? Skärpning.

"Hm, kan jag ha funnits på riktigt?"

Utifrån mina observationer av mytbildningen kring Star Wars måste jag dock medge detta: Om all merchandise (inklusive alla kopior av originalfilmerna) kring Star Wars försvann spårlöst i detta nu är det fullt möjligt att legenden ändå skulle leva vidare. Folk skulle sätta upp teaterpjäser och skriva noveller om Star Wars, föräldrar skulle kanske låta de gamla sagor de berättar för sina barn handla om Star Wars-karaktärer för att göra dem lite mer intressanta och förskolebarnen skulle fortsätta att leka Darf Väjder och Oobi Kanoobi. Och om hundra år eller lite mer skulle ingen som sett filmerna vara i livet och ingen som varit med på vår tid skulle kunna svära på att det rörde sig om påhitt snarare än aningen förvanskad verklighet. Vid det laget skulle kanske myten hunnit blandas upp med andra sägner, så att det i ett hörn av världen skulle berättas om Chewbacca som stal från de rika och gav åt de fattiga, i ett annat om jediriddarna kring det runda bordet och i ett tredje om prinsessan Leia, som tvingades fly från sina förföljare genom ett utedass.

Hur som helst kan den kulturvetare som läser detta och saknar uppsatsämne få ett gratis tips av mig: Ta en titt på den muntliga berättarkulturen hos förskolebarn. Och skicka en kopia av uppsatsen till mig när den är klar.

/Olov L

* Och då menar jag slaviskt. Om du inte designat minst tre prisbelönta spel kommer du aldrig att kunna få mig att spela efter dina ”mer rättvisa” regler.