Fyra små nyheter

Vad händer egentligen med den här bloggen? Tja, på sistone inte så mycket, kanske mest beroende på att vi haft annat för oss (grattis till nyförvärvet, Karl). Jag börjar dock känna mig sugen på att recensera böcker igen, så kanske kommer det att komma något inlägg då och då i framtiden. Men innan dess är det dags att Läs mer

Annonser

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Prenumerera på Dylan Dog!

prenumeration_MM-715x1024

Nu finns exakt det jag längtat efter – en prenumerationstjänst för Dylan Dog! Ades Media fortsätter att ge ut nya album med vår käre mardrömsdetektiv och på deras hemsida kan man läsa om hur man prenumererar. Som de skriver finns det dock ingen anledning att prenumerera om man bor nära ett försäljningsställe. Den som är en turknutte och har en bra seriebutik i närheten ska naturligtvis stötta den (det kan till och med bli billigare), men för oss som bor i de vildare delarna av landet är detta perfekt! Nu slipper vi att ideligen gå in på hemsidan och kolla om det kommit ett nytt album och behöver heller inte förlita oss på skumma nyhetskällor, som till exempel denna blogg.

/Olov L

201208140400

 

 

Jag är så väldigt förtjust i Saga av Brian K. Vaughan som är illustrerad så fint av Fiona Staples. Det är SciFi när den är som bäst, jag får lite vibbar av Star Wars men med en lite mörkare ton och helt galet kreativt. Än så länge finns det 3 samlingsvolymer och några lösnummer, olidligt spännande och bra! Läs!

 

/karl

Hugobevakning 2014 – inledning

hugo_smDå jag får delta i omröstningen om vilka som ska vinna årets hugostatyetter tänkte jag passa på att skriva lite om de nominerade verken i takt med att jag läser dem. Mitt stridsrop skall ljuda över bergen: ”Vi får se hur mycket jag hinner!”

Bokmärk sidan, prenumerera på bloggen, skaffa en extra dator och håll korpgluggarna öppna. Här ska recenseras!

/Olov L

Tematisdag: Dylan Dog finns på svenska igen!

DylanDog_VIF_coverVeckans tema är London och vem kan då vara mer lämplig att skriva om än urtypen för London-bo, mardrömsdetektiven Dylan Dog? Nu är iofs Dylan Dog författad och tecknad av italienare, men om de kan göra de bästa westernfilmerna borde väl deras skildringar av London vara lika bra? Skämt åsido så tror jag att mycket av det jag gillar med Dylan Dog beror just på att den utspelar sig i ett London som är det London som vi övriga européer gärna vill tänka oss: Ett myller av mystiska gränder där man lika gärna kan snubbla över en rumlande affärsman i plommonstop som över en demon i en vattenpuss, en plats av lika delar traditionstyngt mörker och gnistrande modernitet, där excentriska lorder stryker omkring och testar egenbyggda spökfångare och styrelserummen befolkas av cyniska affärsmän med planer på världsherravälde. Åtminstone är det så jag tänker mig London. Lite exotiserande, kanske, men har man förslavat halva mänskligheten i ett ondskan imperium får man tåla lite av den varan.

Jag har tidigare skrivit om min fäbless för Dylan Dog, så när Karl tipsade om att det kommit ett nyöversatt album på svenska, utgivet av Ades Media, kastade jag mig över det och gav mig själv en tidig julklapp. När så albumet ”Vila i frid” dök upp hände något konstigt. Jag vågade liksom inte börja läsa. Skulle serien vara lika bra som jag tyckte mig minnas? Kanske hade alla de bra episoderna redan översatts? Vilken ljussättning behövs för att göra serien rättvisa? Jag fraktade med mig albumet överallt utan att någonsin komma till skott.

Först nu i mars tog jag mod till mig och läste serien (utan att bry mig om de yttre omständigheterna) och glädjen sig, gott folk, ty det väckte den sorts känslor som knappt går att beskriva utan en gospelkör! Jag gick runt och fånlog efter läsningen, bara helt lycklig över att Dylan Dog, assistenten Groucho och (min favorit) den cyniske kommissarie Bloch återigen är en del av mitt liv. Till råga på allt har ett nytt album redan släppts och det ligger oläst bredvid mig, så nu har jag faktiskt bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Du har, å din sida, också bättre för dig – du ska stödja den kulturgärning som den nya översättningen innebär och köpa, läsa och rekommendera Dylan Dog för alla du känner!

/Olov L

P.S. Som vanligt går det att hitta övriga London-inlägg via Boktimmen. D.S.

The Walking Dead

När de två första volymerna av den svenska utgåvan av The walking dead ramlade in med posten var det som att stiga tillbaka i tiden. Att öppna det första albumet gav mig nästan en klump i halsen. Varför reagerar jag så? Jo för att jag vet vad som kommer hända… Jag känner till alla fruktansvärda händelser som kommer drabba seriens huvudpersoner.
Jag kom in sent i sagan om Rick Grimes och de andra överlevande från den stora zombieapokalypsen. Jag antar att det beror på att jag faktiskt inte läser serier på det sätt jag gjorde när jag var ung. Då gjorde jag pilgrimsfärder till Stockholm varje månad för att köpa det senaste på Metropolis vid Odenplan. Sen käkade man på Buger king som inte fanns i västerås och fortsatte till SF-bokhandelns lilla myrr-doftande lokal på atlasgatan. Good days…
Numera behövs det ofta att nån stoppar en serie under min näsa för att jag ska läsa den. Detta hände med The walking dead. En god vän sa: ”Läs det här. Det är den bästa zombieserie som gjorts”. Jag fick en bunt trade paperbacks och drog igenom de första 50 numren av serien i en sittning.
Efter det fixade jag en prenumeration har läst varenda nummer. Vad jag INTE har gjort innan är att återbesöka historien. När jag öppnade den första volymen slogs jag först av hur ovant det kändes med Tony Moores teckningar. Han ersattes ju av Charlie Adlard efter sju nummer eftersom han hade svårt att hålla takten i utgivningen. Det är faktiskt rätt lätt att förstå när man ser hans noggranna stil med mängder av detaljer. Adlard som tog över har en yvigare stil som antagligen går snabbare att teckna. Första gången jag läste serien blev det ett jobbigt hopp i nummer åtta när de bytte tecknare men den här gången var jag redo så övergången störde mig inte. Faktum är att Moores teckningar kändes aningens ovana eftersom jag numera är van vid Adlards stil efter 80+ nummer.

Jag har egentligen svårt att tro att någon läsare av den här bloggen inte redan är bekant med The walking dead men för husfridens skull bör jag presentera en liten kort sammanfattning av handlingen. Mindre spoilers kan förekomma.
Serien börjar med att Sheriff Rick Grimes  vaknar upp på sjukhus. Han har befunnit sig i koma efter att ha blivit skjuten av en misstänkt som han och hans partner jagade. Rick finner sjukhuset övergivet av de levande men befolkat av levande döda. Medan han var i koma har något inträffat som förvandlat majoriteten av jordens befolkning till zombies. Ingen förklaring ges och seriens författare, Robert Kirkman, har ännu inte presenterat många ledtrådar i serien så långt jag läst. Kanske får vi bara anta att det är samma sjukdom som drabbar offren i Romeros filmer. Zombierna i TWD tycks åtminstone följa samma regler som Romeros zombies.
Rick tar sig ut från sjukhuset och efter att ha träffat andra överlevande ger han sig av mot Atlanta där han tror att hans fru och son kan befinna sig.
Väl framme får han kontakt med en grupp överlevande och finner till sin förvåning sin fru och son där.

Apart förlag har gjort en snygg svensk utgåva och översättningen av Sara Årestedt känns stabil. Den nyligen utkomna volym 2 tar serien fram till nummer 14 och jag hoppas att förlaget kommer fortsätta med sin utgivning.
Betyg? Inget annat än 5/5 kan vara möjligt. Kirkman leverar en ovanligt mänsklig zombieserie och Apart förlag gör en kick-ass utgåva.

5/5

//Stefan