Fyra och en halv!

På Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya.

Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som

Poste Restante – Brevlajv. Lets go old school!

Ibland är den där förbaskade tickern på facebook rätt användbar. Tidigare idag så kommenterade en facebookvän ett inlägg från en person jag inte känner. Kontentan var att hon anmält sig till ett brevlajv som heter Poste Restante. Jag följde länken och hamnade här. Självklart blev jag eld och lågor. Ett textbaserat lajv som utspelas under 1860-talet? Count me in! Att det sen gav mig en stark känsla av nostalgi är ju inte heller helt fel. Ni som läste utländska rollspelstidningar på 80-talet minns säkert alla annonser för olika PBM. PBM (Play By Mail) är nog det mest analoga sättet som existerar för roll- och konfliktspel. Alla spelar efter en mall som satts av spelledaren som administrerar det hela. Alla drag meddelas till spelledaren via brev. Formen lämpade sig bäst till strategispel i diplomacystil.

Jag såg de där annonserna och önskade att någon skulle starta något liknande i Sverige. Jag vill faktiskt minnas att det gjordes försök men att de rann ut i sanden. Internet var definitivt sista spiken i kistan för den här arkaiska spelformen.

Nu är Poste Restante inte ett strategispel utan ett fullfjädrat rollspel. Man skapar sin karaktär och brevväxlar sen med andra deltagare i spelet. Spelet har intrig- och rollansvariga som kommer hjälpa till att skapa kontakter och föra intrigen framåt. Förstår jag det rätt kommer de även agera NPC (Non Player Characters) och skriva brev till deltagarna för att driva historien.

Jag håller som bäst på att fila på en karaktär och det är en ren njutning. Hmm, vem ska jag vara? Kanske nån med anknytning till frimurarna och de ockulta sällskapen? En butler som vet saker han inte borde om sin herre? Möjligheterna är oändliga och bara fantasin är gränsen. Att sen få gå till brevlådan och hämta annat än fönsterkuvert är dessutom en stor lockelse.

Var fasen tog min gamla reservoarpenna vägen?

http://brevlajv.wordpress.com/

//Stefan

The Iron Dragon’s Daughter (1993) av Michael Swanwick

Du känner förmodligen igen känslan. Din kompis håller på att laga te åt er båda, medan du fumlar runt i ryggsäcken med händer som skakar av iver över att äntligen få vara den som är först med något, den vars namn figurerar i magiska meningar som ”jag hörde talas om den via…” och ”jag hörde den första gången hemma hos..”. Längst ner i ryggsäcken ligger den, inbäddad mellan två skyddande kollegieblock, vilka du ömt viker åt sidan för att med fingertopparna lirka fram din skatt, rädd att besudla dess silverskimrande magi med simpelt svett. I halldunklet glittrar skivan som silver, i kökets persiennrandiga dagsljus, inför din väns nyfikna blick,  ökar värdet till diamant.

”Jag hörde om den på radion för fem år sedan och har letat sen dess”, viskar du utan att bry dig om att din röst röjer din stolthet och förväntan. ”De gjorde den i bara tio exemplar.”

I fem år har du letat, innan du fick kontakt med en tjej i Wales som fått ett av exemplaren av sin morbror, vilken arbetat på ett litet skivbolag i London. Det har kostat dig alla dina bästa bootlegs av Gorky’s Zygotic Mynci samt över tvåtusen kronor i skivor som är svåra att få tag på utanför Skandinavien, men nu har du en av låtarna i din hand. Bränd på den skiva som du visar upp för din vän. Din vän som kastar en blick på den och säger:

”Jaså, den. Hela den EP:n är jättebra, jag har två ex av den. Vill du höra?”

Den känslan känner du nog igen. Åtminstone gör du det om du är som jag och aldrig fattar hur folk håller reda på allt nytt som kommer, för att inte tala om allt gammalt och svåråtkomligt. Internet underlättar på sätt och vis, men där finns det en uppenbar risk att pärlorna drunknar bland svinigheterna.

Kanske var det därför det tog så lång tid för mig att få tag på The Iron Dragon’s Daughter. Jag har googlat, snokat, frågat och till och med försökt köpa ex på ebay (böcker som sen påstods vara ”sålda medan du bekräftade budet”). Så när jag till slut hittade ett var det med viss förvåning som jag konstaterade att det fanns på Bokbörsen. En stor, svensk sida som t ex flera inom sf-fandom redan verkade känna till. Hur kunde jag missa den*?

Även inledningen till boken ifråga känner du igen, från Charles Dickens böcker. Eller kanske hellre från den uppfattning om Dickens som sprids till alla som inte läst honom. En liten flicka, Jane, är barnarbetare i en stor, stinkande fabrik. Hon och hennes vänner intrigerar och planerar för att vinna små pyttesegrar över systemet, men är hårt hållna av en tyrannisk förman. Japp, det låter som Dickens (säger jag som läst en (1) bok av honom). Skillnaden är dock att Jane är en bortbyting, att fabriken tillverkar jättelika mekaniska drakar och att förmannen är en oger. Miljön är alvernas land, som befolkas av oknytt, skrymt och skrott från alla möjliga folkslags vidskepelse och folktro, med de aristokratiska alverna i toppen av den sociala hierarkin. Men istället för en evigt grönskande skog eller en glorifierad pseudomedeltida stad skildrar Swanwick Fairy som ett steampunkaktigt artonhundratalsimperium, om än med coola inslag av modernare teknik. Ett exempel på det senare är de järndrakar som titeln nämner, vilka styrs med ett VR-liknande gränssnitt.

Och allt detta var hyfsat nytt när boken kom ut i början av 90-talet, om jag förstått det rätt. Men betyder det att den bara kan läsas som en del av kurslitteraturen i Nördvetenskap B? Nej, lyckligtvis blev jag inte besviken efter min långa väntan. The Iron Dragon’s Daughter är en riktigt skön läsupplevelse och en av de få böcker som jag är övertygad om att jag kommer att läsa om minst en gång. Den tycks nämligen ha en hel del att säga om makt, mognad och ansvarstagande, vilket gestaltas väl genom Janes uppväxt och försök att finna sin plats i det samhälle hon släppts ner i utan att först bli tillfrågad**. Dock var det klart svårt att koncentrera sig på den biten medan min inre tolvåring hela tiden kom med kommentarer som ”Wöööh! Ståldrake! Cooolt” och, tja, det var väl allt den lilla tönten hade att säga. Swanwick har helt enkelt lyckats att kombinera lysande underhållning med mer allvarliga intentioner och detta utan att vara alltför hårdhänt med genren. Drakarna, alverna och dvärgarna känns igen som klassiska drakar, alver och dvärgar, men i nya roller. Det är Midgård tvåhundra år Efter Ringen.

Tag och läs, alltså, särskilt om du har en mindre omogen inre tolvåring än min. Boken är väldigt lätt att hitta.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

* Men rekordet innehas nog av en bekant som letade efter en viss film över hela nätet för att ett halvår senare upptäcka att den fanns till salu för 39 kronor på ICA-affären där han arbetar varje dag.

** Vilket ju knappast någon av oss blivit, oavsett om vi råkar vara bortbytingar eller ej.

Retribution Falls av Chris Wooding

 

Nu börjar det bli ljust ute och allt känns genast mycket lättare! Sen att jag fick nys om en riktigt skön bok hos Socialist Simon gör inte saken sämre. Jag brukar inte sitta och flina nöjt när jag läser men med Retribution Falls satt jag  med ett förnöjt dumflin i ansiktet genom hela boken.

Fantastiskt underhållande skröna om ett älskvärt rövhål i samma anda som Han Solo, Malcolm Reynolds eller Locke Lamora. Darian Frey är kapten på the Ketty Jay, ett slitet luftskepp som fungerar både som fraktskepp eller kapare om så behövs. Frey och hans besättning av misfits hankar sig fram som rätt så misslyckade brottslingar och alla har ett skumt förflutet som de vill dölja. Deras vardag fylls av billiga fyllor och småfiffel. Alla karaktärer är välskrivna och underbart roliga att följa hur de smartaste planerna snabbt faller sönder vid minsta lilla motgång. Det hjälper inte direkt när besättningen består av avdankade alkisar och folk på flykt från lagen. Det är en härlig ångpunks-pulp–värld fullproppad med pirater, flottan och hertigar som ställer till problem.

Vi kastas in i handlingen när The Ketty Jay är på väg för att möta en hälare som har ett skönt erbjudande. Väl på plats så får kapten Frey ett erbjudande om ett jobb som han inte kan motså. Han blir erbjuden så pass mycket pengar att han kan pensionera sig, det här säger han givetsvis inte till sin besättning. Frey intalar sig själv med att han bara ska lura sin besättning en gång, inte fler (han ska ju sluta jobba..). De ska bara bara utföra en lätt kapning av en oskyddad lastare..

Det går såklart käpprätt åt helvete. Darian Frey och sin tappra (eh..) besättning får fly och blir jagade av nästan alla.

Roligt är det och tempot är högt. Har du Firefly-abstinens eller gillar du Scott Lynch så kommer du tycka att det här är en förtjusande skröna som är precis lagom! Nästa bok är redan beställd.

4/5 rekommenderas

/karl

Vårens böcker.

Jag sitter och bläddrar i Svensk Bokhandels katalog över vårens nya böcker och hittar lite smått och gott i fantastik.

Vertigo släpper som vanligt lite mer udda och sköna titlar, Kjell Lekebys bok Gustaviansk mystik med kabbalister, alkemister, skattgrävare och andeskådare i 1700-talets Stockholm. En riktig klassiker kommer också i form av E.T.A Hoffmans Djävulselexiret från 1815, vansinniga munkar och annat kusligt.

Nytt förlag: Coltso, för den nyskapande spänningslitteraturen. 2 ryska författare som vi känner igen, dels Nick Perumovs 7 bok om Nekromantikern och Sergej Lukjanenkos böcker om Nattpatrullen. Polens fantasyexport Andrzej Sapkowski kommer äntligen på svenska med Sista önskningen med häx- och demonjägaren Geralt. Max Frei, också rysk kommer på svenska med en udda bok om drömvärldar och annat knasigt. Echos labyrinter 1: Främlingen heter den.

Ny bok från John Ajvide Lindqvist! En man hittar en mystisk flicka i skogen, nedgrävd i en plastpåse. Han tar med henne hem och håller henne ren från omvärlden. Vargar, sång och myspace. ”I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist åter in skräcken i ett vardagligt Sverige, och mellan blodiga scener och höga toner är det de vuxnas svek och de ungas utsatthet som speglas i bakgrunden. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på skansen varnas” Det verkar som en helfestlig bok! Ordfront är förlaget.

Damm förlag fortsätter med  att ge ut fantasy på svenska, bla L.E Modestitt.JR, David Gemmel, Raymond E Feist och Terry Goodkind.

Rent spontant känns det mest spännande med Lindqvists nya bok Lilla Stjärna men Nick Perumov och Andrzej Sapowski smäller också högt på min himmel. Sen hoppas vi att det blir mycket kul från Kabusa Böckers nya fantastik förlag som skall komma igång nu i vår.

Att läsa högen kommer att växa till oanade höjder under 2010!

/karl

Låtsas att du är en tidsresenär!

Den 8 december (alltså på tisdag) är det låtsas-att-du-är-en-tidsresenärdagen! Det är  alltså dags att klä ut sig och sätta sig in i hur det skulle vara att resa i tiden till den 8 december 2009. Viktigast är att du håller dig till rollen under hela dagen och att du inte berättar för någon att du är just en tidsresenär. Show, don’t tell. Övriga regler och tips på aktiviteter hittar du här.

Eftersom det är ganska kort tid tills på tisdag kanske det är bäst att satsa på alternativet Dystopisk Framtid.”The important thing to remember is to dress like a crazy person with armor.” 🙂 Men ångpunkarna bland er kanske redan har en samling viktorianska kostymer hängande i garderoben?

Den som verkligen genomför projektet och skickar bilder till oss kommer att få, tja, minst vår eviga tacksamhet.

Ha så roligt

/Olov L

P.S. Det finns även ett s k event på facebook. D.S.

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

FEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L

Steamboy

Det är ingen tvekan om att det bästa som hänt filmkonsten, åtminstone sen ljudfilmen kom, är utvecklingen av den animerade filmen. Äntligen kan duktiga skådespelare slippa hämmas av sitt utseende, alternativt sminkas och kläs upp tills de liknar skyltdockor med julgranspynt, och koncentrera sig på sitt viktigaste redskap, rösten! Dessutom går det att infoga magi, utomjordingar, etc, utan att tittarna behöver undra varför människorna i filmen plötsligt fick sällskap av en gummidocka. Bara formen tas på allvar och ges lika stor budget som en spelfilm är det självklart att den animerade filmen är överlägsen den klassiska spelfilmen.

 

 

Därför trodde jag att det skulle bli roligt att få se anime i steampunkmiljö. Det skulle vara den dyraste animerade filmen som någonsin gjorts i Japan och manusförfattare och regissör var tydligen Katsuhiro Otomo (som bl a skrivit Akira). Stor budget och en erfaren regissör och författare i kombination, kan det bli dåligt? Ja, naturligtvis, åtminstone om det är fråga om en film från Hollywood. Men det var det nu inte och dessutom hade jag läst att filmen skulle handla om en ung mans försök att finna sig själv mot en bakgrund av social oro. Social oro, för tusan bövlar! Jag kommer  genast att tänka på strejkande grodvarelser á Perdido Street Station. Vi snackar alltså om ett alternativt artonhundratal, det artonhundratal då Marx och Engels plitade ner sina skrifter och manifest, Nietzsche fantiserade om övermänniskoideal, Herman Melville åkte runt på valfångst och fraterniserade med kannibaler, Mary Shelley skrev om den förste galne vetenskapsman världen känt, etc, etc. Lägg till gigantiska kugghjul av mässing och pysande ventiler och möjligheterna tycks vara oändliga!

Coola ångrustningar

Jag antar att det inte är bra att ha för höga förväntningar. Att ständigt förvänta sig allmän sunk för att slippa bli besviken är ett dåligt råd i vardagen och kan säkert fördärva livet om det följs neurotisk, men när det gäller film tycks det vara en sund inställning. Den sociala oron visade sig ha mer att göra med herrskapets planer för ny teknik än med någon form av egentlig social förändring. Visst förekom det häftiga ångrustningar och liknande, men tyvärr tog de alltför stor plats. Faktum är att det mest fascinerande med filmen är den visar att en film inte behöver någon förlaga för att framstå som en dålig filmatisering av en bok. Huvudpersonen presenteras bara med hjälp av ett kort slagsmål innan den första jakten kommer igång, visserligen med ångtåg och luftskepp, men ändå bara en standardjaktscen. Mina förhoppningar hade inte dött, eftersom t ex Laputa – Castle in the Sky börjar på ett liknande sätt och sedan tar sig. Men jakten visade sig bara vara början. Visserligen  gjordes en del försök att starta en diskussion om teknikens roll i samhället och huvudpersonens bryderier var åtminstone lite engagerande, då hans ursprungliga dilemma, valet mellan familjelojalitet och samvete, komplicerades av att olika familjemedlemmar stod på olika sidor i konflikten, men mycket gick tyvärr förlorat pga att karaktärerna, bildligt och bokstavligt, fick skrika för att höras över dånet från effekterna.

Missförstå mig inte nu; jag är ingen dogmatisk motståndare till högljudda effekter, maffiga maskiner och explosioner (eller allra helst exploderande maskiner), men riktigt bra tycker jag att de blir först när spänning och action kombineras med lite djupare budskap och funderingar. Och om man drar ut på klimax i 60 minuter så är det liksom inget riktigt klimax längre.

För att sammanfatta mitt intryck av filmen kan jag tänka mig att riktiga steampunkfans reagerar på den här filmen på samma sätt som tolkienistas reagerade på Steve Jacksons LoTR-filmer: Det är roligt att någon bygger snygga och påkostade miljöer, men framför allt blir man besviken över att så mycket tappades bort på manussidan. Om du verkligen, verkligen gillar ångbaserad teknik kan du säkert underhållas för stunden av den här filmen, men annars kan jag tyvärr inte komma på någon direkt anledning att se den.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L