För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer
Kategoriarkiv: Svenskt
Radiodramats återkomst via De dödas röster
Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!
Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)
För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.
För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.
Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.
Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person
Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.
Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!
/Olov L
Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat
P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.
Färjan (2015) av Mats Strandberg
God jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.
Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.
Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?
Mats Strandberg
Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.
Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.
Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg
Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.
Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?
/Olov L
Betyg: 4/5 – rekommenderas
P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.
Svensk independentskräck på SVT ikväll!
En av nackdelarna med yttrandefriheten är att den ger mig rätt att tjata hur mycket som helst. När jag nu kollar upp saken visar det sig att det inte bara är jag som skrivit om skräckfilmen Marianne här på bloggen, så än en gång har de demokratiska krafterna segrat. Vad jag svamlar om? Jo, att just Marianne visas på SVT2 ikväll (den 5:e juni 2012) klockan 22.45. Filmen utspelar sig i och är tillika inspelad i självaste Östersund och är regisserad av Filip Tegstedt. Missa inte detta!
Här kan du se en tidig trailer, förresten.
/Olov L
Lilla stjärna (2010) av John Ajvide Lindqvist
Om någon hade satt sig ned runt år 2000 och skrivit en lista över egenskaper som en författare skulle behöva för att göra skräck mer populär i Sverige hade denne till slut suttit där med en beskrivning av John Ajvide Lindqvist. Hans stil är ungefär densamma som Stephen Kings, en författare som folk känner till och redan förknippar med skräck; efter flera års erfarenhet av manusförfattande hade han en förmåga att skapa dramatik redan från första romanen; inte minst har han en förankring i den svenska myllan, och även den svenska betongen. Kanske är det hans tv-bakgrund som gör att till och med en filmatisering av en av hans böcker blivit bra?
Jag var på ett sådant där ”träffa författaren”-evenemang där Ajvide Lindqvist intervjuades av Mattias Alkberg från The Bear Quartet (av alla människor) och fick veta att Lilla stjärna föddes som en vision av en av de sista scenerna, det omtalade blodbadet på Allsång på Skansken, varefter AL helt enkelt satte sig ned och funderade hur i hela friden det kunde gå så illa. Sen slängde han in del gamla idéer på vägen.
En av dessa var karaktären Lennart, en misslyckad och bitter dansbandsmusiker, som hittar ett spädbarn i en plastpåse i skogen, upptäcker att hon har en närmast övernaturlig förmåga att sjunga rent och tar hem henne för att hon ska ge honom den framgång och rikedom han tycker att han förtjänar. Ungen får en klassisk Fritzl-uppfostran, inlåst i en källare med bara Lennarts musikundervisning och sin småkriminelle styvbror som sällskap.
Samtidigt växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Tyvärr är det ändå en uppväxt med få vänner, låg status och svårigheter att anpassa sig till omvärldens krav och förväntningar. Mitt i den vansinnigt vanliga, svenska småstaden är hon näst intill lika osynlig som flickan i källaren.
Naturligtvis korsas deras vägar så småningom och tillsammans med andra outsiders bestämmer de sig för att, tja, inte ta någon mer skit. Och vid det laget, när det gått så långt att de blir otäcka, har jag som läsare börjat förstå varför de gör som de gör.
Ajvide Lindqvists prosa är enkel, nästan journalistisk, och jag får ibland känslan av att läsa ett brev från en bekant som försöker beskriva ett händelseförlopp så sakligt som möjligt. Detta är effektiv bruksprosa, kan man säga, men långt ifrån min favoritstil. Jag läste mig mätt på Stephen King under de tidiga tonåren. Ajvide Lindqvists storhet ligger på ett annat plan. Dels är boken en sådan där som det är svårt att lägga från sig, men framför allt märker man att författaren bryr sig om sina karaktärer. Han skapar dem och ser rätt in i deras hjärtan utan att förminska vare sig deras ynklighet och förmåga att orsaka skada eller deras förmåga till medkänsla och hjältedåd mitt i vardagen. Det är talande att den enda som under lång tid verkligen bryr sig om och hjälper flickan i källaren är hennes vuxne styvbror, en riktigt patetisk och självisk typ.
Genom att ta musiken, något av det som påverkar oss människor allra starkast, och utforska vårt förhållande till musikindustrin lyckas dessutom Ajvide Lindqvist med något så svårt som en samtidsskildring som känns äkta och relevant. Jag har ingen aning om hur det är att vara tonårstjej idag, men det känns som om detta är en bok som skulle kunna vara viktig för unga tjejer idag, på det där sättet som bara kultur kan vara för en tonåring som hör en låttext, läser en bok eller ser en film och tänker ”detta handlar ju om mig”. Att döma av mitt ytterst ovetenskapliga svepande med blicken över publiken på författarträffen har AL många kvinnliga läsare i åldern 17-25. Hur det än är med det har han i och med denna bok flyttats upp på min lista, från att ha haft omdömet kul att det är någon vettig som blivit ansikte för ”den svenska skräckvågen” till en riktigt bra författare.
Jag vill rekommendera denna bok varmt, även till den som vanligtvis inte gillar skräck. Och om det inte vore för den där bruksprosan skulle jag fundera starkt över att ge den högsta betyg.
Betyg: 4/5 – rekommenderas varmt
/Olov L
Science fiction till Tekniska Muséet, Miéville till Norge, Abercrombie till Sverige, fantasy till folket!
Vi avbryter zombietemat för nyheter och evenemangstips!
10 december 2011 – Science fictiondag på Tekniska Muséet
Jag blir aldrig bjuden på Nobelbanketten. Om du har samma problem, men ändå befinner dig i Stockholm på nobeldagen, kan du vara lika glad ändå och istället gå på Tekniska Muséets science fictiondag! Föreläsningar om böcker och spel med sf-tema kommer att hållas och dagen avslutas med en diskusion om vad som händer inom sf idag. Programmet är lagt av Carolina Gomez Lagerlöf, känd bland annat för att ha varit ordförande för årets EuroCon. Programmet finns på SFSFs hemsida.
10-12 februari 2012 NorCon i Oslo
Årets nationella sf-kongress i Norge har ingen mindre än China Miéville som författarshedersgäst. Vi på DB (eller åtminstone jag och Karl) är Miéville-fanboys av nästan obehagliga proportioner och det går att läsa om hans böcker här, här och här. På NorCons hemsida är det ännu ganska glest med info, men egentligen räcker det ju att veta att Miéville kommer.
China Miéville
2012 i allmänhet – Fantasy Masterworks återuppstår
Den kanonbra bokserien Fantasy Masterworks återuppstår under 2012, samtidigt som systerserien SF Masterworks fortsätter. Slår man ihop mina favoritböcker med alla de böcker jag brukar tänka att jag ska läsa innan jag dör får man något i stil med dessa serier. Läs vilka böcker som kommer under 2012 på denna sida och skänk en tacksam tanke till Martin Andersson (Lovecraft-översättare, mm) som tipsade oss om detta. Inte minst intressant är det att novellsamlingen Dangerous Visions, redigerad av Harlan Ellison, som Stig W. Jørgensen pratade om i modernismpanelen på EuroCon, ska ges ut igen. Det är alltså fråga om science fiction-noveller som på sin tid refuserats pga kontroversiellt innehåll eller alltför experimentell stil.
5-7 oktober 2012 – SweCon i Uppsala
Näst års nationella sf-kongress heter Kontrast och har nu en hemsida där man just presenterat de första hedersgästerna. Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, författare till den inte helt okända ungdomsromanen Cirkeln och dessutom den brittiske fantasyförfattaren Joe Abercrombie. Läs Karls recension av den senare här och titta gärna in på Sara BE:s eminenta blogg. Uppsalagänget har lovat att slå på stort med denna kongress, med fler utländska hedersgäster och en drös svenska (alla som kan komma, typ) i en ovanligt lämplig lokal. Ett tips är att bokmärka hemsidan redan nu och gärna anmäla dig – det brukar alltid bli dyrare ju närmare kongressen man kommer.
Joe Abercrombie
Det finns alltså en del att se fram emot det närmaste året.
/Olov L
Science fiction- och fantasydag i Uppsala
Höstens kanske bästa händelse är sf- och fantasydagen i Uppsala den 5 november. Den verkar funka som en minikongress, med paneler, diskussioner, författargäst och umgänge i största allmänhet. Inte minst är den bra eftersom den är gratis! Perfekt för dig som har ont om pengar eller aldrig varit på något liknande och inte vill köpa grisen i säcken.Efter dagens slut blir det gemensamt häng på någon krog, för den som vill och är tillräckligt gammal.
Både Erik Granström (Svavelvinter, Slaktare små) och Anders Björkelid (Ondvinter, Eldbärare) kommer dit och pratar om sina fantasyböcker, Lisa Medin (Medley) och Elin Fahlstedt (Umbra) kommer att prata om serietidningen Utopi.
Det verkar alltså ambitiöst, men inte pretentiöst. Om du kan ta dig dit tycker jag att du ska göra det! Tänk på att den som bor i t ex Stockholm eller Gävle har närmare till Uppsala, räknat i restid, än vad många har till arbetet varje dag. Och om inte jag kommer dit får ni ha lite extra roligt åt mig!
Läs mer på den officiella hemsidan.
/Olov L
Frågesport, cyberpunkspel och Lill-Babs!
Vi har hypat Slaktare små av Erik Granström så mycket att det nästan börjar bli genant, men nu måste jag meddela en sak till: Författaren har dragit igång en tävling på sin blogg. Du svarar på frågor och vinner förhoppningsvis ett signerat exemplar av just Slaktare små. Detta kan du skicka till mig som tack för tipset. Äran behåller du.
Ibland tar jag på mig rock och hatt och läser tidningen som en vanlig människa och får då veta att det kommer en remake av Syndicate, det cyberpunkigaste av cyberpunkspel. Originalet har jag prövat bara för att pröva och det var rätt skoj. Det måste vara ett av få spel där man kan konrollera karaktärernas adrenalinnivåer.
Sen såg jag också att det är en svensk zombiedramatv-serie (jaja) på gång. Det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra eller riktigt, riktigt dåligt och i det senare fallet kanske riktigt, riktigt kul. men knappast lika kul som länkrubriken: Lill-Babs blir skräckzombie. Till skillnad från gameshowzombie?
/Olov L
Svensk skräckfilm gånger två!
Idag har den svenska skräckfilmen Marianne, som vi skrivit om tidigare, officiell världspremiär på den kanadensiska filmfestivalen Fantasia i Montreal. Vi hoppas att slutresultatet blev bra och att den blir framgångsrik på festivalen. Vissa av oss tycker även att det är jättekul att den utspelar sig i Odensala i Östersund…
Om det känns dyrt och stressigt att hinna iväg till Montreal så finns det ett annat alternativ. Ikväll klockan 21.30 visar SVT2 Återfödelsen av Hugo Lilja, en svensk kortfilm om vardagsbestyr i zombieapokalypsens kölvatten. Det verkar lovande.
/Olov L
Ny podcast om serier
Glad långfredag (eller stilla och värdig långfredag eller plågsam och tråkig långfredag, beroende på hur traditionell du är)!
Jag såg i förbifarten att butiken Staffars serier startat en podcast med det charmiga namnet Geeksnack, som ska handla om tecknade serier. Det första avsnittet är en intervju med Johannes Klenell från Galago med Utopi-manifestet som utgångspunkt. Även X-Men och SPX avhandlas.
Det låter intressant och jag ska lyssna när det blir tillfälle. Gå in på Geeksnacks hemsida eller sök på iTunes om du vill göra detsamma!
Jag lovar förresten att aldrig mer använda ordet newsflash. Det råkade bara stå på listan över ord jag aldrig använt. Och man ska smaka på allt, fick jag lära mig i förskolan.
/Olov L
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 