Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

ShowtimeBaksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Hugo-romanerna, del 2 av 5 – Parasite av Mira Grant

ParasiteDe två övriga nominerade sf-romanerna utspelar sig nästan ofattbart långt fram i tiden, men Parasite är uppfriskande nog en medicinsk thriller från en nära framtid. Om några år har de flesta sjukdomar botats genom att en genmanipulerad parasit tillförts till människors tarmsystem, en parasit som sen håller koll på människans hälsa. Naturligtvis finns det redan från början aningar om att något är på väg att gå fel.

Det är mycket som jag gillar med Parasite. Huvudpersonen är den första männsika som, efter en trafikolycka, räddats från hjärndöd av sin parasit och har därför blivit något av en försökskanin för det företag som utvecklat parasiten. Hon har en distinkt röst från början och klarar av att sätta ned foten och kräva att bli tagen på allvar, samtidigt som hon påverkas trovärdigt av de omtumlande hemskheter hon utsätts för. Framför allt är det skönt att läsa en författare som tar sociala relationer på allvar och låter dem vara så irriterande och komplicerade som de kan vara i verkligheten. Jag gillar också att hon gjort ett ambitiöst försök att skriva en zombieroman utan att någon gång använda ordet zombie. Hon har tagit ett eget grepp om genren och tänkt ut den medicinska bakgrunden på ett föredömligt noggrannt sätt.

Tyvärr kan det bli lite mycket av andra grepp. Mira Grant (eller Seanan McGuire, som hon egentligen heter) är en populär författare av den typ om vilken man brukar säga att fansen skulle läsa hennes tvättlistor [1] om de publicerades. De skulle även nominera dem till Hugo-priset. Särskilt i början är det ett väldigt upprapande av meningslösa detaljer och oändliga rader av restaurangbesök. Tvättlistor är det inte, men ibland känns det som att läsa en restaurangmeny, i synnerhet som språket inte är något anmärkningsvärt, även om Grant skriver bra dialog. Har någon sagt åt henne att man inte ska låta berättelserna utspela sig i ett vakuum, vilket fått henne att tro att det är viktigt att vräka ur sig beskrivningar av varenda liten detalj, utan att hon förstått att sådana beskrivningar är genuint svåra att göra bra?

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Sen har vi problemet att slutet presenteras som en twist, trots att den varit uppenbar sen kapitel två, eller så. Man kan även undra hur trovärdigt det är att en psykolog skulle prata med sin klient om drömtolkning, vilket får mig att fundera över hur mycket Grant har på fötterna när det gäller de övriga medicinska spekulationerna. Visst finns det säkert psykologer som fortfarande håller på med drömtolkningar, men de faller alla inom kategorin dåliga psykologer, med ungefär samma trovärdighet som en astronom som ställer horoskop. Men det jobbigaste är som sagt restaurangmeyerna. Detta är en kortroman på hundra sidor som dragits ut till det tredubbla. Eller så kanske man kan kalla det för en prolog, för även detta är första delen i en trilogi. Trots att den därför tar slut just som det intressanta, det man inte kunde sluta sig till av de första trettio sidorna, ska börja har jag ingen större lust att fortsätta läsa.

/Olov L

[1] Vad nu en tvättlista är. Måste vara något de har i USA.

Betyg: 2/5 – godkänd

Midnight movie – Tobe Hooper

Jag är svag för filmrelaterad fantastik. Släng in en försvunnen film eller hemligheter i filmmiljö så är jag såld. Det är därför jag gillar filmer som Shadow of the vampire och Cigarette burns och håller Flicker av Theodore Roszak som en av de mest underhållande romaner som skrivits. När jag såg på en amerikansk skräckblogg att Tobe Hooper skrivit en skräckroman med en försvunnen film som tema så var jag ju tvungen att beställa den. I ärlighetens namn så är Tobe Hooper ingen av mina favoritregissörer. Texas Chainsaw Massacre är ju tveklöst en klassisker och en personlig favorit men hans övriga produktion har varit lite si och så. Jag gillar verkligen Lifeforce och hans TV-version av Kings Salems Lot. TCM2 är underskattad och borde få mer erkännande än vad den fått och sen har vi ju Poltergeist… Påminn mig om att återkomma till den i ett separat inlägg för att reda ut vem som gjorde vad i den filmen. Att sen Hooper gjort en del riktiga kalkoner går inte att förneka. Den värsta är nog hans filmatisering av Kings The Mangler. Antagligen en av de sämsta filmer jag sett.

Nu är Hooper i alla fall en publicerad författare. Läser man det finstilta så upptäcker man att han faktiskt inte skrev boken helt själv utan hade hjälp av en engelsk författare vid namn Alan Goldsher som skrev zombie-mashup romanen Paul is undead: The British zombie invasion. Kanske var det bra att förlaget försökte mörka det eftersom jag antar att fler än jag har börjat hata alla dessa fåniga mashups; Abraham Lincoln vampire hunter,  Queen Victoria: demon hunter, Mansfield Park and mummies… Det var lite kul med Pride and Prejudice and Zombies men nu får det fan räcka.

Åter till ämnet dock. Jag är inte här för att gnälla om mashups utan för att skriva om Tobe Hooper: zombie hunt... err Midnight Movie. Boken tar sitt avstamp i verkliga händelser. 1969 gjorde Hooper en film som hette Eggshells. Fattar jag det rätt är det en film om hippies och spöken. Jag vet att det låter fånigt men poängen är att filmen försvann och ansågs förlorad i många år tills ett print dök upp och visades på festivalen SXSW i Austin 2009. Midnight movie handlar om en fiktiv försvunnen Hooper-film, Destiny express, som dyker upp och ska visas på SXSW. Hooper blir inbjuden men är tveksam till att gå eftersom han inte kan minnas något av inspelningen och orolig för att filmen ska vara skit eftersom han var 16 när han gjorde den. I slutändan bestämmer han sig för att åka och filmen visas. Under visningen börjar publiken bete sig våldsamt och underligt. Några dagar senare börjar tecken på en underlig smitta visa sig, först i Austin och sen i andra delar av USA. En del tycks drabbas av en underlig könssjukdom där man blir översexuell och dessutom blir könsvätskorna blå. Andra blir oförklarligt våldsamma och en del förvandlas till klassiska zombies a´la Romero. Hooper och en filmrecensent börjar misstänka att filmen ligger bakom smittan.

Jag ska inte sticka under stol med att Midnight movie är en rätt korkad bok. Riktigt korkad på sina ställen. Författarna använder sig av World War Z stilen och blandar olika media som bloggar, twitter, och artiklar med intervjuer gjorda av en namnlös reporter efter att epidemin har avtagit. Det är ett effektivt grepp och det funkar rätt bra när de skildrar hur epidemin drar fram över USA utan att någon riktigt fattar vad som händer. Det korkade dyker framförallt upp i sista tredjedelen då allt handlar om att de ska get the band back togheter för att göra en remake av Destiny Express för att på något sätt vända på processen. Där någonstans tappade de mig totalt och slutet är rent ut sagt osammanhängande. Jag visste ju egentligen att det inte var nåt litterärt mästerverk jagh öll i händerna men samtidigt gillar jag att begripa vad som händer på sidorna.

I slutändan så är Midnight Movie en korkad men stundtals underhållande bok. Jag kan förlåta en del av svagheterna eftersom flera scener är roliga och genuint spännande. Vill ni ha ett råd så säger jag låna, köp inte.

2/5

//Stefan

The Walking Dead

När de två första volymerna av den svenska utgåvan av The walking dead ramlade in med posten var det som att stiga tillbaka i tiden. Att öppna det första albumet gav mig nästan en klump i halsen. Varför reagerar jag så? Jo för att jag vet vad som kommer hända… Jag känner till alla fruktansvärda händelser som kommer drabba seriens huvudpersoner.
Jag kom in sent i sagan om Rick Grimes och de andra överlevande från den stora zombieapokalypsen. Jag antar att det beror på att jag faktiskt inte läser serier på det sätt jag gjorde när jag var ung. Då gjorde jag pilgrimsfärder till Stockholm varje månad för att köpa det senaste på Metropolis vid Odenplan. Sen käkade man på Buger king som inte fanns i västerås och fortsatte till SF-bokhandelns lilla myrr-doftande lokal på atlasgatan. Good days…
Numera behövs det ofta att nån stoppar en serie under min näsa för att jag ska läsa den. Detta hände med The walking dead. En god vän sa: ”Läs det här. Det är den bästa zombieserie som gjorts”. Jag fick en bunt trade paperbacks och drog igenom de första 50 numren av serien i en sittning.
Efter det fixade jag en prenumeration har läst varenda nummer. Vad jag INTE har gjort innan är att återbesöka historien. När jag öppnade den första volymen slogs jag först av hur ovant det kändes med Tony Moores teckningar. Han ersattes ju av Charlie Adlard efter sju nummer eftersom han hade svårt att hålla takten i utgivningen. Det är faktiskt rätt lätt att förstå när man ser hans noggranna stil med mängder av detaljer. Adlard som tog över har en yvigare stil som antagligen går snabbare att teckna. Första gången jag läste serien blev det ett jobbigt hopp i nummer åtta när de bytte tecknare men den här gången var jag redo så övergången störde mig inte. Faktum är att Moores teckningar kändes aningens ovana eftersom jag numera är van vid Adlards stil efter 80+ nummer.

Jag har egentligen svårt att tro att någon läsare av den här bloggen inte redan är bekant med The walking dead men för husfridens skull bör jag presentera en liten kort sammanfattning av handlingen. Mindre spoilers kan förekomma.
Serien börjar med att Sheriff Rick Grimes  vaknar upp på sjukhus. Han har befunnit sig i koma efter att ha blivit skjuten av en misstänkt som han och hans partner jagade. Rick finner sjukhuset övergivet av de levande men befolkat av levande döda. Medan han var i koma har något inträffat som förvandlat majoriteten av jordens befolkning till zombies. Ingen förklaring ges och seriens författare, Robert Kirkman, har ännu inte presenterat många ledtrådar i serien så långt jag läst. Kanske får vi bara anta att det är samma sjukdom som drabbar offren i Romeros filmer. Zombierna i TWD tycks åtminstone följa samma regler som Romeros zombies.
Rick tar sig ut från sjukhuset och efter att ha träffat andra överlevande ger han sig av mot Atlanta där han tror att hans fru och son kan befinna sig.
Väl framme får han kontakt med en grupp överlevande och finner till sin förvåning sin fru och son där.

Apart förlag har gjort en snygg svensk utgåva och översättningen av Sara Årestedt känns stabil. Den nyligen utkomna volym 2 tar serien fram till nummer 14 och jag hoppas att förlaget kommer fortsätta med sin utgivning.
Betyg? Inget annat än 5/5 kan vara möjligt. Kirkman leverar en ovanligt mänsklig zombieserie och Apart förlag gör en kick-ass utgåva.

5/5

//Stefan

De döda är på marsch – Left4Dead

Idag vill jag presentera en gästskribent här på bloggen. Erik ”Valterego” Rosenberg är meriterad pokerbloggare och dessutom chefredaktör för poker.se. Vad många inte vet är att Erik är en zombiegeek av rang.Jag bad honom skriva lite om zombiespelet Left4Dead. Precis som poker är modernlogg.a dataspel något av ett mysterium för mig men när Erik skriver om det blir det alltid underhållande även för en novis. Jag lämnar nu med varm hand över till honom. Om ni har en stund över efter ert besök här på berget kan jag rekomendera att ni kollar in hans egen blogg Valtergo.se.  Alltid underhållande oavsett vilket ämne han väljer.

//Stefan

Resident Evil är det mest kända försöken att framgångsrikt fånga zombietematiken i ett dator- / tv-spel, men det finns andra uppmärksammade titlar som också haft sina klara poänger i adaptionen av något som för mig i första hand handlar om att skapa en känsla. Dead Rising och Left4Dead är två av de senare. För mig är det sistnämnda spelet genrens stora titel, och jag ska försöka förklara varför.

I allmänhet bygger en shooters framgång till stor del på grafik, realism, samarbetsläge, möjlighet till strategiskt spelande och följsamhet i kontrollerna. När man ska ”zombifiera” den genren blir det plötsligt andra aspekter in, varav en del inte alltid är helt förenliga med tidigare nämnda faktorer.

Ofrivilligt men ofrånkomligt samarbete. Den ständiga flykten. Hopplösheten. Totalt fokus på kortsiktig överlevnad. Fruktan. Det är för mig framgångsfaktorerna i zombiegenren.

Left4Dead är inte de bästa shooters som gjorts, grafiken är inte speciellt imponerande, och banorna är lite för linjära och korta. Ändå är det ett mästerverk när det gäller att fånga en specifik, unik känsla av hopplöshet.

Två saker man generellt sett inte uppskattar jättemycket som onlinegamer är kaos och okända medspelare. Kaos i frågan om att inte ha tid eller fokus nog att lägga upp en strategi som räcker längre än de närmaste trettio sekunderna in i framtiden. När fienden väller in i hord efter hord, och man kastar ett oroligt öga på ammostatusen, och inser att läget börjar bli ohållbart. In i en gränd – var är mina kamrater? – horden som väller efter, återvändsgränder, fel vapen, fel knapp, dålig kommunikation. Kaos är en styggelse när man spelar flerspelarshooters.

Vad gäller okända medspelare handlar det kanske framför allt om spelglädje. Det är roligare att dela en upplevelse med människor du känner och tycker om. Du vill inte ha en fjortonåring skrikandes nåt stressat på amerikansk engelska om du är en medelålders svensk småbarnsfarsa.

Bägge dessa aspekter blir i just Left4Dead-spelen något av en styrka. Hopplösheten när våg efter våg av springande zombies kommer emot dig är en spelmässig adrenalinkick. En av de viktigaste dramaturgiska effekterna i populärkulturens zombiegenre är oförmågan att kunna planera, att strukturera. Det handlar om pragmatisk, direkt överlevnad. Att alltid vara i rörelse utan att veta riktigt var man är på väg och varför. I TV-serien The Walking Dead är det den okända döda massan av återuppväckta kroppar som kallas för walkers, men sanningen är väl egentligen att det är genrens hjältar – eller antihjältar som det oftast handlar om – som är vandrarna. I en värld med katastrofen i en nyss passerad gårdag blir överlevarna postapokalypsens nomader. Det är de – vi i spelens värld – som ständigt är på flykt utan mål.

Att spela Left4Dead med medspelare du inte känner, inte har något gemensamt med, hjälper också till att bygga upp den här känslan av hopplöshet och utsatthet. Du är hårt exponerad i stort sett varje situation, och spelet innehåller ytterst få actionlösa transportsträckor. Detta lämnar nästan inget utrymme för annan kommunikation än den absolut mest basala: ”Hjälp”, ”Kom”, ”Var är ni?”, ”Zombier!”

Du blir extremt beroende av ditt team, utan att känna till deras styrkor av svagheter. Du kan inte mäta deras lojalitet på något annat sätt än genom de minuter du just spelat, och har bara att hoppas på att de kommer att stå upp för dig och inte sätta sin egen överlevnad framför gruppens. Överlevnaden är er enda gemensamma nämnare.

På ett för spelvärlden helt unikt sätt har Left4Dead fångat vad som för mig är essensen i mitt absoluta populärkulturella favorittema. De utnyttjar inte bara genrens och teknikens styrkor utan också dess svagheter för att göra det artificiella stresstraumat nästan totalt. Att varje sekund av spelet handlar om stundens överlevnad. Det finns snyggare spel. Det finns spel med bättre spelkänsla. Det finns spel med bättre bakgrundshistorier och bättre ledade banor. Det finns dock inget som så mästerligt ställt sig in i ett led bakom George Romeros och Richard Mathesons verk, och som verkligen fångat skräckens och hopplöshetens innersta väsen. Därför fortsätter jag spela. Bara för att överleva tio minuter till.

//Erik ´Valtergo´Rosenberg

Dead of Night av Jonathan Maberry (2011)

Ha! Vi fortsätter med ännu mera Zombies! Maberry har jag skrivit om ett par gånger nu på DB och han fortsätter att leverera fina böcker med allas favorit hjärnsnaskaren med blek hy och kass motorik. Agentaction dängan Patient Zero och ungdomszombiekalypsens Rot and Ruin är helt olika i stämning och tempo, imponerande nog så har Maberry i Dead of Night ytterligare en intressant vinkling av fenomenet att visa upp. Här får vi ta del av de allra första timmarna under ett utbrott av zombiesmittan.

I hålan Stebbins jobbar polisen Dez Fox, en härjad krigsveteran med alkoholproblem som svär ofantligt mycket och ligger med grova män med fasta stjärtar. Hade Dez inte varit en sån bra polis hade hon nog fått sparken, det är mycket som går illa för Dez nu och värre ska det bli.. (Såklart!!!)

Dez Fox har även ett ex, reportern Billy Trout, han gillar fortfarande Dez men det slutar alltid med könsord och hot om att få sina genitalier uppkörda i sin egen kropp. Trout har precis rapporterat kring att den ökända Homer Gibbins till sist fick sig en dödlig dos gift i statens fängelse, det visar sig nämligen att massmördaren har en moster i Stebbins och hans kropp ska begravas där.

Det visar sig att någon på fängelset hyser ett oändligt hat mot seriemördare och försöker på ett ohyggligt sätt få Gibbins levande begravd, det går såklart helt åt helvete och vår ashårda polis Dez Fox är först på plats när larmet går från begravningsbyrån..

Boken börjar långsamt, karaktärerna och Stebbins presenteras och det dröjer innan vi får ens ana vår första Zombie, men sen eskalerar allt i ett våldsamt tempo. Väldigt snabbt så visar det sig att det inte går att bota ”galningarna” eller ens att låsa in alla smittade, det går inte ens att kalla på hjälp då telefon och dylikt har slutat att fungera, det beror säkert på stormen.

Det här är en bra och trovärdig zombiebok där vanliga människor drabbas av den här katastrofen och där det äntligen trycks på traumat av att behöva skjuta eller slå in skallen på folk du faktiskt känner, det är ju fullt naturligt att först försöka ta hand om sina nära och kära (men ack så dumt!). Folk drabbas av chock, de kräks och paniken är total. Sen när militären försöker att spärra av området så blir stressen och paniken för de människor innanför avspärrningarna olidlig.

Maberrys zombies följer i stort sett den klassiska mallen som zombiepuritaner förespråkar, de är långsamma, de smittar via bett och de äter kött! Det finns en viktigt skillnad men den vill jag inte avslöja. Helt enkelt en bra och redig zombiebok i klassiskt manér. Jag hoppas verkligen på en fortsättning!

This is the way the world ends; not with a bang… but a bite.

3/5 Helt ok. 

/karl

Världskrig Z – Max Brooks

Zombies don’t run. They don’t dance. They don’t say, “More brains.” There is no Thriller Night. Those are stereotypes that are perpetrated by Hollywood, which I think is very irresponsible because it can get you killed.”
Max Brooks


Som jag ser det är zombiegenren helt död (pun intended). Det som dödade den var inte ett välriktat headshot utan vanlig överexponering. En snabb koll på IMDB visar att en galen mängd zombierullar har producerats de senaste åren och fler är på gång. Det riktigt tråkiga är att de flesta tycks vara rena parodier med titlar som Boyscouts vs zombies och Ninjas vs zombies. Kul? inte i mina ögon. Jag undviker faktiskt så gott som alla nya zombiefilmer som släppts. Jag orkar inte mer skit helt enkelt. Hur hamnade vi här? Hur gick zombien från en nördfavorit till utsliten popkulturell ikon?
Hur dåliga hans senare filmer än är så kan man inte lägga skulden på George Romero. Det var ju han som skapade den moderna zombiemyten som vi känner den. De regler han satte upp i sin originaltrilogi gäller fortfarande till 99% i de zombiefilmer, dataspel, romaner, tv-produktioner och serier som produceras:
1. Zombies vill äta mänskligt kött
2. Smittan sprids genom bett.
3. Zombies rör sig som lik. De springer INTE.
4. Man dödar en zombie genom att förstöra hjärnan eller att bränna kroppen.
Jag väljer att ignorera Romeros antydan att zombies kan lära sig saker och har minnen och så tycks de flesta andra som jobbar i genren göra. Det passar liksom inte in.

På 90-talet var zombiegenren körd i graven. I min mening så ligger skulden på Return of the living dead serien. Visst, de första två filmerna är rätt underhållande skräckkomedier men ju längre in i serien man kommer desto fånigare blir de. Zombien hade förvandlats från genuint skräckinjagande i Romeros och Fulcis filmer till en parodi. BRAINSSSS… kul första gången men tröttsamt i film nummer fem. Visst fanns det en del ljusglimtar i mörkret även i zombiegenren även på 90-talet. Michele Soavis surrealistiska Dellamorte Dellamore är värd att söka upp om ni inte redan sett den.
Vinden började vända under första halvan av 00-talet. 2004 kom en film som jag anser vara en av de mest skyldiga till den tragiska situationen genren befinner sig i idag: Shaun of the dead. Om inte Edgar Wright gjort en briljant zombiekomedi så hade kanske vi sluppit skit som Zombie strippers och Zombies on a plane. Jag vet att det är taskigt att anklaga genuina auteurs för dåliga ripoffs men ibland måste sura bloggare få peka ett anklagande finger.
Fröet till den stora zombieinvasionen föddes dock redan ett år tidigare. 2003 dök en rätt tunn liten bok upp i bokhandeln. Den hette The zombie survival guide och författaren hette Max Brooks. Jag avfärdade den när jag såg den på SF-bokhandeln. Mina skäl var två: Författaren skrev för Saturday night live och dessutom var han Mel Brooks son; ergo ett smartass som ville driva med oss som verkligen älskade de klassiska zombiefilmerna.
Nu efterhand vet jag att så inte är fallet. Brooks överlevnadsguide inspirerades av alla liknande som kom ut kring Y2K paniken och han var fullständigt allvarlig med den. Tydligen älskar han zombiefilmer lika mycket som jag och han har i intervjuer berättat att han blev sårad av anklagelser för att vara ironisk i ämnet. Killen hade verkligen suttit på sin kammare i flera år och funderat på hur man bäst ska klara zombieapokalypsen.
2006 fick han alla tvivlare att definitivt hålla käften och läsa när han publicerade Världskrig Z: en muntlig historik över zombiekriget. (World War Z: An oral history of the Zombie war).
Käftarna hölls inte så länge utan hela nördvärlden ställde sig upp för en stående ovation när vi läst klart. Som en odöd Babe Ruth hade Brooks pekat ut mot ytterväggen av zombiegenren och sen slagit sin boll lååååångt över.
Inspirationen hade han funnit i journalistlegendaren Studs Terkels pulitzerprisbelönade bok  The Good War: An Oral History of World War Two. Terkels bok består av hundratals i intervjuer med människor om deras upplevelse under andra världskriget. Han pratade med allt från vicepresidenter till fabriksarbetare för att ge en helhetsbild.
Samma sak händer i Brooks bok. Ramhandlingen är att en utredare från FN reser runt i världen efter att zombiekriget officiellt är avslutat. Han får aldrig ett namn utan är hela tiden en anonym röst. På sin resa möter han många skilda individer; läkaren i kina som var med om att finna de första offren för epidemin, infanteristen som var med om den amerikanska arméns misslyckande vid Yonkers, NY, livvakten som hyrts för att bevaka ett stort komplex där New Yorks rika tagit sin tillflykt till, fransmannen som riskerade sitt liv för att rensa katakomberna under Paris från de levande döda och den sydafrikanske strategen som genom sin morbida taktik lyckades rädda jorden. De jag nämnt är bara en handfull av de röster som får komma tilltals. Alla dessa röster bildar en mosaik där man som läsare sakta men säkert skapar sin egen bild av hur det stora zombiekriget drabbade världen.
Boken är ju egentligen en novellsamling där alla noveller går på temat undergång och hopplöshet. Trots detta så lämnar man boken med en känsla av hoppfullhet. Människan kan ta stryk men ändå resa sig och visa sig vara bättre än vad man någonsin kunde tro.

Jag har undrat en hel del varför boken inte funnits översatt till svenska. Det är ju ett mästerverk inom modern skräcklitteratur och jag har t.o.m funderat på att starta ett eget förlag för att ge ut den. I djupet av min hårddisk finns ca 20 översatta sidor som jag gjorde innan jag insåg att översättarens värv var för tufft för mig. Nu finns den i alla fall. Modernista hade tillslut guts nog att ge ut den. Översättningen är kompetent utförd av Niklas Darke och utgåvan är snygg. Har jag ETT enda klagomål så borde den layoutansvarige sett till att sidor inte avslutas med en fråga. Det ser helt enkelt inte snyggt ut. Det är dock bara kosmetika. Har man mot förmodan inte läst den bör man omedelbart införskaffa den. Jag vill vara väldigt tydlig här: ska man läsa en enda zombiebok  är det den här man ska välja.

Låt oss avsluta med några väl valda ord om filmatiseringen. Jävla skit som bör undvikas som pesten. Det senaste jag hörde var att intervjuaren kommer spela av Bad Pitt men självklart gör han sin resa mitt under kriget och deltar själv i det. Dessutom kommer den bli PG-13 så räkna inte med det splatter som behövs.

5/5

Imorgon tar vi oss an skurk nummer två i zombiegenren: Robert Kirkman.

//Stefan