Kristina Hård om sin debut.

Kristina Hård kom i år ut med sin SF-bok Alba och här på Drömmarnas Berg så gillade vi den! På Debutantbloggen, där tre nya författare berättar om sina upplevelser kring att få sin första bok släppt, har Hård gjort ett inhopp. Det är en bra blogg och extra kul att Kristina Hård delar med sig av lite tankar.

/karl

Kabusa Böcker vill ha fantasy!

Hej!

Förlaget Kabusa Böcker tar under oktober månad emot manus för fantasy böcker.  Så snälla pretty please damma av ditt manus och ge oss läsare något nytt att läsa på svenska!

Kabusa Böcker har bland annat gett ut Kristina Hårds Alba som vi gillar här på bloggen.

Kom igen och fräls oss nördar med lite nyskriven fantasy på svenska! Do it.

 

/karl

Alba av Kristina Hård

AlbaomslagSvensk, nyskriven sf gör mig ungefär lika glad som Karl blir när han får läsa svenska serier utan hip-hopnallar. Det enda irritationsmomentet ligger hos mig, efersom jag hela tiden får för mig att författaren heter Kristina Alba och romanen Hård. Det senare skulle inte vara helt långsökt, då Alba utspelar sig i en tämligen hård framtid, då en korrupt världsregering är den enda motkraften mot jättekonglomerat av företag som inte tvekar att starta krig om de få återstående mineralfyndigheterna på jorden. Men när berättelsen börjar har huvudpersonen, Alba, redan lämnat jorden bakom sig, som medlem av en expedition till en annan planet i en farkost som, tillsammans med uråldriga tecken som berättar om människans flytt till en annan värld, hittats under en utgrävning på Mars.

Egentligen är det ett klassiskt koncept. Författaren tar ett gäng disparata personer, skickar ut dem i ödemarken och sen börjar allt gå åt fanders. Hård fokuserar ungefär lika mycket på relationerna mellan expeditionsmedlemmarna som på världen de undersöker. Först tyckte jag att sammansättningen av gruppen var en smula orealistisk, eftersom ett så pass viktigt uppdrag borde gå till stabila, tråkiga personer som inte bryter ihop eller börjar gräla i första taget. Men så småningom blir det tydligt att det mesta, även gruppens sammansättning, är ett resultat av det allmänna mygel och rävspel som tycks vara karaktäristiskt för Albas samtid. Faktum är att bokens vördnadsfulla, men inte romantiserande, beskrivning av planeten och dess urinvånare påminner mig om Ursula K Le Guins sf (man anar tidigt att en kulturkrock är i annalkande, och Le Guin är ju drottningen av kulturkrockar), samtidigt som upplägget och intrigen påminner mig om Broken Angels av Richard Morgan. Då infinner sig genast frågan vad det är för en bok egentligen, eftersom det är svårt att tänka sig två mer olika författare än de två. Jag får känslan av att vi här får berättat för oss hur det skulle kännas att vara en ganska vanlig, fredlig människa, en Le Guinperson, fångad i en värld där Morganfolk styr.

Ska jag nämna något om nackdelar skulle det vara de små anglicismer som smugit sig in på några ställen. Men det kan ha lika mycket att göra med att jag är en grinig gubbdjävel som sitter fast i ett annars utdött 50-talsspråkbruk som med Kristina Hårds författande.

Bokens största styrka är den hotfulla stämning som byggs upp, vilket förstärks av en annan lyckad del av romanen, huvudpersonen Alba, som är expeditionens minst formellt utbildade medlem och dessutom har ett förhållande med en av forskarna, en mycket äldre och relativt förmögen man. Som sådan är hon utsatt både för öppet klassförakt och den typ av bedrägliga vardagssexism som är så svår att sätta fingret på, men som Kristina Hård skildrar på ett fantastiskt skickligt sätt. Vid ett tillfälle tycker sig Alba, och inte omotiverat, bli behandlad som en trofé, och det är ändå ett av de tillfällen då hon behandlas som bäst. Att hon skuffas hit och dit av andra och ständigt blir klappad på huvudet, trots att de tillbakablickar som ges visar att hon är den kanske mest driftiga medlemmen av expeditionen, är något som förstärker känslan av att vara utsatt och är det som får mig att läsa vidare även under de partier då det inte är mycket action. Dessa partier lyckas Hård dessutom hålla precis lagom korta för att det inte ska bli tråkigt, samtidigt som man som läsare får den där bakgrundsinformationen om framtiden som är det vi sf-älskare lever av.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Alba, men den är ganska komprimerad och det är lätt att berätta alltför mycket i förväg. Därför ska jag avsluta med att säga att den kanske inte är den mest originella sf-romanen idémässigt, men att detta kompenseras av ett mycket bra genomförande. Förhoppningsvis kommer Kristina Hård att fortsätta att skriva sf och om hon då får en riktigt bra idé kan vi med fog hoppas på ett riktigt mästerverk.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L