Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

loveandromanpunkTansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Warbound

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Jag Idiot

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Half a Crown (2008) av Jo Walton

HalfacrownEfter att, i mer än ett halvår, ha väntat dumsnålt på att den här boken, som utgör fortsättningen på Farthing och Ha’penny, skulle komma i pocket har jag nu köpt och läst den med hårda pärmar. Detta är inte rätt plats att ventilera min bitterhet, men jag vill ändå konstatera att den gått ned i pris sedan jag köpte den. Med tolv kronor. Hmpf!

Ett dussin riksdaler är inget att bråka om, men det känns lite fånigt att jag väntade så länge med köpet, då Half a Crown är precis lika bra som föregångarna och väl värd sitt pris. Eftersom det ju är sista delen i en trilogi är det lätt att avslöja för mycket om jag går in på detaljer i denna del, så istället är det kanske på sin plats att säga något vagt om serien i sin helhet. Författaren kallar trilogin Small change, vilket är passande på mer än ett sätt. Dels är det fråga om alternativhistoria som utforskar effekterna av en liten förändring i historien. I det Storbritannien där böckerna utspelar sig innebär dessa effekter att landet sjunkit ned i fascism. Här har vi också den andra betydelsen av small change. Till skillnad från resten av Europa, där förändringen kommit plötsligt och våldsamt, har förändringen i Storbritannien smugit sig på befolkningen steg för steg. Av rädsla för terrorister (som i propagandan utgörs av kommunister och judar) fogar sig allmänheten i fler och fler inskränkningar i frihet och rättvisa, tills knappt något alls finns kvar. Och då är det ju för sent att protestera.

Det är knappast någon slump att terroristskräcken är fascisternas främsta vapen, eftersom det ger en besk kommentar till vad som sker i vår egen tid, men trilogin är mer allmängiltig än så. ”Det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad” är säkert ett av världens mest kända citat, men kanske borde det kompletteras med ”det farliga är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas benägenhet att utföra onda handlingar för att slippa få tänderna utdragna av onda människor”. Ett av budskapen i Waltons trilogi är detsamma som det i den ultimata brittiska dystopin, Orwells 1984, nämligen att alla människor har en smärtpunkt där de tänker ”gör det med vem som helst, bara det inte blir jag” och att det alltid finns människor som är beredda att utnyttja denna mänskliga svaghet. Alltså är det viktigt att inte ge någon makten att tillfoga andra den smärtan. Här kan vi dra en annan lärdom av trilogin: Konstitutioner är bra.

Visserligen skulle det kunna hända att lagstiftarna just genomlidit ett frihetskrig mot ett ondskans imperium och vunnit endast tack vare att medborgarna ställde upp som milis. Då är det lätt att i oro lägga till ett stycke i konstitutionen som försvarar folkets rätt att äga och bära vapen, utan att tänka på att det inte går att ändra i efterhand och att det dryga två sekel senare kan utnyttjas på det fånigaste vis av marginaliserade rednecks. För att ta ett exempel ur luften. Samtidigt är den andra extremen, att som i Storbritannien bygga samhället på en samling vanliga lagar och övertygelsen att ingen politiker kan vara så korkad att han eller hon avskaffar yttrandefriheten, mycket riskfylld. Waltons böcker visar precis hur enkelt det är att avskaffa yttrandefriheten.

Men om vi bortser från detta går det att läsa böckerna som ren underhållning. Faktum är att det är ovanligt att hitta läsning som är såhär snabb och spännande, men ändå kan vara tankeväckande för den som vill skak liv i sin slumrande hjärna. Walton har lyckats skapa karaktärer som är riktigt Morden i Midsomer-mysiga. Det är bara det att de istället för att anordna skördefester går och kastar sten på judar när de vill roa sig. Just detta är vad som gör böckerna så skrämmande.

Sen har en del recensenter tydligen tyckt att slutet känns en aning påklistrat, men jag tycker att Walton klarar det med hedern i behåll. Visserligen händer det oproportionerligt mycket under de sista trettio sidorna eller så, men jag tycker att det funkar.

Om jag nu är så förtjust i trilogin kanske någon undrar varför det inte blir högsta betyg? Nå, det beror främst på språket. Waltons prosa är klar som den renaste fjällbäck och dialogerna flyter mycket fint, men faktum är att om man bara dricker fjällvatten så hungrar man ihjäl. Dessa böcker läser man för innehållet, inte formen. Dock är innehållet så bra att du gärna får tänka dig ett liiitet plus eller en guldstjärna bredvid betyget, och aldrig har ordet rekommenderas känts mer uppriktigt. Det är min lätt fanatiska, men uppriktiga, åsikt att alla som öht vill och kan läsa borde läsa de här böckerna. Alltså:

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

The Execution Channel av Ken MacLeod, 2007

execKen MacLeod är en SF författare som ofta funderar över olika socialistiska utopier av olika slag och gärna hur extrema former av ideologier har utformats. The Execution Channel är också politisk men i en framtid som är mycket närmare än vad vi är vana vid.

Kriget mot Terrorn fortsätter i ett samhälle där attentat och mot attacker fortsätter i ett ökande tempo.  Det har nyligen varit ett atombombskrig i Iran och alla hade någon som dog i den stora influensa-epidemin. Boken handlar i stort om familjen Travis, pappa James med barnen Roisin och Alec.  Roisin är pacifist och har bosatt sig i ett tältläger utanför en armebas, en kväll ser hon något hon inte borde ha sett innan hela basen och en närliggande stad förstörs i en enorm explosion. Ganska snabbt så blir hon och några andra aktivister anklagade för spioneri, än värre blir det när brodern Alec, soldat i brittiska armén plockas in och förhörs. Pappa James har inte helt rent mjöl i påsen och konspirationer finns i alla läger. Vi får även följa några statliga agenter som jobbar med att förfalska bloggar och sprida felaktig information på nätet. Allting kulminerar i en väldigt oväntad avslutning med konsekvenser för hela planeten.

MacLeod är väldigt duktig på att skapa en alternativ framtid som känns väldigt äkta och skrämmande. Al Gore vann 2001 och Hillary Clinton följde honom, men de krigar minst lika bra som Bush. Beskrivningen av en influensapandemi känns också väldigt träffande så här när svininfluensan är på tapeten.USA är också det nya asien när det gäller att producera billiga varor, ofta då piratkopierade. Alla dessa detaljer bygger upp en väldigt trovärdig bild av något som kanske skulle kunna hända.

Titeln syftar på en kanal som endast visar avrättningar från hela världen, högst cyniskt och obehagligt.

Det är en spännande bok med stor skulle-kunna-hända-på-riktigt känsla, plus poäng för det oväntade slutet där Oslo figurerar. Kul bok!

4/5  Rekommenderas!

The Colony

the colony

The Colony är en realityserie, producerad av Discovery Channel, som har premiär inom kort. I serien ska man under tio avsnitt få följa ett kontrollerat experiment där man vill utröna vad som krävs för att överleva och återuppbygga i ett scenario där civilisationen har slagits i spillror. Under tio veckor kommer tio deltagare av olika kön, ålder, expertisområden, osv, att vara isolerade i ett urbant landskap i Los Angeles utkanter. Deras uppdrag blir där att skapa en dräglig miljö att överleva i.

I mina öron låter det som ett mycket intressant upplägg. En genuint dramatiskt upplägg som man dessutom tack och lov verkar ha struntat i att försöka ”pimpa” upp med fåniga tävlingar och utröstningar. Istället utmanar man gruppens redan komplicerade sociala situation genom att utsätta dem för främlingar utifrån. Från andra överlevande som bara vill ha tak över huvudet till tjuvar och motorcykelburna rövarband (yeah!).

Vid sidan om deltagarna kommer en grupp bestående av experter inom säkerhet, ingenjörskonst och psykologi att följa gruppens framfart och kommentera den.

Det här kan säkert bli bra. Nu får man väl se när man får chansen att se det här i Sverige.

Officiell hemsida: http://dsc.discovery.com/tv/colony/colony.html

/Den Mörke Lorden

Odens öga av Håkan Strömberg

odbok-002opt

Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!

Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).

Guden Tor i nationalromantisk tolkning

Guden Tor i nationalromantisk tappning

Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.

Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.

froso-kyrka

Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld

När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.

Jämtlandsflaggan

Jämtlandsflaggan

Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…

Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.

Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.

Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Ha’penny av Jo Walton

hapenny-smallJapp, Walton har skrivit en uppföljare till den förträffliga Farthing som jag recenserade nyligen. Den tredje delen gavs ut i augusti 2008 och har, såvitt jag förstår, inte kommit i pocket än, så för en gångs skull ligger jag inte ett halvt decennium efter.

I Ha’penny får vi åter träffa kommissarie Carmichael, som sätts att undersöka varför ett hus i utkanten av London plötsligt exploderat. Varannat kapitel har, precis som i Farthing, en kvinnlig berättare, men här får vi möta Viola Lark, en skådespelerska som mot sin vilja blir indragen i en konspiration som har som mål att bomba premiären av en ny uppsättning av Hamlet, en premiär som Storbritanniens nya, inte särskilt demokratiskt sinnade premiärminister (ursäkta vitsen) ska besöka, tillsammans med en viss A Hitler…

I stort sett är detta en direkt fortsättning på Farthing. Jag gillar den lite mindre än första delen, men det beror nog bara på att det denna gång, snarare än deckare, är fråga om en thriller, vilket jag helt enkelt har lite svårt för.

Otroligt spännande är det hur som helst, och beskrivningen av samhället, som nu är ännu hemskare än i första delen av trilogin, är ju i vilket fall den egentliga orsaken att läsa boken. Även denna gång imponeras jag av huvudpersonerna. Att ha svårt för att heja fram polisen är knappast något handikapp när polisen verkar i vad som i allt utom namnet är en fasciststat. Dock är det omöjligt att inte sympatisera med Carmichael, en god människa, i den mån människor kan karakteriseras så enkelt, som fastnat i ett ondskefullt system, och där har jag inga problem att kategorisera. Viola Larks bakgrund liknar Lucy Kahns (hon som var berättare i Farthing), men det visar sig snart att hon är en helt annan typ av människa än Kahn. Walton har helt enkelt lyckats skildra en av ”mellanmänniskorna” i en diktatur, de som egentligen inte sympatiserar alls med diktatorn, men som helt enkelt är upptagen med sitt och rationaliserar sin passivitet med tankar av typen ”det är nog inte så farligt som de säger”  och ”det ordnar sig så småningom”. Kort sagt är hon en sådan människa som vi nog alla är rädda att vi skulle vara om vi tvingades leva i en diktatur.

Dessutom är det tydligt (på gränsen till övertydligt) att detta också är en bok om dagens samhälle. Åtgärderna som avskaffar friheten beskrivs genomgående som riktade mot judiska och kommunisitiska terrorister

Walton lyckas alltså både underhålla och varna, så det blir en varm rekommendation av även denna del. Själv längtar jag efter att tredje delen ska komma i pocket så att även jag har råd med den.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L