Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Före läsningen

Under läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Annonser

A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

A Stranger in OlondriaDet är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

De döda fruktar födelsen (2010) av Pål Eggert

Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser en bok, men det skedde faktiskt under läsningen av De döda fruktar födelsen. Som titeln antyder handlar boken om livet efter döden och, som den som av någon anledning läst sådant jag skrivit tidigare här på DB säkerligen märkt, är jag inte direkt troende. Det Eggert gör i början av sin nya roman är precis vad jag önskar att jag kunde: Driva med hela den nyandliga det-måste-finnas-något-högreinställningen utan att det blir plumpt eller bara vulgärt och okunnigt. Det första man som avliden möts av i efterlivet är, enligt Eggert, fruktansvärt irriterande ljusguider, som beter sig precis som jag tänker mig att alla dessa författare av böcker om positivt tänkande gör. Därav skrattet.

Desto mer imponerad blir jag när det visar sig att Eggert inte nöjer sig med att göra en himmelsk rundtur á Kapten Stormfields besök i himlen, utan bygger upp en hel kosmologi, tydligen med kabbalamystik som grund. Även om han inte drar sig för att retas med religiösa avarter har han ändå respekt för och, verkar det som, en hel del kunskap om den skönhet som finns i en mytisk världsbild. Ibland känns det lite som om Terry Pratchett och Ursula Le Guin stått och läst manuset över Eggerts axlar och diskret lett honom i rätt riktning varje gång det riskerat att bli lite för allvarligt eller lite för respektlöst.

Att jag skriver i sådana här allmänna ordalag beror på att det känns som om det är lätt att säga för mycket om den här boken. Den är inte en sida längre än den behöver vara och mycket av underhållningen ligger just i att få kosmologin presenterad för sig. För att förklara vari dess charm ligger ska jag istället använda mig av bilder (aaah, det börjar lukta grafisk recension…). Betänk först denna bild, ett elschema över en bil:

Kopplingar, tydlighet, ordning och reda, intressanta symboler och en liten bit av världen beskriven i siffror! Är det inte trevligt på ett ganska nördigt vis? Jo, tänkte väl det. Snart kommer dock verkligheten ikapp och man inser att appliceringen av schemat inbegriper oljiga händer, långa diskussioner med griniga elhandelsbiträden och ett ändlöst knåpande bara för att kunna sätta sig i sin dammiga låda och åka till sitt själsdödande jobb. Ack, så vardagligt och tråkigt det blir!

Här behövs något högre, något stimulerande och vackert, en bit av de himmelska sfärerna, kanske något transcendent som tillåter oss att, om så blott för ett ögonblick, höja oss över vårt vardagliga strävande och skåda skönheten i Skapelsen. Något som kanske förmedlas av denna bild:

Ungdomlig skönhet och skäggig vishet ger oss en glimt av det som finns ovan oss, hur vår strävan en dag ska ge oss tillträde till högre sfärer och fly detta bräckliga kött för ungdom utan naivitet och vishet utan kroppsligt förfall!

Sedan slår verkligheten till igen och det blir omöjligt att inte tänka på att bakom detta eviga liv står en avundsjuk och grinig gud som mer än gärna lägger sig i allt du säger och gör.  Dessutom är det ju så flummigt. Var ligger himlen? Bortom molnen? Östan om sol och västan om månen?

Nej, den bild vi istället ska studera är denna:

Det kabbalistiska livsträdet! Din personliga karta över andevärlden, skapad av judiska mysticistnördar för hundratals, kanske tusentals, år sedan! Här har vi den perfekta blandningen av de två första bilderna, samt en nyckel till något av det som gör fantasygenren så attraktiv. Det finns en sorts inre logik i sagovärldarna, så att både din inre flummare och din inre revisor kan sluta käbbla, ta varandra i hand och låta dig avnjuta din konstupplevelse i fred. Äta kakan och ändå ha den kvar är ett uttryck som gärna dyker upp i sammanhanget.

Och det är alltså här Eggert lyckas. Han skapar en hel värld, eller rättare sagt världsbild, som tar mig tillbaka till den tid då jag läste Tolkien, Moorcock och andra (för mig) tidiga fantasyförfattare och häpnade över deras förmåga att antingen skapa en egen värld eller förmedla en världsbild. Eggert släpper dessutom bakgrundsinformationen i rätt ordning och i lagom mängder för att det inte ska bli sådär tråkigt som det lätt kan bli i världsbildförmedlingssammanhang.

Sen vill jag påpeka att jag, när jag läste baksidestexten, tyckte att ”den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism” var ett av de mest tillkämpade sätten att beskriva en bok jag någonsin sett. Såhär i efterhand tycker jag fortfarande att beskrivningen är lite överlastad (men med tanke på ordet världsbildförmedlingssammanhang ska jag kanske inte säga så mycket om den saken), men jag måste erkänna att den stämmer ganska bra. Dock vill jag påstå att jag hellre skulle rekommendera den här boken till fantasyfantaster än till älskare av skräck eller socialrealism. Visst blir det lite blodigt ibland, eftersom vi bitvis att göra med djävlar och demoner. Nog tycker jag att också att Eggert kopplar samman himmel och helvete med vår värld på ett snyggt sätt. Förutom att han har ett visst socialt patos klarar han av att beskriva ett möte mellan två personer och de händelser som, så att säga, blir en del av vänners och älskares gemensamma mytologi, sådant man gärna talar om med inledningen ”Minns du den gången när vi…”, en sorts vardaglig motsvarighet till ”Det var en gång…”. Men Eggert förlorar aldrig fantasyperspektivet utan låter en av lära-kännaritualerna bli en bokstavlig ritual. Och den stora behållningen ligger som sagt i sådant som jag även uppskattar i fantasyromaner.

Till sist något om språket: Ibland blir det lite väl många adjektiv, men Eggert är ändå långt mycket bättre än vad jag, något fördomsfullt, väntar mig av en svensk fantasyförfattare. Han har en otrolig förmåga att komma med sjyssta punchlines och kluriga citat (i betydelsen ”sådant man gärna tar ur sitt sammanhang och citerar”) och om han utnyttjar den förmågan ännu mer kan vi vänta oss mästerverk i framtiden. Berättelsen är dessutom lagom lång och, till skillnad från hans förra bok, som var lite spretig, väl sammanhållen.

Jag känner mig mer och mer hoppfull när det gäller svensk fantastik och hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång Eggert bidrar till den.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Odens öga av Håkan Strömberg

odbok-002opt

Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!

Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).

Guden Tor i nationalromantisk tolkning

Guden Tor i nationalromantisk tappning

Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.

Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.

froso-kyrka

Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld

När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.

Jämtlandsflaggan

Jämtlandsflaggan

Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…

Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.

Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.

Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.