Ha’penny av Jo Walton

hapenny-smallJapp, Walton har skrivit en uppföljare till den förträffliga Farthing som jag recenserade nyligen. Den tredje delen gavs ut i augusti 2008 och har, såvitt jag förstår, inte kommit i pocket än, så för en gångs skull ligger jag inte ett halvt decennium efter.

I Ha’penny får vi åter träffa kommissarie Carmichael, som sätts att undersöka varför ett hus i utkanten av London plötsligt exploderat. Varannat kapitel har, precis som i Farthing, en kvinnlig berättare, men här får vi möta Viola Lark, en skådespelerska som mot sin vilja blir indragen i en konspiration som har som mål att bomba premiären av en ny uppsättning av Hamlet, en premiär som Storbritanniens nya, inte särskilt demokratiskt sinnade premiärminister (ursäkta vitsen) ska besöka, tillsammans med en viss A Hitler…

I stort sett är detta en direkt fortsättning på Farthing. Jag gillar den lite mindre än första delen, men det beror nog bara på att det denna gång, snarare än deckare, är fråga om en thriller, vilket jag helt enkelt har lite svårt för.

Otroligt spännande är det hur som helst, och beskrivningen av samhället, som nu är ännu hemskare än i första delen av trilogin, är ju i vilket fall den egentliga orsaken att läsa boken. Även denna gång imponeras jag av huvudpersonerna. Att ha svårt för att heja fram polisen är knappast något handikapp när polisen verkar i vad som i allt utom namnet är en fasciststat. Dock är det omöjligt att inte sympatisera med Carmichael, en god människa, i den mån människor kan karakteriseras så enkelt, som fastnat i ett ondskefullt system, och där har jag inga problem att kategorisera. Viola Larks bakgrund liknar Lucy Kahns (hon som var berättare i Farthing), men det visar sig snart att hon är en helt annan typ av människa än Kahn. Walton har helt enkelt lyckats skildra en av ”mellanmänniskorna” i en diktatur, de som egentligen inte sympatiserar alls med diktatorn, men som helt enkelt är upptagen med sitt och rationaliserar sin passivitet med tankar av typen ”det är nog inte så farligt som de säger”  och ”det ordnar sig så småningom”. Kort sagt är hon en sådan människa som vi nog alla är rädda att vi skulle vara om vi tvingades leva i en diktatur.

Dessutom är det tydligt (på gränsen till övertydligt) att detta också är en bok om dagens samhälle. Åtgärderna som avskaffar friheten beskrivs genomgående som riktade mot judiska och kommunisitiska terrorister

Walton lyckas alltså både underhålla och varna, så det blir en varm rekommendation av även denna del. Själv längtar jag efter att tredje delen ska komma i pocket så att även jag har råd med den.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

Attentatet i Pålsjö Skog av Hans Alfredson

hans_alfredsonNär jag ändå var inne på alternativhistoria om WWII passade jag på att läsa en av få svenska alternativhistoriska romaner, som är skriven av ingen mindre än Hasse, som i ”Hasseåtage”. Idén är lika enkel som briljant: Vad hade hänt om Nazityskland invaderat Sverige under andra världskriget? Alfredson använder sig av en skottet-i-Sarajevoliknande utlösande faktor, i form av det i titeln omnämnda attentatet, utfört av några motståndsmän och -kvinnor.

Alfredson har skrivit boken i form av en fiktiv självbiografi av en av de medverkande i attentatet, som nu (på 1990-talet) vill ta bladet från munnen och berätta om sin roll i kriget, sedan alla övriga i attentatsgruppen avlidit. Efter en redogörelse för planeringen och utförandet av själva attentatet börjar berättaren redogöra för den (fiktiva) utvecklingen av kriget och blandar den personliga berättelsen med rena historiska referat. Jag är ingen militärhistoriker, men Alfredsons spekulationer i hur kriget skulle ha utvecklat sig verkar någorlunda rimliga. Någonstans skulle nazisterna varit tvungna att ta resurser från för att kunna invadera Sverige.

Till en början var jag riktigt besviken på boken och jag tänkte att Alfredson borde ha hållit sig till humorn istället, eftersom det bara var när han skämtade lite som det glimtade till. Men sedan lossnade det och åtminstone andra halvan av boken är riktigt engagerande, särskilt som man får en väldigt osentimental redogörelse för hur kriget bryter ner de tidigare så idealistiska kämparna, fysiskt men framför allt mentalt.

I slutändan är det en helt okej läsupplevelse, men den känns väldigt tidsbunden. Berättaren har som huvudsyfte med sin berättelse att varna ungdomen för nazismen, ett syfte som Alfredson sannolikt delar, då den är skriven under en tid då nynazismen växte i Sverige. Frågan är om det hjälper att beskriva själva handlingarna som begicks av nazisterna: För de flesta av oss är det förstås fruktansvärt att läsa om hur judar och folk med Downs Syndrom skickas till läger och aldrig återvänder, men om man redan blivit itutad att dessa människor är skadedjur undrar jag om man bryr sig särskilt mycket. ”Tutsier är kackerlackor”, påstods det i de rwandiska radiokanalerna Radio Rwanda och RTLM i början av 90-talet. Resultatet: Mellan 500000 och 1000000 döda. Iofs kanske itutningen hejdas om man läser tillräckligt om fasorna i tid, men jag vet inte.

Den som är intresserad av andra världskriget, militärhistoria eller krigsskildringar i allmänhet skulle jag rekommendera att läsa Attentatet i Pålsjö Skog, men det finns bättre alternativhistoriska romaner därute.

Betyg 3/5 – helt okej

/Olov L

Farthing av Jo Walton

farthingcoverRudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

churchill_main1Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Boktjuven av Markus Zusak

boktjuvenEländesskildringar matades min generation gärna och ofta med under uppväxten. Realism ansågs förstås vara bra, ty läser (eller tittar på tv eller vad det nu kan vara) gör man förstås för att bli en produktiv och väloljad del i samhällsmaskineriet och då bör förstås fiktionens uppgift vara att lura ungar att ägna sig åt att läsa sådant som ger dem hårda fakta. En typisk berättelse som läraren läste för oss gick ungefär så här:

Kapitel 1: Ett frejdigt avsnitt om hur roligt det är att leka på isen.

Kapitel 2: Ett spännande avsnitt om att hjälpa sin bror upp ur en vak.

Kapitel 3-10: En realistiskt och färgstark skildring av hur brodern plågas ihjäl av lunginflammationen som blev följden av att ramla i vaken. Slut.

Varför det skulle fokuseras så mycket på lidande barn förstår jag inte. Sådant är bra för vuxna, som behöver bli påminda om hur värnlösa barn är och att det är vår uppgift att beskydda och stötta dem, men barn vet redan hur jobbigt det är att vara liten och utsatt, utan att få veta att barnen ”förr i tiden” minsann hade det sååå mycket jävligare. Kanske var det alla dessa historier om barn som drabbats av krig, imperialism, föräldralöshet, sjukdom och fattigdom som fick mig att dras till fantasy från början? Det är inte undra på att jag ville läsa något där de goda vinner till slut.

Elände är iaf något som drabbar Lisel, huvudpersonen i Boktjuven. Tio år gammal i nazityskland står hon i begrepp att lämnas till en fosterfamilj, eftersom hennes mamma är fattig och hennes pappa försvunnit ur hennes liv i ett tidigt skede, troligen till Gestapos förhörslokaler pga kommunistsympatier. På väg till fosterfamiljen dör brodern och begravs i all hast, varefter Lisel är helt ensam i en ny stad och ny familj. Hon stjäl dock med sig en liten bok från begravningen, en handbok i grävning av gravar. Detta visar sig bli bestående inslag i hennes uppväxt, både böcker och död.

Det blir iaf inte bara elände för henne, eftersom hon så småningom får en mycket god vän i ett av barnen från gatan där hon bor med sina fosterföräldrar, av vilka åtminstone fadern visar sig vara en riktigt bra förälder och allmänt sympatisk figur, som senare tar sig för att gömma en jude i källaren. Faktum är att boken till och från ger en sorts Tom Sawyer och Huckleberry Finn på äventyr i Nazityskland-känsla. Men ändå trivialiseras inte ämnet, eftersom vi ständigt påminns om att de här busungarna inte bara måste akta sig för mobbare, utan att mobbarna dessutom getts officiell makt (genom Hitlerjugend) och att de lever i ett samhälle där mobbandets princip är statsideologi. Ändå är de tyska barn i nazityskland och har det relativt bra, för, som berättaren konstaterar, allt var bättre än att vara jude.

Berättaren är också det som gör att berättelsen är fantastik och alltså hör hemma på Drömmarnas berg. Det är nämligen ingen annan än Döden som berättar. Frågan infinner sig förstås om det går att skriva en seriös bok där en antropomorf död tas på allvar av läsaren i det postpratchettska samhället. Svaret är faktiskt ja. Zusaks död har en del gemensamt med Pratchetts, eftersom det är en engagerad död, som bryr sig om människorna den arbetar med. Framför allt är det en död som understryker att det inte är döden i sig det är fel på, utan den plåga som gärna är dess följeslagare och det faktum att den ofta kommer för tidigt till människor, innan deras liv egentligen tagit slut. Och den delen är det ju ofta vi människor som orsakar, inte minst under den tid då Boktjuven utspelar sig.

Men Zusak skildrar förstås inte bara människors jävlighet. Framför allt visar den oss att medkänsla och modet att hjälpa andra finns även i riktigt hopplösa situationer. Idag, när tyskar ibland utsätts för fördomar pga av något som deras förfäder från två eller tre generationer tidigare gjorde är det förstås lovvärt att Zusak påpekar att det inte var alla tyskar som stödde Hitler och att många faktiskt hjälpte judar så gott de kunde, med fara för sina liv. Zusak visar tom sin respekt genom att låta en del tyska fraser följa med i dialogen, alltså inte bara Achtung! och heilande, utan även fraser som uttrycker ömhet och annat som ligger en bit från stereotyp filmtyska.

Så om du inte har något emot att läsa något som befinner sig i fantastikens utkanter rekommenderar jag gärna Boktjuven!

Betyg: 4/5 – rekommenderas (som sagt)

/Olov L