Fyra och en halv!

Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya. Läs mer

Annonser

Retribution Falls av Chris Wooding

 

Nu börjar det bli ljust ute och allt känns genast mycket lättare! Sen att jag fick nys om en riktigt skön bok hos Socialist Simon gör inte saken sämre. Jag brukar inte sitta och flina nöjt när jag läser men med Retribution Falls satt jag  med ett förnöjt dumflin i ansiktet genom hela boken.

Fantastiskt underhållande skröna om ett älskvärt rövhål i samma anda som Han Solo, Malcolm Reynolds eller Locke Lamora. Darian Frey är kapten på the Ketty Jay, ett slitet luftskepp som fungerar både som fraktskepp eller kapare om så behövs. Frey och hans besättning av misfits hankar sig fram som rätt så misslyckade brottslingar och alla har ett skumt förflutet som de vill dölja. Deras vardag fylls av billiga fyllor och småfiffel. Alla karaktärer är välskrivna och underbart roliga att följa hur de smartaste planerna snabbt faller sönder vid minsta lilla motgång. Det hjälper inte direkt när besättningen består av avdankade alkisar och folk på flykt från lagen. Det är en härlig ångpunks-pulp–värld fullproppad med pirater, flottan och hertigar som ställer till problem.

Vi kastas in i handlingen när The Ketty Jay är på väg för att möta en hälare som har ett skönt erbjudande. Väl på plats så får kapten Frey ett erbjudande om ett jobb som han inte kan motså. Han blir erbjuden så pass mycket pengar att han kan pensionera sig, det här säger han givetsvis inte till sin besättning. Frey intalar sig själv med att han bara ska lura sin besättning en gång, inte fler (han ska ju sluta jobba..). De ska bara bara utföra en lätt kapning av en oskyddad lastare..

Det går såklart käpprätt åt helvete. Darian Frey och sin tappra (eh..) besättning får fly och blir jagade av nästan alla.

Roligt är det och tempot är högt. Har du Firefly-abstinens eller gillar du Scott Lynch så kommer du tycka att det här är en förtjusande skröna som är precis lagom! Nästa bok är redan beställd.

4/5 rekommenderas

/karl

Låtsas att du är en tidsresenär!

Den 8 december (alltså på tisdag) är det låtsas-att-du-är-en-tidsresenärdagen! Det är  alltså dags att klä ut sig och sätta sig in i hur det skulle vara att resa i tiden till den 8 december 2009. Viktigast är att du håller dig till rollen under hela dagen och att du inte berättar för någon att du är just en tidsresenär. Show, don’t tell. Övriga regler och tips på aktiviteter hittar du här.

Eftersom det är ganska kort tid tills på tisdag kanske det är bäst att satsa på alternativet Dystopisk Framtid.”The important thing to remember is to dress like a crazy person with armor.” 🙂 Men ångpunkarna bland er kanske redan har en samling viktorianska kostymer hängande i garderoben?

Den som verkligen genomför projektet och skickar bilder till oss kommer att få, tja, minst vår eviga tacksamhet.

Ha så roligt

/Olov L

P.S. Det finns även ett s k event på facebook. D.S.

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

felsfFEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L

Några ungdomsböcker.

Hej! 

Det enda som jag har läst den senaste veckan är bilderböcker, bilderböcker, bilderböcker och bilderböcker och en hel del ungdomsböcker. Jag tänkte tipsa om några ungdoms och barnböcker som jag gillar.

Philip Pullman med trilogin Den mörka materian. Riktigt bra böcker som passar både ung och vuxen, härliga karaktärer och en riktigt skön historia. Det finns ett gäng av Pullmans böcker översatta till svenska, alla är dock inte lika bra.

 Scott Lynch har en serie med böcker som heter Gentlemannarövarna och handlar om Locke Lamora och hans kumpaner när de försöker sig på olika invecklade brottsplaner. Det är jordnära fantasy som vågar vara både rolig och tragisk.

 De vandrande städerna är första delen i en serie skriven av Philip Reeve. London stapplar fram på enorma ben över ett apokalyptiskt landskap. Ångpunk och dystopi i ett. Problemen börjar när Tom blir strandsatt och råkar ut för Jägaren Törnskata.

 Många yngre ungdomar gillar böckerna om Torak. Torak föddes för 6000 år sedan och blir övergiven då hans far blir dödad av en demon-besatt björn. Spännande och med många böcker i serien, författaren heter Michelle Paver.

 

Har man precis lärt sig läsa så finns det en lång serie med snabblästa böcker som heter Drakherren, skriven av en dansk författare som heter Josefine Ottesen. Lite text och mycket bilder, 18 actionfyllda delar än så länge.

 

BTW så såg jag District 9 i helgen och den var ruskigt bra. Det är länge sedan jag senast såg en lika bra SF-film.

 

/karl