Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

aurora-kim-stanley-robinson-1Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag Läs mer

Hugobevakning 2015 – Ancillary Sword av Ann Leckie (roman 1)

Ancillary Sword

Ancillary Sword

Så var det dags för avdelningen för årets bästa romaner, som väl är den mest prestigefulla delen av hugo-spektaklet nuförtiden. Vi hoppar direkt på uppföljaren till förra årets vinnare, som heter Ancillary Sword.

Jag har en väldigt kluven inställning till denna roman. Inför läsningen kände jag vissa farhågor på grund av hur Ancillary Justice slutade. Det tycktes upplagt för att berättelsen skulle vidgas till att innefatta hela galaxen och bli en mer episk rymdopera om stora slag och djupa, politiska intriger istället för den mer koncentrerade handlingen i förgångaren, om en AI som är fångad i en människokropp och besatt av hämndbegär. Breda anslag gillar ju många, men jag föredrar oftast de små berättelserna, även om de gärna får utspela sig mot en storslagen fond.

Någon epik blev det lyckligtvis inte. Breq, AI:n från den första delen, har numera ett eget skepp och beger sig till en planet som är något av en avkrok, i syfte att beskydda den från aggression i det stora krig som är på väg att bryta ut på allvar. Både på vägen dit och när skeppet anlänt uppstår olika problem som måste lösas, främst sådana som baseras på konflikter mellan olika grupper. Detta ger en fördjupad bild av hur Radch-imperiet är uppbyggt, liksom en mer komplett bild av Breqs personlighet. Det känns alltså som om Leckie gör allting rätt, men det är ändå något som skaver, något som känns som en besvikelse.

Ann  Leckie

Ann Leckie

Förmodligen är problemet att boken känns så väldigt mycket som en typisk mittdel. Inga större nyheter presenteras, samtidigt som inte mycket blir löst heller. Jag kommer helt klart att läsa även nästa del, men det beror till viss del på någon sorts pervers fascination inför hur Leckie ska kunna knyta ihop en färdig berättelse i nästa del. Eller ska det komma fler delar? Har jag fel när jag tror mig ha hört att det skulle vara en trilogi?

Ett alternativ hade förstås varit att ge den första delen ett mer tillfredsställande slut och låta den vara en klassisk sf-roman i sin egen rätt. Men tydligen funkar inte bokbranschen så idag. Allt som säljer måste vara minst en trilogi.

Ett litet tips: På årets nationella science fiction-kongress, ConFuse i Linköping, kommer vi att ha en paneldiskussion om Ancillary Justice och dess uppföljare. Kom dit och delta i den vidare diskussionen!

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Big Boys Don’t Cry av Tom Kratman (kortroman 2)

Big Boys Don't Cry

Big Boys Don’t Cry

Militär science fiction har naturligtvis sitt existensberättigande, även om man bortser från självklarheter som tryckfrihet och liknande. Krig har alltid funnits och kommer kanske alltid att finnas (även om jag personligen tror att krig som är större än småfejder faktiskt skulle kunna avskaffas under rätt förutsättningar), så varför skulle inte sf-författare spekulera i krigets framtid? Icke desto mindre är strider, strategi och taktik inte några större intressen för mig, så jag är inte den som söker upp subgenren spontant. Kanske är en fördel med Sad puppies-kampanjen att jag får fler tillfällen att göra utflykter utanför min bekvämlighetszon som läsare? Jag har hört att det ska vara nyttigt.

Min spontana tanke är att Big Boys Don’t Cry är vad Steve Rzasa skulle kunna åstadkomma om han haft den där erfarenheten som han så uppenbart saknade när han skrev ”Turncoat”. Även om politiken i kortromanen är vag och inte särskilt intressant eller realistisk (är det så här krigsskildringar skrivna av mjukisar framstår för militärt insatta läsare?) lyckas Kratman beskriva framtida krigsproduktion på ett sätt som säkert är intressant för sådana människor vars samtliga böcker har ordet slaget i titeln. Även för mig är det mycket mer intressant än Rzasas tekniska katalogprosa.

Kratman beskriver dessutom många sidor av krigsföring, inte bara hjältesagorna, och presenterar tanken att om artificiella intelligenser ska ersätta människor i framtidens krig måste de kanske vara så lika människor att grymheterna de får utstå egentligen inte blir mindre. Eller något. Ja, Big Boys Don’t Cry handlar alltså om en AI i en sorts tank som tänker tillbaka på sin militära karriär.

Mer är det väl inte att säga. Detta är någorlunda kompetent skrivet, men ämnet ligger så långt från sådant jag tycker är intressant att jag ändå sitter och gäspar under läsningen. Jag har väldigt svårt att förstå hur någon skulle kunna motivera att Big Boys Don’t Cry ska betraktas som en av årets bästa sf- och fantasyberättelser.

/Olov L

Betyg: 2/5

Trucksong (2013) av Andrew MacRae

TrucksongAustralien… Vidsträckta ökenlandskap omgärdade av små fyrar av ultramoderna städer, där några droppar regn kan ha samma status som den första snön har i Sverige. Ett politiskt landskap och en debatt som gärna förvirrar den utomstående betraktaren, då den framstår som en märklig blandning av Storbritannien, Norden och USA, samtidigt som Asien ligger intill och pockar på uppmärksamhet. Giftiga djur, höga surfvågor och täta snår.

Där, i Australien, ska vi strosa runt en tid framöver, då jag upptäckt att mycket av det jag läst på sistone kommer därifrån. Så kan det gå när man massbeställer direkt från förlaget. Blir det en ökenvandring eller en oförglömlig semester? Kommer vi att känna igen oss, eller blir det upp-och-nervända världen? Det kommer vi att få veta så snart jag slutat svamla.

Först ut är Trucksong, en roadtrip genom postapokalypsen, i ett landskap fullt av motsättningar, övergiven teknologi och stora, vrålande fordon. Dock utan att någon drängfull hollywoodfigur dyker upp och vrålar antisemitiska dumheter.

Jon Ra är en kille i tonåren som drar runt mellan små samhällen, tillsamans med sin styvfar Smoov och Isa, som kanske är Smoovs dotter. De försörjer sig genom att visa bildspel som Smoov kan snappa upp med sin sjabbiga, tekniska utrustning. Bilderna kommer från tiden före kollapsen, då det fanns megastäder med maskiner som försåg människorna med allt de behövde. Bilderna skickas ut av den mystiska väktaren i himlen, som folket har ett mer eller mindre andligt förhållande till.

På vägarna rör sig även jättelika, intelligenta lastbilar, som kontrolleras av förare som kopplat upp sig mot dem. Vissa har dock gjort sig fria från sina förare och dundrar fram fritt längs vägarna. När några sådana fribytare attackerar den bräckliga familjen ser sig Jon Ra tvungen att ta upp kampen mot varelser mycker större och mäktigare än han själv.

Så långt är det inte superoriginellt, men Jon Ras röst, med sin blandning av australisk engelska, framtida ordförråd och obildade uttryckssätt gör att det ändå blir intressant att läsa. Även om slutet på resan inte kändes alltför överraskande, så är resan, som även är en inre resa för Jon Ra, värd att följa med på. Jon Ras förvirrade irrande spelar andrastämma till det kollapsade, riktningslösa samhällets sång.

Trucksong är en suggestiv berättelse för dig som uppskattar postapokalypsen betraktad av en person i samhällets utkant.

Betyg: 4/5

Hugo-romanerna, del 1 av 5 – Ancillary Justice av Ann Leckie

ancillary-justiceDen här boken har valsat runt några varv i den globala science fictiondiskussionen – åtminstone den del som jag följer. Först blev många människor rejält förvånade över hur bra den var och satte igång att hajpa den. Sen läste andra människor den och började klaga över att den var överhajpad. Till sist lutade sig folk tillbaka och frågade varandra huruvida någon sida i debatten bedömde den efter ideologi snarare än litterära kvalitéer. Vill man bilda sig en egen uppfattning finns det bara två tillvägagångssätt: Antingen läsa den själv (mmm, visst) eller lyssna på mig, då jag är den nuvarande inkarnationen av Objektivt God Smak.

Om säger att jag läst en omdiskuterad sf-roman som suddar på gränserna Läs mer

vN och iD (2012-2013) av Madeline Ashby

vN-144dpiOm någon undrar hur man skriver en medryckande historia så är ett tips att börja med att låta huvudpersonen äta sin mormor och sedan fly från polisen under resten av boken. Problemet är väl att det är svårt att motivera ätande av mormödrar, men det löses genom att låta huvudpersonen vara en självmedveten, självreplikerande robot som livnär sig på skrot och maskindelar. Den som är en lika duktig författare som Madeline Ashby har därmed automatiskt ett sätt att betrakta och diskutera mänskligheten och dess känslor, problem och svagheter.

I Ashbys framtid lever von Neumann-maskiner (därav titelns vN) tillsammans med människor och har en inbyggd spärr, á Asimovs första lag, som förbjuder dem att skada människor. Faktum är att de inte tål att ens se människor lida utan att fungera sämre och sämre för att till slut kortslutas och dö. När Amy Peterson, huvudpersonen, äter sin mormor Portia integrerar hon dock mormoderns programmering med sig själv och det visar sig att Portia är den enda vN:en som saknar spärr. När så den naiva och oerfarna Amy plötsligt är känd som en vN som kan utnyttja sin överlägsna styrka till att skada och döda människor hotar den bräckliga relationen mellan människor och robotar att bryta samman totalt.

iD-144dpiDet är som sagt fart och fläkt genom i princip hela vN och jag tror att få skulle kunna bli uttråkade av handlingen i den. Men samtidigt som min inre tonåring har kul åt galna, skrotätande robotar kan mitt vuxna jag se hur Ashby skickligt använder robotarnas programmering till att säga något om samhället vi lever i och hur vi beter oss mot varandra. Robotarna, som ju är programmerade att sätta människors välbefinnande först, har helt enkelt en relation till mänskligheten som påminner om den som den underordnade parten har i ett destruktivt förhållande. Detta tema fördjupas och utvecklas i uppföljaren iD och väcker tankar kring kärlek, ömsesidighet, respekt och makt. Hur, frågar man sig, ska vi kunna förhålla oss till andra intelligenta varelser när vi har så svårt att förhålla oss till varandra?

En oväntad bieffekt av att läsa böckerna är att jag numera blir hungrig av ord som asbest och litium. Men det var det värt.

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

The WWW trilogy: Wake, Watch & Wonder (2009-2011) av Robert J. Sawyer

9780441018536_large_wake_pocketJag har länge varit fascinerad av Kanada. Vad det beror på är svårt att säga – på något sätt tror jag att det har att göra med svårigheten att hitta något att fascineras av. Kanada framstår för mig som en sorts mellanting mellan Europa och Amerika, som ett USA utan galna pastorer och pistolviftande milisfolk, eller ett Frankrike utan svårbegripliga, postmodernistiska filosofer med baguetter i armhålan. Istället har de helyllemänniskor som William Shatner och Jason Priestley. Kanada är extremt icke-extremt.

Efter den något fördomsfulla och potetiellt anstötliga inledningen kanske jag ska förklara att jag egentligen vet ganska lite om Kanada (eller Frankrike eller USA). Och vem gör det, egentligen? Det verkar vara något av en nationell neuros, åtminstone om alla är som Robert J. Sawyer och har svårt att nämna ett kanadensiskt varumärke, en kanadensisk person eller en kanadensisk uppfinning utan att nämna att den är just kanadensisk. Detta är något jag antar att många svenskar kan identifiera sig med, åtminstone förvandlas jag till ett vandrande uppslagsverk över svenska nationella bedrifter så snart jag pratar med någon stackars icke-svensk.

WWW-böckerna handlar passande nog om en tonåring från Texas, Caitlin Decter, som flyttar till Kanada med sin genialiska ekonom till mamma och sin något aspiga pappa, vilket ger tillfälle att utforska skillnaderna mellan hennes nya sammanhang och USA. Hon nämner bland annat just att kanadensarna gärna talar om för henne vilka uppfinningar som är kanadensiska.

9780441020164_large_watch_pocketFörutom att hon är något av ett mattegeni (hennes internet-alias är Calculass, vilket ger mig tillfälle att utfärda en varning: den som mår dåligt av ordvitsar och -lekar av Calculass-typen bör undvika dessa böcker, då både berättarrösten och flera av huvudpersonerna är hejdlöst förtjusta i ordvitsar) är hon även blind från födseln. Det som från början fick mig att läsa böckerna var just att de skulle handla om hur Caitlin blir den första blinda som får synsinnet genom ett medicinskt ingrepp och hur detta påverkar henne. Det var något av en chansning och jag tänkte att läsupplevelsen skulle hänga på hur väl författaren lyckades gestalta och beskriva en sådan omvälvande upplevelse. Jag kan meddela att han lyckas ganska bra, genom att han fokuserar på att beskriva hur mycket som vi seende tar för givet är helt nytt och främmande för Caitlin.

Det skulle finnas en parallell handling också, om hur Caitlin upptäcker att en intelligent, självmedveten personlighet börjar formas på internet. Genom en oförutsedd bieffekt av sättet som Caitlin får synpå kan hon bokstavligt talat se nätet, med länkar som ser ut som streck, hemsidor som ser ut som punkter, etc.

En intelligens på nätet lät mer än lovligt klyschigt och orealistiskt, men det visade sig att Sawyer förklaring av hur det skulle kunna hända är lika enkel som elegant och baserad på en hypotes (förvisso helt obevisad) om hur det gick till när vi människor blev självmedvetna.

9780575095083_large_wonder_haftadJag köper alltså författarens förklaringar, åtminstone tillräckligt för att jag skulle kunna ge mig hän åt berättelsen. Detta är en serie ungdomsböcker som är väldigt lättläst, utan att de idéer som diskuteras är överdrivet förenklade. En annan anledning till att jag flöt genom böckerna som en delfin i en såpad vattenrutschbana är att författaren är så jämrans vettig. och med vettig menar jag att han har ungefär samma åsikter som jag, eller åtminstone ett yngre, mindre cyniskt jag. Hans världsbild är tryggt förankrad någonstans mellan socialliberalism och socialdemokrati, med en passion för sådant som vetenskap, jämställdhet, antirasism, yttrandefrihet, demokrati och en tro på att saker blir bättre och bättre och att vi faktiskt i grund och botten är kapabla att vara snälla mot varandra. Författaren känns som en person man väldigt gärna skulle ta en öl med. Då snackar vi om en öl – han skulle aldrig göra något så destruktivt och oförnuftigt som att supa, men att vara nykterist skulle förmodligen vara för extremt.

Det är lite störande. Det känns som om jag inte blir utmanad. Möjligen kan jag tycka att Sawyer har en väl naiv syn på hur ökad övervakning kan påverka samhället positivt. Samtidigt är det på något sätt skönt att för ett tag befinna sig i en värld där mänskligheten inte är på väg mot avgrunden och där hat och krig är övergående barnsjukdomar. I slutändan är trilogin en mycket trevlig och intressant läsupplevelse.

Betyg: 4/5

/Olov L