Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

Baksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

The Courier’s New Bicycle (2011) av Kim Westwood

I en nära framtid härjar en pandemi i världen. Som tur är finns det ett vaccin, men när ett massvaccinationsprogram stressats fram visar det sig att det finns en allvarlig biverkning – infertilitet. Plötsligt blir det väldigt svårt att skaffa barn för väldigt många och i kölvattnet av sjukdomen leder det till en allvarlig befolkningsminskning. I sådana svåra tider vänder sig Australiens befolkning till värden som upplevs som trygga och ett nytt parti som vill bekämpa allt som inte är religiöst, patriotiskt och naturligt tar makten i valet, som en obehaglig blandning av (sd), (kd) och (mp).

I detta samhälle växer Sal upp och då hen är högst androgyn och inte har någon önskan att vara annat är det förstås svårt  att passa in. Som tur är har hen en talang, i och med att hen kan cykla snabbare än vinden. Detta gör henom ytterst lämpad som cykelbud åt en firma som tillverkar hormonpreparat. Varan är ytterst efterfrågad, eftersom många behöver extra hormoner för att kunna skaffa barn och bilda familj, vilket har särskilt hög status i ett land som domineras av kristna kärnfamiljsivrare. Samtidigt har regimen har samtidigt dömt ut hormonbehandlingar som onaturliga, som en obehaglig parodi på hora/madonnakomplexte, eller idealet att vara smal som en pinne men ändå jättestora bröst. Eller andra dumheter.  Sal jobbar för en ”etisk” hormonfirma, en som inte befattar sig med hormoner som utvunnits ur djur. Men det verkar som om någon håller på att förstöra firmans goda rykte och Sal får i uppdrag att undersöka saken.

Kim Westwood

 

Westwood tecknar en bra bild av Sal och hens värld, där hen måste bolla relationerna med sina vänner, sin fundamentalistiska familj, sitt arbete, sin nya flickvän och sin djurrättsaktivism. Genom att fokusera på vardagslivet, om än i ett dramatiskt skede, och skruva till de förväntningar och det utanförskap som avvikare drabbas av i vårt samhälle görs bokens samhällskritik relevant. Sal är en tredimensionell och väl utvecklad huvudperson. Samtidigt känns inte boken så spännande som hypen kring den fått mig att tro – den gav mig trevlig läsning, men jag tycker inte att den förtjänar epitetet sidvändare. Jag läser oerhört lite deckare, så jag har svårt att bedöma hur bra den deckaraktiga intrigen egentligen är, men nog skulle jag säga att det är lite väl många smmanträffanden som inte verkar särskilt sannolika.

Allt som allt är det en bra bok, men med några svagheter som inte kan ignoreras. Jag skulle rekommendera den till alla som känner att temat kring könsöverskridande verkar intressant samt till alla som tycker att det verkar dumt. Den förra gruppen kan mysa över att det queera laget får vara den goda sidan, medan den senare kanske kan lära sig något.

Tyvärr verkar den vara svår att få tag i utanför Australien, om man inte vill köpa den som e-bok, av ett företag som vill ha betalt i själar och självrespekt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Bad Power (2012) av Deborah Biancotti

Vem vill vara en superhjälte? Svar: Alla som någon gång läst en superhjälteserie. Vem vill, å andra sidan, inte vara en superhjälte? Svar: Alla som läst tillräckligt många superhjälteserier. Bakom maktfantasin gömmer sig ofta skildringar av tragedier, spruckna relationer och framför allt tjorv. Tänker man efter lite är en sådan där skämtsuperkraft, som att vara jättebra på att gräva gropar eller alltid välja den snabbaste kön i mataffären, förmodligen det man skulle ha mest glädje av. Detta har Deborah Biancotti tagit fasta på när hon skrivit fem noveller om människor med olika övernaturliga krafter.

Samlingen har en röd tråd i den ambitiösa polisen Enora Palmer, som utreder flera fall där övernaturliga krafter tycks vara inblandade, från den rike magnaten Grey, som kämpar med sin oförmåga att ta kroppslig skada, till den märkliga, hemlösa kvinna som förföljer folk och ser in i deras framtid. Stämningen i novellerna påminner om den i tv-serier som Arkiv X eller Fringe, med en dold värld av mäktiga organisationer som verkar bakom kulisserna. Det är alltså lite mörkare än det oftast är i de mer populära superhjälteberättelserna och Biancottis förmåga att skriva typisk deckardialog som känns riktigt trovärdig lyfter berättelserna. Sammanlagt är det en underhållande stund man får sig till livs, även om det inte direkt var en bok som skakade min världsbild.

Betyg: 3/5

Nightsiders (2012) av Sue Isle

Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

Trucksong (2013) av Andrew MacRae

Australien… Vidsträckta ökenlandskap omgärdade av små fyrar av ultramoderna städer, där några droppar regn kan ha samma status som den första snön har i Sverige. Ett politiskt landskap och en debatt som gärna förvirrar den utomstående betraktaren, då den framstår som en märklig blandning av Storbritannien, Norden och USA, samtidigt som Asien ligger intill och pockar på uppmärksamhet. Giftiga djur, höga surfvågor och täta snår.

Där, i Australien, ska vi strosa runt en tid framöver, då jag upptäckt att mycket av det jag läst på sistone kommer därifrån. Så kan det gå när man massbeställer direkt från förlaget. Blir det en ökenvandring eller en oförglömlig semester? Kommer vi att känna igen oss, eller blir det upp-och-nervända världen? Det kommer vi att få veta så snart jag slutat svamla.

Först ut är Trucksong, en roadtrip genom postapokalypsen, i ett landskap fullt av motsättningar, övergiven teknologi och stora, vrålande fordon. Dock utan att någon drängfull hollywoodfigur dyker upp och vrålar antisemitiska dumheter.

Jon Ra är en kille i tonåren som drar runt mellan små samhällen, tillsamans med sin styvfar Smoov och Isa, som kanske är Smoovs dotter. De försörjer sig genom att visa bildspel som Smoov kan snappa upp med sin sjabbiga, tekniska utrustning. Bilderna kommer från tiden före kollapsen, då det fanns megastäder med maskiner som försåg människorna med allt de behövde. Bilderna skickas ut av den mystiska väktaren i himlen, som folket har ett mer eller mindre andligt förhållande till.

På vägarna rör sig även jättelika, intelligenta lastbilar, som kontrolleras av förare som kopplat upp sig mot dem. Vissa har dock gjort sig fria från sina förare och dundrar fram fritt längs vägarna. När några sådana fribytare attackerar den bräckliga familjen ser sig Jon Ra tvungen att ta upp kampen mot varelser mycker större och mäktigare än han själv.

Så långt är det inte superoriginellt, men Jon Ras röst, med sin blandning av australisk engelska, framtida ordförråd och obildade uttryckssätt gör att det ändå blir intressant att läsa. Även om slutet på resan inte kändes alltför överraskande, så är resan, som även är en inre resa för Jon Ra, värd att följa med på. Jon Ras förvirrade irrande spelar andrastämma till det kollapsade, riktningslösa samhällets sång.

Trucksong är en suggestiv berättelse för dig som uppskattar postapokalypsen betraktad av en person i samhällets utkant.

Betyg: 4/5

Cirkus Pilo av Will Elliot (2007)

Cirkus Pilo är skriven av Will Elliot en ny och relativt ung (30) författare från Australien. Mycket riktigt handlar boken om en cirkus, men ingen mysig och festlig cirkus utan en makaber och ondskefull cirkus. Huvudkaraktären Jamie har ett ganska så tradigt liv och hans drömmar har gått i spillo.

Än värre blir det när Jamie en kväll efter jobbet ser ett par clowner en sen natt som pysslar med något skumt. En av de tappar en mystisk påse som Jamie får tag på och tar med sig hem, nästa dag när Jamie kommer hem så är det någon som har vandaliserat hans hem och misshandlat hans rumskompisar. Tydligen var det några knarkare utklädda till clowner..

Jamie terroriseras av clownerna, stoppas i en liksäck, åker en dold hiss ner i en bajamaja och förs till Cirkus Pilo. Han ska bli Clown! Jamie är en ganska så trevlig kille men så fort sminket och den röda näsan åker på så förvandlas han till den elake clownen JJ. JJ är ett svin och ställer till det för Jamie som dyker upp ur medvetandet med blodig händer och då sminket har kletats ut på kudden. Cirkus Pilo är en magisk plats med många underliga och makabra figurer, allt styrt av de obehagliga bröderna Pilo.

Det är en kul och stundtals obehaglig bok,  en mörk roman med inslag av svart humor. Clowner i sig är obehagliga och det har vi sett många gånger, det är dem i Cirkus Pilo också. Översättningen till svenska verkar ha fungerat bra, språket flyter på bra och en fin stämning hålls vid liv i hela boken. Sköna karaktärer och en rolig idé.

3/5 helt ok

/karl