Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Summer_KnightNu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

The Iron Dragon’s Daughter (1993) av Michael Swanwick

Du känner förmodligen igen känslan. Din kompis håller på att laga te åt er båda, medan du fumlar runt i ryggsäcken med händer som skakar av iver över att äntligen få vara den som är först med något, den vars namn figurerar i magiska meningar som ”jag hörde talas om den via…” och ”jag hörde den första gången hemma hos..”. Längst ner i ryggsäcken ligger den, inbäddad mellan två skyddande kollegieblock, vilka du ömt viker åt sidan för att med fingertopparna lirka fram din skatt, rädd att besudla dess silverskimrande magi med simpelt svett. I halldunklet glittrar skivan som silver, i kökets persiennrandiga dagsljus, inför din väns nyfikna blick,  ökar värdet till diamant.

”Jag hörde om den på radion för fem år sedan och har letat sen dess”, viskar du utan att bry dig om att din röst röjer din stolthet och förväntan. ”De gjorde den i bara tio exemplar.”

I fem år har du letat, innan du fick kontakt med en tjej i Wales som fått ett av exemplaren av sin morbror, vilken arbetat på ett litet skivbolag i London. Det har kostat dig alla dina bästa bootlegs av Gorky’s Zygotic Mynci samt över tvåtusen kronor i skivor som är svåra att få tag på utanför Skandinavien, men nu har du en av låtarna i din hand. Bränd på den skiva som du visar upp för din vän. Din vän som kastar en blick på den och säger:

”Jaså, den. Hela den EP:n är jättebra, jag har två ex av den. Vill du höra?”

Den känslan känner du nog igen. Åtminstone gör du det om du är som jag och aldrig fattar hur folk håller reda på allt nytt som kommer, för att inte tala om allt gammalt och svåråtkomligt. Internet underlättar på sätt och vis, men där finns det en uppenbar risk att pärlorna drunknar bland svinigheterna.

Kanske var det därför det tog så lång tid för mig att få tag på The Iron Dragon’s Daughter. Jag har googlat, snokat, frågat och till och med försökt köpa ex på ebay (böcker som sen påstods vara ”sålda medan du bekräftade budet”). Så när jag till slut hittade ett var det med viss förvåning som jag konstaterade att det fanns på Bokbörsen. En stor, svensk sida som t ex flera inom sf-fandom redan verkade känna till. Hur kunde jag missa den*?

Även inledningen till boken ifråga känner du igen, från Charles Dickens böcker. Eller kanske hellre från den uppfattning om Dickens som sprids till alla som inte läst honom. En liten flicka, Jane, är barnarbetare i en stor, stinkande fabrik. Hon och hennes vänner intrigerar och planerar för att vinna små pyttesegrar över systemet, men är hårt hållna av en tyrannisk förman. Japp, det låter som Dickens (säger jag som läst en (1) bok av honom). Skillnaden är dock att Jane är en bortbyting, att fabriken tillverkar jättelika mekaniska drakar och att förmannen är en oger. Miljön är alvernas land, som befolkas av oknytt, skrymt och skrott från alla möjliga folkslags vidskepelse och folktro, med de aristokratiska alverna i toppen av den sociala hierarkin. Men istället för en evigt grönskande skog eller en glorifierad pseudomedeltida stad skildrar Swanwick Fairy som ett steampunkaktigt artonhundratalsimperium, om än med coola inslag av modernare teknik. Ett exempel på det senare är de järndrakar som titeln nämner, vilka styrs med ett VR-liknande gränssnitt.

Och allt detta var hyfsat nytt när boken kom ut i början av 90-talet, om jag förstått det rätt. Men betyder det att den bara kan läsas som en del av kurslitteraturen i Nördvetenskap B? Nej, lyckligtvis blev jag inte besviken efter min långa väntan. The Iron Dragon’s Daughter är en riktigt skön läsupplevelse och en av de få böcker som jag är övertygad om att jag kommer att läsa om minst en gång. Den tycks nämligen ha en hel del att säga om makt, mognad och ansvarstagande, vilket gestaltas väl genom Janes uppväxt och försök att finna sin plats i det samhälle hon släppts ner i utan att först bli tillfrågad**. Dock var det klart svårt att koncentrera sig på den biten medan min inre tolvåring hela tiden kom med kommentarer som ”Wöööh! Ståldrake! Cooolt” och, tja, det var väl allt den lilla tönten hade att säga. Swanwick har helt enkelt lyckats att kombinera lysande underhållning med mer allvarliga intentioner och detta utan att vara alltför hårdhänt med genren. Drakarna, alverna och dvärgarna känns igen som klassiska drakar, alver och dvärgar, men i nya roller. Det är Midgård tvåhundra år Efter Ringen.

Tag och läs, alltså, särskilt om du har en mindre omogen inre tolvåring än min. Boken är väldigt lätt att hitta.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

* Men rekordet innehas nog av en bekant som letade efter en viss film över hela nätet för att ett halvår senare upptäcka att den fanns till salu för 39 kronor på ICA-affären där han arbetar varje dag.

** Vilket ju knappast någon av oss blivit, oavsett om vi råkar vara bortbytingar eller ej.