Hugo-romanerna, del 3 av 5 – Neptune’s Brood av Charles Stross

neptunes-broodCharles Stross har äran att vara den första författare vars verk jag recenserade här på Drömmarnas berg (för mer än fem år sedan!). Då skrev jag att han var mer intresserad av idéer än personer, vilket förvisso gäller fortfarande. I Neptune’s Brood målar han upp en trovärdig framtid där mänskligheten kastat av sig sina kroppsliga bojor och blivit posthumana. Desto viktigare, och mer originellt, är att han funderat på allvar på ekonomin kring kolonisering av andra stjärnsystem i ett universum utan överljusfart. Hur går det egentligen till att göra en så stor investering, hur försäkrar man sig om att den ger avkastning och (mer spännande) vilka kryphål går att hitta i systemet? Smart sf med stora idéer, kan det bli bättre? Har vi den självklara vinnaren i Stross?

Svaret är ett rungande nej! I Accelerando struntade Stross i persongalleriet – i Neptune’s Brood kastar han dessutom intrig och språk överbord. De första hundra sidorna är nästan outhärdligt tråkiga och det säger jag alltså om en berättelse som utspelar sig i ett interstellärt tempel med fjärrstyrda skelett, en kvinna med sex bröst och en klonad mördare ombord.

De sista två tredjedelarna är bättre, men bara på grund av att den innehåller fler infodumpar. Japp, Stross är en författare som skriver så illa att man längtar efter infodumpar. Där får man ju åtminstone lön för läsmödan, i form av info. Medan Accelerando innehöll svindlande många idéer per sida innehåller Neptune’s Brood lika många adjektiv per mening. Den kallas ofta för en Heinlein-pastisch, men Heinleins mest försonande drag var hans förmåga att dra en riktigt härlig skröna. Jag skulle snarare vilja påstå att Stross lyckats fånga alla Asimovs sämsta drag – det träiga språket där alla pratar likadant (dvs som författaren), den obefintliga handlingen och förmågan att bara vara intressant på en kosmisk nivå. Asimov fann sig till slut till rätta med sina stilistiska tillkortakommanden genom att låta alla sina böcker bestå av långa rader av föreläsningar, den enda genre han verkligen behärskade. Stross småironiska, alltför ordrika stil passar på samma sätt bäst i humoresker. Undra på att hans Laundry-berättelser (varav en är nominerad i år) hör till hans mest populära.

I slutändan är detta en (förvisso högintressant) essä om interstellär ekonomi på trettio sidor som dragits ut till en tio gånger så lång roman och med den tar Stross steget in på listan över författare jag ger upp. Utan vidare nomineringar eller andra tvingande omständigheter blir Neptune’s Brood det sista skönlitterära verk jag läser av Stross.

/Olov L

Betyg: 2/5 – nätt och jämnt godkänd

Annonser

Hugobevakning 2014 – kortromanerna

Nu börjar vi komma upp i de lite längre formaten. Jag tycker att det är motiverat att ha en egen kategori för kortromaner (novellas), då det är en längd som tillåter djupare person- och miljöbeskrivningar än i en novell, samtidigt som Läs mer

Charles Stross kommer till EuroCon!

Nu var jag nära att skriva newsflash igen… Författaren Charles Stross (författare till bland annat Accelerando) bloggade nyligen om att även han kommer till EuroCon i Stockholm i juni, där han ska intervjua och intervjuas av Hannu Rajaniemi (som skrivit The Quantum Thief). Det blir bara fler och fler anledningar att åka dit!

/Olov L

Accelerando av Charles Stross

På grund av dina implantat är du mycket mer intelligent och medveten än tidigare generationers ungdomar varit, eller kunnat vara i din ålder. Tyvärr är din mor inställd på att, för ditt eget bästa, ge dig en gammaldags uppfostran av amerikansk mellanvästerntyp, med regelbundna kyrkobesök och allt. Dessutom använder hon filter för att kontrollera dina tankeprocesser. Vad gör du?

Den självklara lösningen är att hitta ett land där den lokala tolkningen (eller vantolkningen?) av sharia tillåter hållandet av slavar och sälja dig som slav till ett bolag styrt av artificiella intelligenser. Bolaget ägs förstås av en fond med dig själv som förmånstagare. Plötsligt är du din egen ägodel, din mor har ingen juridisk rätt till dig och du är fri att hoppa på ett projekt med avsikt att kolonisera Jupiter och dess månar. De praktiska detaljerna kan du överlåta till din fars gamla robotkatt, som uppgraderats så många gånger att den uppnått självmedvetenhet.

Se där, en av de minst knäppa idéerna ur Accelerando av Charles Stross, som kom ut 2005. Men det börjar i en nära framtid där Manfred Macx, ett ungt geni, av rätt naiva idealistiska skäl använder sin idésprutartalang till att göra andra människor rika, genom att skänka sina idéer till den person eller organisation som han tror bäst kan bidra till att förverkliga visionen om en singularitet. Vi får följa både Macx och hans underliga familj, inklusive hans ättlingar, genom en, som titeln antyder, kraftigt accelererande teknologisk utveckling med nanorobotar, gruppmedvetanden, ekonomiska modeller som gör köttmänniskor överflödiga och matrioshkahjärnor (aaah, matrioshkahjärna, ett så vackert ord för ett så fascinerande koncept).

Stross frammanar alltså storslagna visioner, där perspektivet vidgas hela tiden. Här har vi, lustigt nog, bokens samtidiga styrka och en av dess största svagheter. Trots att vi läsare får följa en enda familj så blir individerna mindre viktiga än mänskligheten i stort och de fascinerande idéernas praktiska effekter får vi sällan uppleva genom dess inverkan på en enskild person, trots att Stross gör en del ansatser åt det hållet. Medkänslan för huvudpersonerna blir, för mig, aldrig större än för personerna i en torr framställning av ett historiskt förlopp. Vi får veta att Attila korsade alperna, men inte hur det kändes att se elefanten, som du vigt ditt liv åt att träna upp, gå förlorad i en lavin. Det är alltså fråga om ganska old school (för att använda ett modernt, ungdomligt uttryck) sf, lite som om Asimov vuxit upp under 70-talet och fått sin prosa något uppfräschad av influenser från William Gibson och gänget.

Sen finns det en till svaghet hos boken, som gör att det inte blir högsta betyg: Tänk dig att du ser en film. Under en dramatisk scen tystnar plötsligt ljudet och bilden bleknar bort till helsvart. Plötsligt blinkar bilden till och du hör ljudet som uppstår när någon tänder en sådan där jättelik strålkastare som enligt legenden används inom filmbranschen, KLÄNSCH! Sedan fortsätter scenen så, medan hjältarna kaxigt stegar in i maffiahögkvarteret (eller vad det nu kan vara; du vet säkert bättre än jag, intelligent som du är, även om du borde titta lite mindre på sådant här skräp). KLÄNSCH! Mörker. KLÄNSCH! Mörker. KLÄNSCH! osv, ända tills du fått stämningen klart för dig och filmen kan fortsätta till ljudet av smattrande automatvapen (evdnkv, du vet bäst, bra människa, dålig filmsmak, du vet). Mycket stämningsfullt, inte sant? Tänk dig nu att någon får för sig att göra en hel film på det här sättet. En ytterst dålig idé, inte sant? Mycket irriterande, inte sant?

Tyvärr är det här något som en del författare emulerar genom att de, under en hel roman, använder sig av stilgreppet att skriva i presens! Presens funkar bra i mellanspel, för att i kortare scener skapa en speciell närvarokänsla, i svamliga bokrecensioner och kanske i några andra fall. Men den författare som skriver en hel bok i presens kommer aldrig att få fullt betyg av mig, även om resultatet ibland kan bli hyfsat lyckat i övrigt. Stross är en sådan författare, Accelerando är en sådan bok.

Sammanfattningsvis: Om du 1) tycker om science fiction för idéernas skull, vilket är en av de vettigaste anledningarna att gilla sf och 2) inte har något emot att läsa prosa i presens, vilket är underligt men fullt tillåtet i vårt moderna, toleranta samhälle, så tycker jag att du ska läsa Accelerando.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L