Bläckmagi av Cornelia Funke (2006)

BläckmagiJag ska försöka att inte avslöja något, men den som är mycket spoilerkänslig och inte läst föregångaren, Bläckhjärta, kanske bara ska kolla in betyget, om något alls, i denna recension.

I del två har Funke tagit vad som känns som det logiska steget efter första boken, då flera av de som överlevt händelserna i den förflyttar sig från vår värld till fantasyvärlden i Bläckhjärta. Tyvärr visar det sig vara en bättre idé på papperet än på pränt, om det går att förstå vad jag menar.

Mycket av det jag gillade med Bläckhjärta grundade sig i att fantasyvarelserna damp ner i vår värld och en hyfsat intressant och konsekvent beskrivning av hur det gick till. När jag som läsare nu får se världen känns den lite väl mycket som standardiserad medeltidsfantasy. Paradoxalt nog försvinner det mesta av magin i Bläckmagi, trots att den utspelar sig längre från vardagen än Bläckhjärta.

Något annat jag tyckte om i första delen var hur den förmedlade kärleken till böcker. Det kändes verkligen som en hälsning från en bokmal till alla hennes själsfränder världen över. Den delen är inte lika närvarande i Bläckmagi, även om den dyker upp en aning mot slutet och varje kapitel fortfarande inleds med ett citat ur barn- och ungdomsböcker eller därtill relaterade skrifter. Bl a hittar vi ett av hedersbokmalen Francis Spufford.

Det finns några starka sidor hos Bläckmagi. Den går snabbt att läsa för sitt omfång och jag hade säkert slukat den när jag var, säg, tio-elva år gammal, om inte annat så för att få veta hur det går för karaktärerna jag lärt känna i Bläckhjärta. Dessutom blir den ganska spännande under sista femtedelen eller så. Tyvärr räcker det inte. Det är alltid bara spännande och jag läste bara för att få se hur det går.

Jag ska läsa den tredje och sista (?) delen också. Det är ju lurigt med bokserier, iom att en mellandel kan vara värd att ta sig genom om övriga delar är bra. Skulle sista delen vara riktigt bra är Bläckmagi helt klart något att läsa. Annars kan det räcka med första delen.

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

/Olov L

Bläckhjärta av Cornelia Funke

blackDet finns förstås en mängd billiga trick att ta till för en författare som vill smöra för publiken, men att skriva en bok som har böckernas magi som tema och bara bokmalar i huvudrollerna motsvarar utförsäljningstokrea på din lokala loppis. Det gäller dock att komma ihåg att det ibland faktiskt fungerar. Vem har inte hittat en fantastisk, fullt fungerande tramporgel för tjugo pix inklusive hemkörning på en loppis någon gång? Och att döma av hur ofta jag hittar Hyssj! av Jean-Marie Gourio (som ska handla om en obildad figur som försöker förföra en ovanligt (?) åtråvärd bibliotekarie) smakfullt men tydligt exponerad på olika bibliotek, eller med tanke på att samtliga svenska bibliotek tycks ha köpt in Jon Bings ungdoms-sf om ett rymdskepp som puffar runt i galaxen och sprider läsandets välsignelse är t ex bibliotekarier lika mottagliga för smickrande överdrifter av deras betydelse och sexighet som alla andra. Se där, ett gratistips till dig som drömmer om att bli framgångsrik författare. Skriv om bibliotekarier så köper de in hela upplagan och sprider den åt dig!

Huvudpersonen i Bläckhjärta, Meggie, är en riktig bokälskare. Hon bor med sin far, som är bokbindare, och hennes mor gav sig av när hon var bara några månader gammal. En dag kommer en främling på besök och varnar pappan för att någon, osäkert vem, är i närheten. Allt verkar kretsa kring en mystisk bok som pappan försöker dölja för sin dotter. Vi har alltså en bokbindare och en bokmal i huvudrollerna från början och de ger sig av till en släkting till Meggies mor, som visar sig vara passionerad boksamlare. Senare dyker också en författare upp, liksom andra figurer som har med läsande att göra. Till råga på allt har fantasyinslagen kopplingar till en bok och varje kapitel inleds med ett passande citat ur en barn- eller ungdomsbok.

Till skillnad från Funkes landsman Michael Ende, som ju skrev Den oändliga historien, om en mobbad unge som flyr in i en bok, tycker jag att Funke lyckas i sitt värv. Medan jag som 1o-åring (eller vad det kan ha varit) tyckte att Endes budskap, som jag uppfattade det, var förljuget, då böcker tamefasen aldrig har stoppat någon mobbing, framstår läsandet i Bläckhjärta inte som en frälsning utan ett intresse som kan vara underbart, men som också kan gå överstyr, som för den entusiastiska, nästan maniska, men ganska ensamma och lite bittra boksamlerskan (som inom parentes sagt är en av de sjysstaste romankaraktärer jag träffat på ett tag; trovärdig, men ändå full av jävlar anamma!).

Dessutom är Bläckhjärta en sådan där mysig roman med ett begränsat persongalleri som jag personligen uppskattar, men som den som är ute efter episk bredd härmed kan anse sig varnad för. Det hela får extra krydda av en huvudskurk som verkligen är riktigt sago-ond, men som ändå faktiskt är trovärdig pga bokens upplägg. Det är också en mycket spännande bok, men den har en ganska lång startsträcka, något som iofs inte gör så mycket när den är så lättläst som den är. Dryga 500 sidor kändes som hälften!

Jag rekommenderar alltså Bläckhjärta som underhållande avkopplingsläsning och är glad att jag äntligen tog mig för att läsa den. Glädjens kranvatten (jag dricker inte vin) smolkas dock av att jag fick tummen ur först när den redan gått upp som storfilm på biograferna. Hur indie känns det egentligen att läsa en bok precis lagom till filmpremiären? Sist det hände var i samband med I am Legend (som förresten är en av de bästa sf-historier jag någonsin läst), där jag hade Wild Wild west, eller vad den där låten med Will Smith heter, spelande i huvudet under läsningen. I båda fallen hade jag iofs hört talas om boken långt innan den lästes av mig, men varför skulle någon tro på mig nu? Varför?

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L