Hugobevakning 2015 – Pale Realms of Shade av John C. Wright (kortroman 3)

Fortfarande John C. Wright

Ännu en kortroman av allas vår John C. Wright. Denna gång har han skrivit en spökhistoria. Själva spöket, tillika berättaren, är en typisk privatdetektiv i noirtraditionen. Flera gånger under berättelsens gång kallas han till de levandes värld och vi får gradvis veta svaret på vem som mördade honom, vad motivet var och framför allt varför han har så svårt att medge för sig själv vad som faktiskt hänt. En lustig detalj är att deckarslusken ifråga har en livsinställning som påminner om den hos huvudpersonen i ”The Day the World Turned Upside Down”, med skillnaden att Wrights figur beskrivs som en person med emotionella problem som han behöver ta tag i.

I bakgrunden finns en sorts övernaturlig värld där huvudpersonen försörjt sig som en korsning mellan privatspanare och spökjägare. Värt att notera är att mycket av denna bakgrund presenteras på samma sätt som i One Bright Star to Guide Them, med vaga, överspända referenser till tidigare händelser. Det är inte lika krystat som i den förra kortromanen, men det är svårt att bortse från att Wright inte verkar särskilt intresserad av sitt eget världsbygge, men desto mer entusiastisk inför att presentera sin kristna ideologi.

Budskapet är dock allmänmänskligt och sympatiskt. Problemet ligger i Wrights omständliga sätt att presentera det. William Gibson sa en gång, kanske halvt på skämt, att han uppfann cyberspace eftersom han hade svårt att skriva övergångar mellan de scener och miljöer han behövde. Wright har samma problem, men ingen vidare lösning. Spöket ser tiden som ett hav där han kan dras till olika punkter i jordelivets tid (vilket bland annat används till att varna för en mörk framtid full av hemska minareter, noterar jag). Tyvärr beskrivs tidshoppen på ett alldeles för ointressant vis för att berättandet ska flyta naturligt. Wright verkar uppskatta sin vision lite för mycket, samtidigt som han är lite för dålig på att förmedla den.

Med en rejäl redigering, som till största del skulle vara en förkortning, skulle Pale Realms of Shade också kunna nå upp till det hägrande omdömet helt okej, men som den nu är skriven är den snarare ganska dålig.

/Olov L

Betyg: 2/5

Bad Power (2012) av Deborah Biancotti

Vem vill vara en superhjälte? Svar: Alla som någon gång läst en superhjälteserie. Vem vill, å andra sidan, inte vara en superhjälte? Svar: Alla som läst tillräckligt många superhjälteserier. Bakom maktfantasin gömmer sig ofta skildringar av tragedier, spruckna relationer och framför allt tjorv. Tänker man efter lite är en sådan där skämtsuperkraft, som att vara jättebra på att gräva gropar eller alltid välja den snabbaste kön i mataffären, förmodligen det man skulle ha mest glädje av. Detta har Deborah Biancotti tagit fasta på när hon skrivit fem noveller om människor med olika övernaturliga krafter.

Samlingen har en röd tråd i den ambitiösa polisen Enora Palmer, som utreder flera fall där övernaturliga krafter tycks vara inblandade, från den rike magnaten Grey, som kämpar med sin oförmåga att ta kroppslig skada, till den märkliga, hemlösa kvinna som förföljer folk och ser in i deras framtid. Stämningen i novellerna påminner om den i tv-serier som Arkiv X eller Fringe, med en dold värld av mäktiga organisationer som verkar bakom kulisserna. Det är alltså lite mörkare än det oftast är i de mer populära superhjälteberättelserna och Biancottis förmåga att skriva typisk deckardialog som känns riktigt trovärdig lyfter berättelserna. Sammanlagt är det en underhållande stund man får sig till livs, även om det inte direkt var en bok som skakade min världsbild.

Betyg: 3/5

Takvärlden (1988) av Christopher Fowler

Cristopher Fowler

Jag har egentligen ganska få konkreta barndomsminnen. När min syster läste pedagogik fick hon lära sig att när folk ska dra sig till minnes någon speciell situation ur sin barndom (här kan du testa själv genom att tänka på något tydligt barndomsminne) är det en förkrossande majoritet som beskriver något som skedde utomhus, eftersom det av någon anledning tycks vara lättare att minnas sådant. Alltså kanske mina få minnen beror på att jag ofta satt inne och nördade mig, medan mer sunda barn var ute och stångades? Det är nu inte så konstigt: På min tid var det standardpedagogik att säga ”Ät upp din mat! Tänk på barnen i Afrika, de skulle minsann inte säga nej till lasagne som består till 90% av bränd ost!” till födotrilskande ungar. Då är det förstås naturligt för ett intelligent (nåja) barn att utvidga detta solidaritetstänkande till andra utsatta grupper. Och att befinna sig utomhus frivilligt är ju ett rent hån mot alla hemlösa människor.

Istället för konkreta minnen  har jag en del allmänna minnen, en sorts hopkok av flera situationer som sammanfattar en viss stämning som rådde under min uppväxt (och som jag möjligen inbillar mig). Ett sådant generellt minne är av kompisar som var extremt otåliga när vi tittade på film och ville att vi skulle snabbspola till de ställen där det ”händer något”. Om dessa människor läser böcker idag tror jag att de skulle gilla Takvärlden.  Här känns det verkligen som om de flesta scener som inte innehåller våld, jakter eller liknande skurits bort av en pundteckenögonförsedd redaktör! Det är synd, för i grunden finns den mycket intressanta idén att en liten grupp av människor har bosatt sig på Londons tak och där byggt upp sitt eget lilla samhälle (alla som läst Un Lun Dun minns väl hur detta parodierades av China Miéville) med  hjälp av listigt applicerade klätterverktyg. När boken börjar är detta samhälle hotat av en mystisk och mordisk sekt och vi får följa två insekter (som takvärldsmänniskorna kallar oss markbundna typer) som av en slump dras in i slutstriden mellan de två grupperna. Japp, slutstriden. Trots att det ”händer något” nästan hela tiden känns det som om det mesta av intresse redan hänt. Som fantasyfan skulle jag förstås ha velat följa takvärldens tillkomst från början, med tidiga etableringsförsök, splittringar i politiska fraktioner, tillkomsten av ritualer, etc, och jag skulle gärna ha sett att den färdiga romanen innehöll kartor, flaggor och gängsymboler. Men boken är skriven för thriller- och deckarfantaster (vi får även följa polisens utredning av taksektens olika rituella mord och den biten känns rätt klyschig).

Slutintrycket är alltså det av en briljant idé som inte förvaltats särskilt väl. Dock finns det en hel del som talar för Takvärlden som roman. Tempot gör den extremt snabb- och lättläst, så den funkar utmärkt som läsning på bussar och under kaffepauser på jobbet. Huvudpersonerna är sympatiska om än inte så levande beskrivna och några av kvinnorna är befriande kaxiga och starka. Sedan ges man en del bakgrundshistoria också, så fantasytarmen blir inte helt utan. Dessutom är Londons tak engagerat och noggrannt beskrivna och jag får intrycket att det skulle gå att sitta med en karta över staden och följa med i handlingen på den. Jag har inte testat, men det viktiga är ju att det känns som om det skulle gå. Sedan finns det en del övernaturliga inslag också, eftersom berättelsen är en sådan där som går att tolka som helt realistisk, även om en del saker då blir svåra att förklara, men även som innehållande övernaturliga inslag, vilket å andra sidan gör den lite långsökt.

Den som gillar thrillers (och snabbspolning) skulle jag helt klart rekommendera att läsa Takvärlden. Likaså den som tycker att själva idén låter fascinerande. Något direkt mästerverk är den dock inte.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

Fantastik och deckare?

Hej och hå!

Nu är det nästan påsk och iaf i Norge så är det deckare som skall läsas i de små fjällstugorna. Även på mitt bibliotek bullar vi upp med en vecka fokuserad helt på deckare. Följaktligen har jag läst ett helt gäng deckare nu och börjar bli rätt så trött på försupna kommisarier och hårdkokta formuleringar.

Vad har vi för deckare med en botten i fantastik? Jag kan nämna några på rak arm:

Yiddish policemens Union av Chabon

Blodsmak av Örnebring

Dresden böckerna?

Hjälp mig med något spännande!

/karl

The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon

Nu har jag haft äran att få läsa 2 snuskigt bra böcker på en väldigt kort tid, jag får akta mig så att jag inte blir allt för bortskämd. Nu efter den här boken skall balansen återställas med ett par Warhammer 40k noveller 🙂 Det har presenterats en hel del alternativhistoria nu på bloggen och här följer ytterligare en roman:

The Yiddish Policemens Union av Michael Chabon är en fantastisk roman. Förut pratade jag om mallar som följs i böcker och huruvida det blir bra eller tråkigt. Chabon har skrivit en noir/pulp deckare som leker med och utmanar mallen för en av de mest klassiska deckargreppen, nämligen den försupne och miserable huvudpersonen som antingen är en detektiv eller polis. I YPU får vi följa Landsmann en judisk polis som bor på ett skabbigt ungkarlshotell, han dricker alldeles för mycket, frugan lämnade honom mensom tur är har han en stabil partner att lita på. En dag så blir någon mördad i Landsmanns eget hotell och vi dras in i en fantastisk historia med både stora och små skurkar, allting är grått och jävligt men väldigt varmt skrivet.

Det som gör historien extra intressant är att vi läser en bok där Israel som stat bara överlevde i ett par månader 1948, det nya landets fiender blev allt för starka. Istället skapades en temporär stat för det judiska folket i Alaska! Vi får alltså följa Landsmann i nutid 60 år efter flykten till Alaska och nu det är bara några månader kvar tills det temporära tillståndet skall upplösas, ingen vet riktigt vad som kommer att hända.

Boken är väldigt välskriven och extremt underhållande. Precis som en bra bok skall vara så blev jag helt indragen i Landsmanns liv och jag trodde stenhårt på ett judiskt samhälle i Alaska. Det är en klassisk polishistoria i en extremt fin miljö och med en bra släng humor och värme.  Bra gymnastik för både hjärna och hjärta!

5/5 asbra!

/karl

Farthing av Jo Walton

Rudolf Hess, den gamle nassen, genomförde som bekant en soloflygning till Skottland år 1941, enligt vad han själv påstod för att försöka åstadkomma fred mellan Tredje Riket och Storbritannien. Någon fred ville Churchill och gänget inte veta av, utan Hess burades in fram till krigsslutet, då det bestämdes att han skulle hållas inburad för gott. Men tänk om det verkligen hade blivit fred 1941? Om Churchill blivit utmanövrerad och en liten klick av mäktiga britter istället gått samman för att förhandla fram ett slut på kriget? Även om fredsavtalet innebar att Hitler i princip fick oinskränkt makt över det europeiska fastlandet?

Där har vi bakgrunden till Farthing av Jo Walton, en skrämmande roman som lyckas mycket bra med att frammana ett alternativt förflutet, där Storbritannien långsamt sjunker ner i fascistträsket.

Men det börjar som en deckare. Jag har svårt att förklara varför, men jag har aldrig riktigt förstått mig på deckargenren. Om man vill läsa om brott begångna i samtiden, varför plockar man inte bara upp en dagstidning? Jag kan förstå att det finns folk som vill både skriva och läsa om polisarbete, men hur gick det till när det blev den mest populära underhållningsgenren av dem alla? Kanske har jag bara försökt med fel författare, men sisådär 40 sidor in i Henning Mankells Mördare utan ansikte slog jag fast att poliser måste ha ett av de tråkigaste jobb som finns, och då har jag ändå ett par års erfarenhet av städbranschen! Och även om man kan tycka synd om de stackarna undrar jag hur det kan komma sig att man alltid oreserverat ska heja på snuten i den där genren?

Den sista frågan fick jag något oväntat en sorts svar på i Farthing: Eftersom snutarna, när de sköter sig, upprätthåller principen om likhet inför lagen! Även om det, som kommissarie Carmichael säger i boken, ”alltid kommer att finnas en lag för rika och en annan för fattiga” är det polisens jobb motverka den tendensen genom att finna den skyldiga utan att ta hänsyn till om den skulle vara luffare eller lord, konservativ eller socialist. Eller jude.

Men jag går händelserna i förväg! Boken inleds som en sådan där småputtrig mordhistoria på ett gods ute på den engelska landsbygden, där den småcyniske kommissarien tvingas tampas med inkompetent landsortspolis, en ärlig och uppmärksam men lätt fördomsfull assistent och adelsmänniskor som är YTTERST upprörda över att bli kvarhållna av polisen som om de vore VANLIGA människor. Men den alternativhistoriska miljön gör sig snart påmind. Det är 1949, åtta år sedan krigsslutet och den mördade är ingen mindre än Sir James Thirkie, huvudförhandlaren bakom fredsavtalet med Nazityskland, och han hittas med en gul davidsstjärna fastsatt på bröstet…

Det verkar alltså som om brottet har politiska implikationer och allteftersom mordutredningen fortskrider målas en skrämmande bild av hur Storbritannien är på väg mot ett allt hårdare politiskt klimat. Perspektivet alternerar mellan kommissarie Carmichael och dottern i adelsfamiljen som äger godset, Lucy Kahn, som, i stort sett mot den övriga familjens vilja, gift sig med en judisk man.

Walton har en fantastiskt bra känsla för att portionera ut bakgrundsinformation i lagom stora mängder och vid rätt tillfällen, en egenskap som jag antar är viktig för att kunna skriva en bra pusseldeckare. Det är ju också något som sf och deckare har gemensamt, detta att gradvis avslöja något okänt, hos deckaren vad som hände vid tillfället för brottet, hos sf-romanen vad som hänt mellan nuet och den skildrade framtiden. Walton ger oss iaf två mordgåtor, dels den om mordet på Sir James, dels den om det långsamma mordet på demokratin. Det är oerhört kusligt att läsa om hur personer i romanen slänger ur sig nedlåtande kommentarer om judar, med tanke på att man känner på sig varthän det barkar och vilka fasor som lurar bakom de ogenomtänkta orden. Kanske är det därför vissa av oss (när vi törs) är så jävla politiskt korrekta? För att det inte behövs särskilt djupa historiekunskaper för att tänka att den som inte ens ids byta namn på ett bakverk när vi bor i ett välmående, fredligt samhälle inte kommer att vara mycket att räkna med om (när?) det gäller att stå upp för andra folkgruppers rättigheter, i en framtid där ett sådant ställningstagande kanske belönas med en kula i nacken?

Förutom att vara tankeväckande innehåller boken vältecknade och sympatiska huvudpersoner. Särskilt mycket gillar jag hur Walton, utan att säga det rakt ut, gör det tydligt att Lucy Kahn är en ytterst modig, intelligent och handlingskraftig kvinna, men att de egenskaperna förminskas av det omgivande samhället, där hon själv ingår.

Nu ska jag inte skriva mer, för du ska ta en paus i bloggläsandet för att istället ägna dig åt Farthing. Påminner din smak det minsta om min kommer du inte att ångra dig.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L