De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

black tapes podcastConfuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Annonser

De döda fruktar födelsen (2010) av Pål Eggert

Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser en bok, men det skedde faktiskt under läsningen av De döda fruktar födelsen. Som titeln antyder handlar boken om livet efter döden och, som den som av någon anledning läst sådant jag skrivit tidigare här på DB säkerligen märkt, är jag inte direkt troende. Det Eggert gör i början av sin nya roman är precis vad jag önskar att jag kunde: Driva med hela den nyandliga det-måste-finnas-något-högreinställningen utan att det blir plumpt eller bara vulgärt och okunnigt. Det första man som avliden möts av i efterlivet är, enligt Eggert, fruktansvärt irriterande ljusguider, som beter sig precis som jag tänker mig att alla dessa författare av böcker om positivt tänkande gör. Därav skrattet.

Desto mer imponerad blir jag när det visar sig att Eggert inte nöjer sig med att göra en himmelsk rundtur á Kapten Stormfields besök i himlen, utan bygger upp en hel kosmologi, tydligen med kabbalamystik som grund. Även om han inte drar sig för att retas med religiösa avarter har han ändå respekt för och, verkar det som, en hel del kunskap om den skönhet som finns i en mytisk världsbild. Ibland känns det lite som om Terry Pratchett och Ursula Le Guin stått och läst manuset över Eggerts axlar och diskret lett honom i rätt riktning varje gång det riskerat att bli lite för allvarligt eller lite för respektlöst.

Att jag skriver i sådana här allmänna ordalag beror på att det känns som om det är lätt att säga för mycket om den här boken. Den är inte en sida längre än den behöver vara och mycket av underhållningen ligger just i att få kosmologin presenterad för sig. För att förklara vari dess charm ligger ska jag istället använda mig av bilder (aaah, det börjar lukta grafisk recension…). Betänk först denna bild, ett elschema över en bil:

Kopplingar, tydlighet, ordning och reda, intressanta symboler och en liten bit av världen beskriven i siffror! Är det inte trevligt på ett ganska nördigt vis? Jo, tänkte väl det. Snart kommer dock verkligheten ikapp och man inser att appliceringen av schemat inbegriper oljiga händer, långa diskussioner med griniga elhandelsbiträden och ett ändlöst knåpande bara för att kunna sätta sig i sin dammiga låda och åka till sitt själsdödande jobb. Ack, så vardagligt och tråkigt det blir!

Här behövs något högre, något stimulerande och vackert, en bit av de himmelska sfärerna, kanske något transcendent som tillåter oss att, om så blott för ett ögonblick, höja oss över vårt vardagliga strävande och skåda skönheten i Skapelsen. Något som kanske förmedlas av denna bild:

Ungdomlig skönhet och skäggig vishet ger oss en glimt av det som finns ovan oss, hur vår strävan en dag ska ge oss tillträde till högre sfärer och fly detta bräckliga kött för ungdom utan naivitet och vishet utan kroppsligt förfall!

Sedan slår verkligheten till igen och det blir omöjligt att inte tänka på att bakom detta eviga liv står en avundsjuk och grinig gud som mer än gärna lägger sig i allt du säger och gör.  Dessutom är det ju så flummigt. Var ligger himlen? Bortom molnen? Östan om sol och västan om månen?

Nej, den bild vi istället ska studera är denna:

Det kabbalistiska livsträdet! Din personliga karta över andevärlden, skapad av judiska mysticistnördar för hundratals, kanske tusentals, år sedan! Här har vi den perfekta blandningen av de två första bilderna, samt en nyckel till något av det som gör fantasygenren så attraktiv. Det finns en sorts inre logik i sagovärldarna, så att både din inre flummare och din inre revisor kan sluta käbbla, ta varandra i hand och låta dig avnjuta din konstupplevelse i fred. Äta kakan och ändå ha den kvar är ett uttryck som gärna dyker upp i sammanhanget.

Och det är alltså här Eggert lyckas. Han skapar en hel värld, eller rättare sagt världsbild, som tar mig tillbaka till den tid då jag läste Tolkien, Moorcock och andra (för mig) tidiga fantasyförfattare och häpnade över deras förmåga att antingen skapa en egen värld eller förmedla en världsbild. Eggert släpper dessutom bakgrundsinformationen i rätt ordning och i lagom mängder för att det inte ska bli sådär tråkigt som det lätt kan bli i världsbildförmedlingssammanhang.

Sen vill jag påpeka att jag, när jag läste baksidestexten, tyckte att ”den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism” var ett av de mest tillkämpade sätten att beskriva en bok jag någonsin sett. Såhär i efterhand tycker jag fortfarande att beskrivningen är lite överlastad (men med tanke på ordet världsbildförmedlingssammanhang ska jag kanske inte säga så mycket om den saken), men jag måste erkänna att den stämmer ganska bra. Dock vill jag påstå att jag hellre skulle rekommendera den här boken till fantasyfantaster än till älskare av skräck eller socialrealism. Visst blir det lite blodigt ibland, eftersom vi bitvis att göra med djävlar och demoner. Nog tycker jag att också att Eggert kopplar samman himmel och helvete med vår värld på ett snyggt sätt. Förutom att han har ett visst socialt patos klarar han av att beskriva ett möte mellan två personer och de händelser som, så att säga, blir en del av vänners och älskares gemensamma mytologi, sådant man gärna talar om med inledningen ”Minns du den gången när vi…”, en sorts vardaglig motsvarighet till ”Det var en gång…”. Men Eggert förlorar aldrig fantasyperspektivet utan låter en av lära-kännaritualerna bli en bokstavlig ritual. Och den stora behållningen ligger som sagt i sådant som jag även uppskattar i fantasyromaner.

Till sist något om språket: Ibland blir det lite väl många adjektiv, men Eggert är ändå långt mycket bättre än vad jag, något fördomsfullt, väntar mig av en svensk fantasyförfattare. Han har en otrolig förmåga att komma med sjyssta punchlines och kluriga citat (i betydelsen ”sådant man gärna tar ur sitt sammanhang och citerar”) och om han utnyttjar den förmågan ännu mer kan vi vänta oss mästerverk i framtiden. Berättelsen är dessutom lagom lång och, till skillnad från hans förra bok, som var lite spretig, väl sammanhållen.

Jag känner mig mer och mer hoppfull när det gäller svensk fantastik och hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång Eggert bidrar till den.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Tant-vampyr-snusk.

charlaine_sm

200px-DeadUntilDarkVem är den frodiga och fina tanten på bilden? Jo det är Charlaine Harris, som ligger bakom Southern Vampire böckerna. Det är alltså böckerna som som tv-serien True Blood är baserade på. Det som har gnagt på mig länge nu är att jag sitter och plöjer en serie med tant-snusk böcker! Jag som fnyser åt både Sheldon och Isfolket, jag som helst läser tunga och mörka fantastik-böcker. Nu sitter jag här och läser om skoinköp, pulserande skrev och kärleksbekymmer! Jag försöker komma undan med det hela genom att frenetiskt inbilla mig själv att det handlar om vampyrer och varulvar, det är fräckt! Men det handlar egentligen om en sprallig och redig tjej från södern som råkar ut för en lång radda med kärleksbekymmer och det råkar bara utspelas i en värld där vampyrer och annat oknytt finns. Jag läser de här böckerna när tid finns, på lunchen eller hem från jobbet, det är lättsmält och otroligt charmigt. Det är så mycket amerikansk söder så att det dunstar iste och lemonad om böckerna.  Det är underhållande och bara något skämmigt med klassiska tant-snusk formuleringar som ”vibrerande mellangärde” och ”hettande länder” .

Nu när True Blood går på tv är det lite mer rumsrent att gilla Charlaine Harris, men jag började läsa böckerna långt innan serien kom. Men det var min kusin som började, det är han som är tanten! ha! Nä, vill man ha något lättsamt och trevligt med lite inslag av mord och det övernaturliga så är Harris din kvinna.  Nu är det officiellt jag är en tant-snusk lover.

/karl

Memoirs of a master forger av William Heaney (Graham Joyce) 2008

0076För att förklara den lite knöliga titeln på inlägget så syftar jag på att William Heaney är den fiktiva huvudpersonen och berättaren i boken Memoirs of a master forger, däremot heter författaren Graham Joyce. Jag läste hela boken innan jag kopplade att det faktiskt var Joyce som var författaren, Joyce som fick British Fantasy Award i år och som faktiskt kommer till Stockholm nu i helgen!  Jag tycker att alla som kan nu skall vallfärda dit och trycka Graham Joyces hand och dunka honom i ryggen från mig, Memoirs of a master forger är en riktig pärla till bok!

Boken är skriven i  jag-form och handlar således om William Heaney, en medelålders frånskild gubbe som jobbar med organisationer med inriktning på att hjälpa barn i trubbel. Heaney dricker lite för mycket vin och har det inte helt lätt med en jobbig ex-fru och truliga tonåringar. Titlen på boken syftar på att Heaney och två vänner förfalskar gamla böcker och säljer dessa dyrt till samlare. Någonting har hänt i berättarens förflutna och därför går pengarna som fås in via böckerna oavkortat till ett vårdhem för hemlösa. Det som kryddar till historien och för in den på det fantastiska är det faktum att William Heaney ser demoner. Demonerna finns runt människorna och klamrar sig fast på ovetande offer. Demonerna är svartsotiga små varelser som suger energi från sitt offer och påverkar sin människa på ett dåligt sätt.

Boken börjar med att Heaney berättar hur han nu efter 20 år som ”ren” nu har fått en demon på sig..

Fantastik-inslagen i boken är inte speciellt tunga, demonerna kan ses på olika sätt och det kan faktiskt vara så att Heaney egentligen är galen. Boken har dock en grym stämning och jag känner mig lite gammal när jag tycker det är olidligt spännande med köphandel om förfalskade böcker. Det i sig är nog ett tecken på att Joyce skriver väldigt väl och bra när enkla saker som att gå på pub blir roligt att läsa om. Det är ett ständigt hängande på pubar i London med spännande historik och konstiga vinsorter.

Det är en bok om olycklig kärlek, ångest, värme och att hitta det som saknas i livet. Jag njöt verkligen av boken och nu lever den vidare i mitt huvud och tankarna återkommer till formuleringar och karaktärer. Jag blir sugen på att åka till London och sätta mig på en konstig pub och känna in atmosfären. Letar du efter magi och svavelosande demoner är det här ingen bok för dig, fantasyinslagen är lätta och skulle kunna ses som metaforer. Men det är en riktigt bra bok och jag längtar lite mer efter att få bli kufisk gubbe.

5/5 -Asbra!

/karl

Rides a dread legion av Raymond E Feist

400px-Raymond_Elias_Feist_20080316_Salon_du_livre_1Jag och Raymond har haft ett väldigt långt förhållande, allt har inte varit en dans på rosor, ibland har vårt förhållande varit rejält surt och under en period så pratade vi inte ens med varandra. När jag var en glad tonåring så hittade jag och Raymond varandra via hans första bok Magician. Det är en perfekt bok för en fantasy suktande tonåring med hyfsad engelska, den boken inledde mitt förhållande med Raymond och jag slukade allt han hade producerat med både iver och glädje. Allt var frid och fröjd och hjältarna kring Pug räddade världen både en och två och t.om tre gånger innan jag började tröttna på att Midkemia var en sådan väldigt utsatt värld som hotades än värre i varje ny bok. Någonstans runt The Serpent War saga gjorde vi slut, Raymond och jag. Jag gjorde ett trevande försök med Flight of the Nighthawks, men blev väldigt sviken och läste inte ens igenom hela boken.

51i3IpKjHqL._SS500_Men nu 2009, lockad med ett fint omslag och en fin titel så plockade Raymond E Feist fram mig från mitt skeptiska hörn. Åter igen hotas nu Midkemia av ett fruktansvärt hot, nummer9(!!) i ordningen. Pug, ärkemagikern som vi har fått följa sen Magician, är deppad. Han kämpar med kunskapen om att han kommer förmodligen kommer att se hela sin familj och sina vänner dö innan han själv dör. Mitt i bryderierna anländer ett helt okänt släkte alver till Midkemia via en portal. Dessa alver är extremt kaxiga, fördomsfulla samt farliga. För att göra saken än mer spännande så är dessa alver förföljda av en aldrig sinande hord med fasansfulla demoner som gör sitt bästa för att ha ihjäl allt och alla. Men men, vana veteran hjältar som Pug och hans polare är så sätter de direkt igång med att åter igen rädda världen.

Det som jag gillar med Feists böcker är att vi som läsare för följa en och samma familj under en väldigt lång tid. I Rides a dread legion så börjar det ruckas ordentligt på den här familjen och är bra mycket mer intressant än horder av demoner. Det är de här en nostalgiska tillbakablickarna som hjälper till att hålla boken och handlingen vid liv, gillar du lättsmält fantasy så funkar det. Men är du sugen på att börja läsa Feist så börja med Magician, för den boken är bra på många fler plan.

Jag och Raymond kommer inte bli ihop igen men vi kommer nog ses ibland på en fika och prata om gamla minnen. Det får bli en svag trea i betyg och en förhoppning om att Feist ska komma ur sin svacka som har varat nu i 10 år.

3/5

/karl