Bläckhjärta av Cornelia Funke

blackDet finns förstås en mängd billiga trick att ta till för en författare som vill smöra för publiken, men att skriva en bok som har böckernas magi som tema och bara bokmalar i huvudrollerna motsvarar utförsäljningstokrea på din lokala loppis. Det gäller dock att komma ihåg att det ibland faktiskt fungerar. Vem har inte hittat en fantastisk, fullt fungerande tramporgel för tjugo pix inklusive hemkörning på en loppis någon gång? Och att döma av hur ofta jag hittar Hyssj! av Jean-Marie Gourio (som ska handla om en obildad figur som försöker förföra en ovanligt (?) åtråvärd bibliotekarie) smakfullt men tydligt exponerad på olika bibliotek, eller med tanke på att samtliga svenska bibliotek tycks ha köpt in Jon Bings ungdoms-sf om ett rymdskepp som puffar runt i galaxen och sprider läsandets välsignelse är t ex bibliotekarier lika mottagliga för smickrande överdrifter av deras betydelse och sexighet som alla andra. Se där, ett gratistips till dig som drömmer om att bli framgångsrik författare. Skriv om bibliotekarier så köper de in hela upplagan och sprider den åt dig!

Huvudpersonen i Bläckhjärta, Meggie, är en riktig bokälskare. Hon bor med sin far, som är bokbindare, och hennes mor gav sig av när hon var bara några månader gammal. En dag kommer en främling på besök och varnar pappan för att någon, osäkert vem, är i närheten. Allt verkar kretsa kring en mystisk bok som pappan försöker dölja för sin dotter. Vi har alltså en bokbindare och en bokmal i huvudrollerna från början och de ger sig av till en släkting till Meggies mor, som visar sig vara passionerad boksamlare. Senare dyker också en författare upp, liksom andra figurer som har med läsande att göra. Till råga på allt har fantasyinslagen kopplingar till en bok och varje kapitel inleds med ett passande citat ur en barn- eller ungdomsbok.

Till skillnad från Funkes landsman Michael Ende, som ju skrev Den oändliga historien, om en mobbad unge som flyr in i en bok, tycker jag att Funke lyckas i sitt värv. Medan jag som 1o-åring (eller vad det kan ha varit) tyckte att Endes budskap, som jag uppfattade det, var förljuget, då böcker tamefasen aldrig har stoppat någon mobbing, framstår läsandet i Bläckhjärta inte som en frälsning utan ett intresse som kan vara underbart, men som också kan gå överstyr, som för den entusiastiska, nästan maniska, men ganska ensamma och lite bittra boksamlerskan (som inom parentes sagt är en av de sjysstaste romankaraktärer jag träffat på ett tag; trovärdig, men ändå full av jävlar anamma!).

Dessutom är Bläckhjärta en sådan där mysig roman med ett begränsat persongalleri som jag personligen uppskattar, men som den som är ute efter episk bredd härmed kan anse sig varnad för. Det hela får extra krydda av en huvudskurk som verkligen är riktigt sago-ond, men som ändå faktiskt är trovärdig pga bokens upplägg. Det är också en mycket spännande bok, men den har en ganska lång startsträcka, något som iofs inte gör så mycket när den är så lättläst som den är. Dryga 500 sidor kändes som hälften!

Jag rekommenderar alltså Bläckhjärta som underhållande avkopplingsläsning och är glad att jag äntligen tog mig för att läsa den. Glädjens kranvatten (jag dricker inte vin) smolkas dock av att jag fick tummen ur först när den redan gått upp som storfilm på biograferna. Hur indie känns det egentligen att läsa en bok precis lagom till filmpremiären? Sist det hände var i samband med I am Legend (som förresten är en av de bästa sf-historier jag någonsin läst), där jag hade Wild Wild west, eller vad den där låten med Will Smith heter, spelande i huvudet under läsningen. I båda fallen hade jag iofs hört talas om boken långt innan den lästes av mig, men varför skulle någon tro på mig nu? Varför?

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L