Love and Romanpunk (2011) av Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts, frejdig poddare i Galactic Suburbia, deckarförfattare under pseudonymen Livia Day och fantasyförfattare under sitt eget namn, får bilda eftertrupp i det australiensiska tematåget. Jag har tidigare bara läst en novell av Tansy Rayner Roberts och den var liksom varken bra eller dålig, så jag visste inte vad jag kunde förvänta mig av Love and Romanpunk, i synnerhet med tanke på den överdrivet generiska titeln. Och vad hände med sandalpunk som benämning på ”steampunk fast under romarriket”? ”Romanpunk”, på min ära.

Julia Agrippina’s Secret Family Bestiary

Ånej, en alfabetisk lista, det tråkigaste, ”experimentella” berättarknepet i världen, tänkte jag. Vad hände med det gamla hederliga historieberättandet? Har till och med de ledsna valparna en poäng, om än framförd med ostoppbar idioti och toxiska doser ofrivillig komik?

Som tur är hade jag, som så ofta, fel. Detta är inget konstigare än Julia Agrippinas memoarer, om än med ett monster per kapitel. Det är inga dåliga memoarer heller. Enligt denna novell är alla rykten du hört (av gamla romare) om mantikorer, havsmonster och andra hemskheter helt sanna.

Om man kan lita på något hos de gamla romarna så är det deras förmåga att skapa dekadenta kejsarätter och vansinniga palatsintriger. I TRR:s händer blir Julia Agrippinas liv en mustig blandning av kvinnohistoria (hela händelseförloppet återges ur några kvinnors perspektiv), bästa sortens hovfantasy och den roligaste historielektion du någonsin haft. Det märks verkligen att romarriket är ett favoritämne för författaren!

Betyg: 4/5

Lamia Victoriana

Den näst coolaste historiska perioden, den viktorianska, utgör scenen för nästa novell. Det är en återgivning av den spännande episod då Mary Shelley skrev Frankenstein och vi får naturligtvis, på bästa alternativhistoriemanér, veta vad som egentligen hände. Det var inte bara den fiktive Frankenstein som fick tampas med monster.

En helt okej novell, men den känns lite som en mellanlandning.

Betyg: 3/5

The Patrician

Desto bättre är ”The Patrician”, där vi möter Clea, som vuxit upp i en australiensisk stad som är uppbyggd som en historisk turistfälla, där invånarna spelar rollerna som romare i ett historieland. En dag möter hon en främling som verkar veta väldigt mycket mer om romarriket än de andra turisterna och som dessutom verkar ha viss expertis vad gäller de mytiska varelser som romerska miljöer lockar till sig. Vi får följa hur Cleas och främlingens relation utvecklas genom åren och det är riktigt fint och trovärdigt gjort.

Det är här som titelns love dyker upp och jag måste säga att det är en av de finare kärleksberättelser jag läst, som den levererar stora känslor utan att det slår över i det överdrivet storvulna.

Betyg: 5/5

Tansy Rayner Roberts

Last of the Romanpunks

Den sista novellen knyter ihop säcken och sammanfogar alla fyra delarna till en helhet, då både Cleas och Julia Agrippinas ättlingar dyker upp. Berättelsen är mer av en rak actionhistoria än de tidigare och jag blir imponerad av TRR:s förmåga att berätta olika sorters historier med samma lätthet. Till den steampunkentusiast som undrat om romanpunk är något för henom kan jag meddela att hela novellen utspelar sig på ett luftskepp. Vad mer kan en enkel klackare begära?

Betyg: 4/5

Sammanfattningsvis är jag svårt imponerad av Tansy Rayner Roberts förmåga att dra en skröna (familjeskröna, till och med) som utspelar sig över tvåtusen år och berättas i fyra olika tonlägen utan att det känns ansträngt eller tråkigt. Detta är bästa sortens underhållning och rekommenderas varmt till alla som vill ha en avslappnad lässtund utan att behöva utsätta sig för ytligheter!

/Olov L

Steamboy

Det är ingen tvekan om att det bästa som hänt filmkonsten, åtminstone sen ljudfilmen kom, är utvecklingen av den animerade filmen. Äntligen kan duktiga skådespelare slippa hämmas av sitt utseende, alternativt sminkas och kläs upp tills de liknar skyltdockor med julgranspynt, och koncentrera sig på sitt viktigaste redskap, rösten! Dessutom går det att infoga magi, utomjordingar, etc, utan att tittarna behöver undra varför människorna i filmen plötsligt fick sällskap av en gummidocka. Bara formen tas på allvar och ges lika stor budget som en spelfilm är det självklart att den animerade filmen är överlägsen den klassiska spelfilmen.

 

 

Därför trodde jag att det skulle bli roligt att få se anime i steampunkmiljö. Det skulle vara den dyraste animerade filmen som någonsin gjorts i Japan och manusförfattare och regissör var tydligen Katsuhiro Otomo (som bl a skrivit Akira). Stor budget och en erfaren regissör och författare i kombination, kan det bli dåligt? Ja, naturligtvis, åtminstone om det är fråga om en film från Hollywood. Men det var det nu inte och dessutom hade jag läst att filmen skulle handla om en ung mans försök att finna sig själv mot en bakgrund av social oro. Social oro, för tusan bövlar! Jag kommer  genast att tänka på strejkande grodvarelser á Perdido Street Station. Vi snackar alltså om ett alternativt artonhundratal, det artonhundratal då Marx och Engels plitade ner sina skrifter och manifest, Nietzsche fantiserade om övermänniskoideal, Herman Melville åkte runt på valfångst och fraterniserade med kannibaler, Mary Shelley skrev om den förste galne vetenskapsman världen känt, etc, etc. Lägg till gigantiska kugghjul av mässing och pysande ventiler och möjligheterna tycks vara oändliga!

Coola ångrustningar

Jag antar att det inte är bra att ha för höga förväntningar. Att ständigt förvänta sig allmän sunk för att slippa bli besviken är ett dåligt råd i vardagen och kan säkert fördärva livet om det följs neurotisk, men när det gäller film tycks det vara en sund inställning. Den sociala oron visade sig ha mer att göra med herrskapets planer för ny teknik än med någon form av egentlig social förändring. Visst förekom det häftiga ångrustningar och liknande, men tyvärr tog de alltför stor plats. Faktum är att det mest fascinerande med filmen är den visar att en film inte behöver någon förlaga för att framstå som en dålig filmatisering av en bok. Huvudpersonen presenteras bara med hjälp av ett kort slagsmål innan den första jakten kommer igång, visserligen med ångtåg och luftskepp, men ändå bara en standardjaktscen. Mina förhoppningar hade inte dött, eftersom t ex Laputa – Castle in the Sky börjar på ett liknande sätt och sedan tar sig. Men jakten visade sig bara vara början. Visserligen  gjordes en del försök att starta en diskussion om teknikens roll i samhället och huvudpersonens bryderier var åtminstone lite engagerande, då hans ursprungliga dilemma, valet mellan familjelojalitet och samvete, komplicerades av att olika familjemedlemmar stod på olika sidor i konflikten, men mycket gick tyvärr förlorat pga att karaktärerna, bildligt och bokstavligt, fick skrika för att höras över dånet från effekterna.

Missförstå mig inte nu; jag är ingen dogmatisk motståndare till högljudda effekter, maffiga maskiner och explosioner (eller allra helst exploderande maskiner), men riktigt bra tycker jag att de blir först när spänning och action kombineras med lite djupare budskap och funderingar. Och om man drar ut på klimax i 60 minuter så är det liksom inget riktigt klimax längre.

För att sammanfatta mitt intryck av filmen kan jag tänka mig att riktiga steampunkfans reagerar på den här filmen på samma sätt som tolkienistas reagerade på Steve Jacksons LoTR-filmer: Det är roligt att någon bygger snygga och påkostade miljöer, men framför allt blir man besviken över att så mycket tappades bort på manussidan. Om du verkligen, verkligen gillar ångbaserad teknik kan du säkert underhållas för stunden av den här filmen, men annars kan jag tyvärr inte komma på någon direkt anledning att se den.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L