Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Före läsningen

Under läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Boktjuven av Markus Zusak

boktjuvenEländesskildringar matades min generation gärna och ofta med under uppväxten. Realism ansågs förstås vara bra, ty läser (eller tittar på tv eller vad det nu kan vara) gör man förstås för att bli en produktiv och väloljad del i samhällsmaskineriet och då bör förstås fiktionens uppgift vara att lura ungar att ägna sig åt att läsa sådant som ger dem hårda fakta. En typisk berättelse som läraren läste för oss gick ungefär så här:

Kapitel 1: Ett frejdigt avsnitt om hur roligt det är att leka på isen.

Kapitel 2: Ett spännande avsnitt om att hjälpa sin bror upp ur en vak.

Kapitel 3-10: En realistiskt och färgstark skildring av hur brodern plågas ihjäl av lunginflammationen som blev följden av att ramla i vaken. Slut.

Varför det skulle fokuseras så mycket på lidande barn förstår jag inte. Sådant är bra för vuxna, som behöver bli påminda om hur värnlösa barn är och att det är vår uppgift att beskydda och stötta dem, men barn vet redan hur jobbigt det är att vara liten och utsatt, utan att få veta att barnen ”förr i tiden” minsann hade det sååå mycket jävligare. Kanske var det alla dessa historier om barn som drabbats av krig, imperialism, föräldralöshet, sjukdom och fattigdom som fick mig att dras till fantasy från början? Det är inte undra på att jag ville läsa något där de goda vinner till slut.

Elände är iaf något som drabbar Lisel, huvudpersonen i Boktjuven. Tio år gammal i nazityskland står hon i begrepp att lämnas till en fosterfamilj, eftersom hennes mamma är fattig och hennes pappa försvunnit ur hennes liv i ett tidigt skede, troligen till Gestapos förhörslokaler pga kommunistsympatier. På väg till fosterfamiljen dör brodern och begravs i all hast, varefter Lisel är helt ensam i en ny stad och ny familj. Hon stjäl dock med sig en liten bok från begravningen, en handbok i grävning av gravar. Detta visar sig bli bestående inslag i hennes uppväxt, både böcker och död.

Det blir iaf inte bara elände för henne, eftersom hon så småningom får en mycket god vän i ett av barnen från gatan där hon bor med sina fosterföräldrar, av vilka åtminstone fadern visar sig vara en riktigt bra förälder och allmänt sympatisk figur, som senare tar sig för att gömma en jude i källaren. Faktum är att boken till och från ger en sorts Tom Sawyer och Huckleberry Finn på äventyr i Nazityskland-känsla. Men ändå trivialiseras inte ämnet, eftersom vi ständigt påminns om att de här busungarna inte bara måste akta sig för mobbare, utan att mobbarna dessutom getts officiell makt (genom Hitlerjugend) och att de lever i ett samhälle där mobbandets princip är statsideologi. Ändå är de tyska barn i nazityskland och har det relativt bra, för, som berättaren konstaterar, allt var bättre än att vara jude.

Berättaren är också det som gör att berättelsen är fantastik och alltså hör hemma på Drömmarnas berg. Det är nämligen ingen annan än Döden som berättar. Frågan infinner sig förstås om det går att skriva en seriös bok där en antropomorf död tas på allvar av läsaren i det postpratchettska samhället. Svaret är faktiskt ja. Zusaks död har en del gemensamt med Pratchetts, eftersom det är en engagerad död, som bryr sig om människorna den arbetar med. Framför allt är det en död som understryker att det inte är döden i sig det är fel på, utan den plåga som gärna är dess följeslagare och det faktum att den ofta kommer för tidigt till människor, innan deras liv egentligen tagit slut. Och den delen är det ju ofta vi människor som orsakar, inte minst under den tid då Boktjuven utspelar sig.

Men Zusak skildrar förstås inte bara människors jävlighet. Framför allt visar den oss att medkänsla och modet att hjälpa andra finns även i riktigt hopplösa situationer. Idag, när tyskar ibland utsätts för fördomar pga av något som deras förfäder från två eller tre generationer tidigare gjorde är det förstås lovvärt att Zusak påpekar att det inte var alla tyskar som stödde Hitler och att många faktiskt hjälpte judar så gott de kunde, med fara för sina liv. Zusak visar tom sin respekt genom att låta en del tyska fraser följa med i dialogen, alltså inte bara Achtung! och heilande, utan även fraser som uttrycker ömhet och annat som ligger en bit från stereotyp filmtyska.

Så om du inte har något emot att läsa något som befinner sig i fantastikens utkanter rekommenderar jag gärna Boktjuven!

Betyg: 4/5 – rekommenderas (som sagt)

/Olov L