Fyra små nyheter

Vad händer egentligen med den här bloggen? Tja, på sistone inte så mycket, kanske mest beroende på att vi haft annat för oss (grattis till nyförvärvet, Karl). Jag börjar dock känna mig sugen på att recensera böcker igen, så kanske kommer det att komma något inlägg då och då i framtiden. Men innan dess är det dags att Läs mer

Prenumerera på Dylan Dog!

prenumeration_MM-715x1024

Nu finns exakt det jag längtat efter – en prenumerationstjänst för Dylan Dog! Ades Media fortsätter att ge ut nya album med vår käre mardrömsdetektiv och på deras hemsida kan man läsa om hur man prenumererar. Som de skriver finns det dock ingen anledning att prenumerera om man bor nära ett försäljningsställe. Den som är en turknutte och har en bra seriebutik i närheten ska naturligtvis stötta den (det kan till och med bli billigare), men för oss som bor i de vildare delarna av landet är detta perfekt! Nu slipper vi att ideligen gå in på hemsidan och kolla om det kommit ett nytt album och behöver heller inte förlita oss på skumma nyhetskällor, som till exempel denna blogg.

/Olov L

Tematisdag: Dylan Dog finns på svenska igen!

DylanDog_VIF_coverVeckans tema är London och vem kan då vara mer lämplig att skriva om än urtypen för London-bo, mardrömsdetektiven Dylan Dog? Nu är iofs Dylan Dog författad och tecknad av italienare, men om de kan göra de bästa westernfilmerna borde väl deras skildringar av London vara lika bra? Skämt åsido så tror jag att mycket av det jag gillar med Dylan Dog beror just på att den utspelar sig i ett London som är det London som vi övriga européer gärna vill tänka oss: Ett myller av mystiska gränder där man lika gärna kan snubbla över en rumlande affärsman i plommonstop som över en demon i en vattenpuss, en plats av lika delar traditionstyngt mörker och gnistrande modernitet, där excentriska lorder stryker omkring och testar egenbyggda spökfångare och styrelserummen befolkas av cyniska affärsmän med planer på världsherravälde. Åtminstone är det så jag tänker mig London. Lite exotiserande, kanske, men har man förslavat halva mänskligheten i ett ondskan imperium får man tåla lite av den varan.

Jag har tidigare skrivit om min fäbless för Dylan Dog, så när Karl tipsade om att det kommit ett nyöversatt album på svenska, utgivet av Ades Media, kastade jag mig över det och gav mig själv en tidig julklapp. När så albumet ”Vila i frid” dök upp hände något konstigt. Jag vågade liksom inte börja läsa. Skulle serien vara lika bra som jag tyckte mig minnas? Kanske hade alla de bra episoderna redan översatts? Vilken ljussättning behövs för att göra serien rättvisa? Jag fraktade med mig albumet överallt utan att någonsin komma till skott.

Först nu i mars tog jag mod till mig och läste serien (utan att bry mig om de yttre omständigheterna) och glädjen sig, gott folk, ty det väckte den sorts känslor som knappt går att beskriva utan en gospelkör! Jag gick runt och fånlog efter läsningen, bara helt lycklig över att Dylan Dog, assistenten Groucho och (min favorit) den cyniske kommissarie Bloch återigen är en del av mitt liv. Till råga på allt har ett nytt album redan släppts och det ligger oläst bredvid mig, så nu har jag faktiskt bättre saker för mig än att sitta här och skriva. Du har, å din sida, också bättre för dig – du ska stödja den kulturgärning som den nya översättningen innebär och köpa, läsa och rekommendera Dylan Dog för alla du känner!

/Olov L

P.S. Som vanligt går det att hitta övriga London-inlägg via Boktimmen. D.S.

Dylan Dog blir film!

 

Dylan Dog är en italiensk serie om en ”mardrömsdetektiv” bosatt i London, som i Sverige publicerats först i den egna tidningen Dylan, därefter i Seriemagasinet. Han tar sig an fall som andra inte vill röra vid, då de innefattar sådant som zombies, varulvar, gengångare, etc. Till sin hjälp har han Groucho, en avdankad skådespelare som imiterade Groucho Marx så länge att han till slut började göra det på heltid. Serien var en stor favorit hos mig när den kom, med sitt ogenerade lånande från alla håll, sin fåniga humor (levererad av Groucho) blandad med glimtar av stort allvar och författarens uppenbara fascination inför allt som många av oss anglofila icke-britter uppfattar som typiskt brittiskt.

I flera år har jag läst en massa rykten om att serien ska filmas, men nu har tom ett officiellt premiärdatum tillkännagivits, så jag vågar falktiskt tro på att det kommer att ske. Jag har dessutom ganska höga förväntningar på filmatiseringen, vilket brukar vara ett misstag. Det är svårt att tro att det går att fånga seriens knäppa atmosfär i en film. Dessutom har handlingen flyttats till New Orleans, Groucho har bytts ut mot en zombieassistent (!) och hur tusan skulle det postmodernistiska (i betydelsen ”en osalig blandning av allt möjligt”, inte ”franska filosofer skriver 600-sidiga luntor på hemsk prosa om hur språkets lekfullhet omöjliggör kommunikation”) greppet kunna ge några inkomster som överstiger skadeståndskraven från alla som fått sin ”copyright” kränkt?

När jag såg filmen om den andra stora spökdeckaren, Constantine, tyckte jag, sedan förvåningen över att den utspelade sig i USA lagt sig, att man lyckats förmedla stämningen i originalet, även om det beror lite på vilken period i seriens historia som man tänker på som original. Kanske går det att upprepa tricket?

Hur som helst kan den som vill att följa nyheter om filmen på regissörens blogg.

/Olov L

P. S. Filmens titel har nu bestämts till Dylan Dog – Dead of Night. Den ska ha premiär i Italien lagom till Halloween i år. Hur det blir med resten av världen är ännu inte bestämt. D. S.