The Courier’s New Bicycle (2011) av Kim Westwood

I en nära framtid härjar en pandemi i världen. Som tur är finns det ett vaccin, men när ett massvaccinationsprogram stressats fram visar det sig att det finns en allvarlig biverkning – infertilitet. Plötsligt blir det väldigt svårt att skaffa barn för väldigt många och i kölvattnet av sjukdomen leder det till en allvarlig befolkningsminskning. I sådana svåra tider vänder sig Australiens befolkning till värden som upplevs som trygga och ett nytt parti som vill bekämpa allt som inte är religiöst, patriotiskt och naturligt tar makten i valet, som en obehaglig blandning av (sd), (kd) och (mp).

I detta samhälle växer Sal upp och då hen är högst androgyn och inte har någon önskan att vara annat är det förstås svårt  att passa in. Som tur är har hen en talang, i och med att hen kan cykla snabbare än vinden. Detta gör henom ytterst lämpad som cykelbud åt en firma som tillverkar hormonpreparat. Varan är ytterst efterfrågad, eftersom många behöver extra hormoner för att kunna skaffa barn och bilda familj, vilket har särskilt hög status i ett land som domineras av kristna kärnfamiljsivrare. Samtidigt har regimen har samtidigt dömt ut hormonbehandlingar som onaturliga, som en obehaglig parodi på hora/madonnakomplexte, eller idealet att vara smal som en pinne men ändå jättestora bröst. Eller andra dumheter.  Sal jobbar för en ”etisk” hormonfirma, en som inte befattar sig med hormoner som utvunnits ur djur. Men det verkar som om någon håller på att förstöra firmans goda rykte och Sal får i uppdrag att undersöka saken.

Kim Westwood

 

Westwood tecknar en bra bild av Sal och hens värld, där hen måste bolla relationerna med sina vänner, sin fundamentalistiska familj, sitt arbete, sin nya flickvän och sin djurrättsaktivism. Genom att fokusera på vardagslivet, om än i ett dramatiskt skede, och skruva till de förväntningar och det utanförskap som avvikare drabbas av i vårt samhälle görs bokens samhällskritik relevant. Sal är en tredimensionell och väl utvecklad huvudperson. Samtidigt känns inte boken så spännande som hypen kring den fått mig att tro – den gav mig trevlig läsning, men jag tycker inte att den förtjänar epitetet sidvändare. Jag läser oerhört lite deckare, så jag har svårt att bedöma hur bra den deckaraktiga intrigen egentligen är, men nog skulle jag säga att det är lite väl många smmanträffanden som inte verkar särskilt sannolika.

Allt som allt är det en bra bok, men med några svagheter som inte kan ignoreras. Jag skulle rekommendera den till alla som känner att temat kring könsöverskridande verkar intressant samt till alla som tycker att det verkar dumt. Den förra gruppen kan mysa över att det queera laget får vara den goda sidan, medan den senare kanske kan lära sig något.

Tyvärr verkar den vara svår att få tag i utanför Australien, om man inte vill köpa den som e-bok, av ett företag som vill ha betalt i själar och självrespekt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Feberdrömmar.

Hej!

Har varit i Rom en vecka och det var fint. Inte lika kul är att bli smittad av förkylning alá Doom, har varit helt däckad ett par dagar nu. Det är illa när du inte ens orkar läsa! Trots godbitar som Abercrombie och Rajaniemi hemma har det knappt ens lästs en baksida.

Under semestern läste jag klart Legend av Richard Matheson, jag fick det stora nöjet att läsa nyöversättningen från förra året. Det var en riktigt bra översättning av Lisa J. Isaksson och jag njöt i fulla drag av klassikern. Såpass att jag drömde hemskt i feberyran om pandemi, vitlök och att Ben Cortman bodde granne med mig här i Sala.

Nu skall sjukdom krossas, bara inte med vitlök.

(Är det någon som har läst Wahlströms översättning av samma bok? Den som heter Varulvarnas natt?!)

/karl

 

Carnival (2006) av Elizabeth Bear

Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!

Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.

Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.

I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.

Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.

Man, typ A

Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.

Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa in på omgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”

Man, typ B

I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?

Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Forest of hands and teeth av Carrie Ryan (2009)

Först och främst, vilken fantastisk titel! Forest of hands and teeth skapar omedelbart mentala bilder i huvudet. Sen att det är en post-apokalyptisk zombie bok om olycklig kärlek gör inte titeln sämre. Ryan målar upp en otroligt deppig miljö där en ung tjej berättar i jag-form om sina upplevelser i en by inhägnad av metallstängsel. Ett rejält stängsel då för att hålla horderna av Osmörjda utanför. Byfolket lever konstant i närheten av zombies och det är ett ständigt arbete för att hålla stängslen i trim och bakgrundsljudet av stönande odöda ligger som en ständig påminnelse om att allt har ett slut.

Systerskapet håller den lilla byn i schack med hjälp av religion och tradition. Mary drömmer om ett liv utanför byn och lyssnar på sagor om havet. Jag ska inte avslöja något, förutom att det alltid är som det är när det gäller zombies, de kommer sakta men säkert ta livet av allt och alla. De har ju tiden på sin sida. Det ohyggliga kommer att hända, det vet vi, och det gör det hela bara ännu mer spännande.

Boken är riktad mot unga vuxna och det är inte speciellt blodigt eller slafsigt. Men det är stundtals olidligt spännande! Carrie Ryan varvar väldigt effektivt stunder av lugn med hårresande skräck. En ok bok och en fantastisk zombie-bok! Det är svårt att få till det bra när det gäller zombies, seriealbumen The Walking dead är fantastiska och jag gillade World War Z. Forest of Hands and Teeth är nästan lika bra.

3/5

(4/5 när det gäller zombie-böcker!)

/karl

Efter floden av P C Jersild 1982

När jag var en liten grabb runt 12 år gammal så tyckte jag som många andra att det hemskaste som fanns var Atombomben. Det är fortfarande hemskt men inte alls lika illa som i det oroliga 80- och 90-tals Sverige. Nån gång i sexan så plockade jag på mig Efter Floden i skolbiblioteket och började läsa denna fruktansvärda historia. Jag blev väldigt berörd, nu 16 år senare läser jag om boken och blir om något ännu mer berörd.

Som ni säkert har sett så gillar jag och resten på Drömmarnas berg dystopiska historier. Det jag gillar mest är att få följa vad som händer efter själva katastrofen, gärna ett återuppbyggande av samhället eller knäckande historier om att överleva. Efter Floden är bara överjävlig.

Huvudpersonen är 33 år och lever i början på boken som skeppspojke/hora åt kaptenen på en liten båt som färdas på Östersjön, i skärgården. För lite mer än 30 år sedan så hände det fruktansvärda och bomberna föll, de flesta dog direkt och de få som överlevde hamnade i en förtvinad värld. Nästan alla kvinnor har dött ut och inga barn föds, mutationer och vidskeplighet råder. Edwin 33år, även kallad fittmun för sin harmynthet är en av de yngsta personerna  vid liv. Folk lever på att plundra och bedriva en viss handel, sakta men säkert dör människorasen ut. Edwin kan egentligen ingenting och pendlar mellan att suga av kaptener och göra skitjobben.

Vi får följa Edwin när han blir strandsatt på en ö och båten lämnar honom. Det är en enda lång blytung och tragisk historia om hur jävlig människan är och det slutar inte lyckligt. Det är en riktigt bra bok och det blir extra rörande när handlingen utspelar sig i Stockholms skärgård och på Gotland(?).

Vägen av Cormac McCarthy är också en tung postapokalyptisk dystopi, men där bjuder författaren på lite hopp i slutet, inget sådant tjaffs i Efter floden.

Vill du ha din dystopi blytung och välskriven så är Efter floden något för dig, men letar du efter något glatt och trevligt så skall du inte läsa Jersilds bok.

4/5 rekommenderas!

/karl

Metro 2033

Metro 2033 skriven av Dmitrij Gluchovskij är en rysk postapokalyptisk historia som utspelar sig i stor del under Moskva!

”Världen ligger i ruiner efter ett ödeläggande kärnvapenkrig och Moskva har förvandlats till en spökstad, kontaminerad av strålning och befolkad av mutanter och monster. De få människor som överlevt har tagit sin tillflykt till stadens gigantiska tunnelbanesystem, där de underjordiska stationerna har omvandlats till små stadsstater med egna ideologier och styrelseskick. En ständig kamp om livsutrymme pågår, alltmedan mörkret och fasan härskar i tunnlarna.

Den unge Artiom ger sig ut på en äventyrlig resa genom metron, på jakt efter ett hemlighetsfullt föremål som ska rädda den mänskliga arten från slutgiltig undergång.

• Rysslands stora stjärnskott – över 300000 sålda exemplar.
• Datorspel kommer under hösten.
• Första delen i en serie om tre fristående böcker. Nästa bok, Metro 2034, utkommer hösten 2010.”

 Det är Erzats förlag som som ger ut boken, de har även gett ut Nick Perumovs böcker om Nekromantikern. Boken släpps i Oktober.

 

/karl

 

 

Överlevarna

Hej!

Var det någon fler än jag som plågade sig igenom första avsnittet av BBC serien the survivors på TV4 igår? Överlevarna syftar på den promille med människor som har överlevt den senaste pandemin av influensa. Man får känslan av att alla utom ett 10 tal i hela England är döda. Ämnet kan inte vara mer aktuellt och det gjorde programmet ett par snäpp läskigare. Det ska bli intressant att se hur det artar sig, det är redan lite såpavarning på karaktärerna.  Men det är dystopi och brittiskt!

Annars kanske Jericho kan vara något, ingen influensa där men atombomber så det räcker och blir över.

/karl

Alba av Kristina Hård

Svensk, nyskriven sf gör mig ungefär lika glad som Karl blir när han får läsa svenska serier utan hip-hopnallar. Det enda irritationsmomentet ligger hos mig, efersom jag hela tiden får för mig att författaren heter Kristina Alba och romanen Hård. Det senare skulle inte vara helt långsökt, då Alba utspelar sig i en tämligen hård framtid, då en korrupt världsregering är den enda motkraften mot jättekonglomerat av företag som inte tvekar att starta krig om de få återstående mineralfyndigheterna på jorden. Men när berättelsen börjar har huvudpersonen, Alba, redan lämnat jorden bakom sig, som medlem av en expedition till en annan planet i en farkost som, tillsammans med uråldriga tecken som berättar om människans flytt till en annan värld, hittats under en utgrävning på Mars.

Egentligen är det ett klassiskt koncept. Författaren tar ett gäng disparata personer, skickar ut dem i ödemarken och sen börjar allt gå åt fanders. Hård fokuserar ungefär lika mycket på relationerna mellan expeditionsmedlemmarna som på världen de undersöker. Först tyckte jag att sammansättningen av gruppen var en smula orealistisk, eftersom ett så pass viktigt uppdrag borde gå till stabila, tråkiga personer som inte bryter ihop eller börjar gräla i första taget. Men så småningom blir det tydligt att det mesta, även gruppens sammansättning, är ett resultat av det allmänna mygel och rävspel som tycks vara karaktäristiskt för Albas samtid. Faktum är att bokens vördnadsfulla, men inte romantiserande, beskrivning av planeten och dess urinvånare påminner mig om Ursula K Le Guins sf (man anar tidigt att en kulturkrock är i annalkande, och Le Guin är ju drottningen av kulturkrockar), samtidigt som upplägget och intrigen påminner mig om Broken Angels av Richard Morgan. Då infinner sig genast frågan vad det är för en bok egentligen, eftersom det är svårt att tänka sig två mer olika författare än de två. Jag får känslan av att vi här får berättat för oss hur det skulle kännas att vara en ganska vanlig, fredlig människa, en Le Guinperson, fångad i en värld där Morganfolk styr.

Ska jag nämna något om nackdelar skulle det vara de små anglicismer som smugit sig in på några ställen. Men det kan ha lika mycket att göra med att jag är en grinig gubbdjävel som sitter fast i ett annars utdött 50-talsspråkbruk som med Kristina Hårds författande.

Bokens största styrka är den hotfulla stämning som byggs upp, vilket förstärks av en annan lyckad del av romanen, huvudpersonen Alba, som är expeditionens minst formellt utbildade medlem och dessutom har ett förhållande med en av forskarna, en mycket äldre och relativt förmögen man. Som sådan är hon utsatt både för öppet klassförakt och den typ av bedrägliga vardagssexism som är så svår att sätta fingret på, men som Kristina Hård skildrar på ett fantastiskt skickligt sätt. Vid ett tillfälle tycker sig Alba, och inte omotiverat, bli behandlad som en trofé, och det är ändå ett av de tillfällen då hon behandlas som bäst. Att hon skuffas hit och dit av andra och ständigt blir klappad på huvudet, trots att de tillbakablickar som ges visar att hon är den kanske mest driftiga medlemmen av expeditionen, är något som förstärker känslan av att vara utsatt och är det som får mig att läsa vidare även under de partier då det inte är mycket action. Dessa partier lyckas Hård dessutom hålla precis lagom korta för att det inte ska bli tråkigt, samtidigt som man som läsare får den där bakgrundsinformationen om framtiden som är det vi sf-älskare lever av.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om Alba, men den är ganska komprimerad och det är lätt att berätta alltför mycket i förväg. Därför ska jag avsluta med att säga att den kanske inte är den mest originella sf-romanen idémässigt, men att detta kompenseras av ett mycket bra genomförande. Förhoppningsvis kommer Kristina Hård att fortsätta att skriva sf och om hon då får en riktigt bra idé kan vi med fog hoppas på ett riktigt mästerverk.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Toffs bok med kommentarer av Muham Bentsson av Kalle Dixelius.

Det har börjat bubbla upp lite ny svensk SF på senare tid och det känns väldigt bra! Extra kul är det när de nya böckerna är bra och  Toffs bok av Dixelius är riktigt bra!

Toffs bok är skriven under mörkertiden på 2300-talet av en snubbe som heter Toff, den är dock utgiven och kommenterad 200 år senare av Muham Bentsson. Toff lever i en väldigt hård tid, han bor i Hornschtull i utkanten av Ståkkålm. Människorna lever förtryckta av Skyfflare och Fullmäktiga, det är förbjudet att läsa och att skriva och alla ska följa Ordningen. Det finns dock de som trotsar förbuden och läser böcker i smyg. Toff har fått lära sig att skriva och läsa av sin mor och får tag på boken Om en Pojke skriven av Nick Hornby.  Det här är en början på en spännande historia skriven med Toffs egna ord. Muham Bentsson är expert på svensk historia och speciellt på mörkertiden och vi läsare får ta del av hans kommentarer, hela upplägget påminner om en antropologi text.

Det är en väldigt underhållande text som stundtals är humor på hög nivå och i nästa stund en svidande kritik till det samhälle vi lever idag. Världens bästa återberättning av Star Wars berättas runt en lägereld, nästan värt att köpa boken enbart för det stycket! Det är en hyllning till språket och läsning och samtidigt en väldigt skön beskrivning av ett dystopiskt Ståkkålm. Det är den bästa svenska SF-boken jag har läst på ett bra tag!

4/5 rekommenderas.

/karl

Pestens tid av Stephen King

Jag gillar verkligen dystopier och jag blundar åt en hel del brister bara en historia utspelas efter valfri katastrof. Det spelar ingen roll om zombies har ätit upp 90% av jordens befolkning eller om atombomber har regnat över jordens alla storstäder. Det pirrar lite extra när jag som läsare får ta del av hur katastrofen tar sin form och vi får följa hur de stackars människorna överlever under den första tiden post-apokalyps. Pestens tid börjar väldigt bra med att folk över hela USA börjar bli snuviga och hängiga och mycket snart börjar folk dö som flugor. Hela 99.4% av befolkningen smittas och dör inom några dagar, militär och myndigheter försöker förhindra att smittan sprids men allt är för sent. Kvar blir då några stackare som samlas i 2 olika läger. Vi har dels de goda i Frizonen och de onda som hänger med den Svarte mannen. Ungefär här någonstans i romanen tappar jag nästintill allt intresse. Från att vara en skildring över ett postapokalyptiskt USA sent 70-tal blir det hela en ganska tråkig historia där de goda skall slåss mot de onda. Jag hade önskat att King struntat i att blanda in flummiga drömmar (som han brukar..) och bara fokuserat på det intressanta med människor i en katastrof utan dess like.Människor är onda nog utan att ondskan måste förklaras på ett övernaturligt sätt. Min största behållning gav Kings beskrivningar av ett förfallet New York och den spännande inledningen. Pestens tid visade sig vara riktigt tråkig och det blev bara stundtals intressant.
2/5 knappt godkänd

Läs då hellre S.M Stirlings böcker om the Change,  som spänner över en längre tid efter att ett elektriskt fenomen slår ut nästan alla möjligheter till att nyttja konstgjord energi. Läsaren får följa de överlevandes kamp under flera generationer.

/karl