Carnival (2006) av Elizabeth Bear

Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!

Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.

Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.

I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.

Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.

Man, typ A

Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.

Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa inomgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”

Man, typ B

I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?

Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

The Chains That You Refuse (2006) av Elizabeth Bear

Elizabeth Bear är en av författarna som kommer till den paneuropeiska science fictionkongressen EuroCon 2011 som kommer att äga rum i… Stockholm! Javisst, en större sf-kongress anordnas i Sverige nästa år! Det verkar hur kul som helst och jag har gett mig tusan på att jag ska dit! Sådana här tillställningar brukar få högre medlemsavgift (alltså inträde) ju närmare kongressen vi kommer, så ett tips är att betala så snabbt som möjligt (se länk ovan). Som en liten uppvärmning kommer här ännu en sådan där jobbig novell-för-novellrecension av en av Elizabeth Bears novellsamlingar.

L’esprit d’escalier

Det börjar stämningsfullt med en berättelse som utspelar sig både på jorden och i en bar där folk som Allen Ginsberg och William Shakespeare hamnat efter döden. En reflektion över de val vi gör här i livet och hur de påverkar oss, kryddat med litteraturnördiga referenser och närmast jordnära magi, allt ingredienser som dyker upp även senare i samlingen.

Betyg: 4/5

Gone to Flowers

Bland Bears mer kända böcker finns trilogin om Jenny Casey, en kanadensisk cyborgsoldat i en framtid där konkurrensen om de få naturresurser som finns kvar övergått i krig. Åtminstone är det så i ”Gone to Flowers”, som är en ”origin story”, en sådan där hur-allt-börjadeberättelse, som utspelar sig precis när Casey fått sina implantat och försöker att hantera dem. Fart och fläkt blandat med stora känslor från en cynisk soldat hittar vi i denna novell, vars stämning påminner mig lite om den i Richard Morgans utmärkta böcker om Takeshi Kovacs, kanske särskilt Altered Carbon. Jag blev grymt sugen på att läsa mer om Jenny Casey och fick en känsla av att böckerna om henne är sådana där som passar att läsa som underhållning på bussen hem, samtidigt som de undviker att vara korkade, något som är guld värt för en halvintellektuell som undertecknad. Annars är iaf denna novell riktigt bra.

Betyg: 4/5

The Company of Four

Jaha, här har vi fantasy i sagostil av en typ som inte riktigt är min grej, men så lade jag också ifrån mig Neil Gaimans Stjärnstoft efter bara några sidor, med motiveringen att den var så tråkig att det kändes som om vätskan i ögonen höll på att torka. Dock är den välskriven, som vanligt när det gäller Bear, skulle jag vilja påstå. Som om jag är någon sorts expert efter att ha läst en (1) novellsamling av henne…

Betyg: 2/5

Ice

Även detta tycks vara en sorts origin story, men nu om huvudpersonen i All the Wind-Wracked Stars och By the Mountain Bound. I dessa romaner berättar Bear (om jag förstått baksidestexterna rätt) om en alternativ verklighet med både fungerande magi och vetenskap. Denna värld skapades efter Ragnarök, där alla halv- och helgudar skulle ha dött, men där en valkyria fegade ur och därmed överlevde slakten. ”Ice” berättar om vad som hände henne precis efter striden. Som en kontrast till de tidigare, finstämda novellerna bjuds det här på lite hederlig svärdhackaraction och jag tycker att Bear lyckas ovanligt bra med den biten. Annars är det lätt att fäktscener blir lite väl kliniska i skrift (”jag vred handleden tre grader åt vänster och gjorde mig beredd att utföra Den Rasande Hägerns Skrovmål”), men inte här. Jag tycker dock inte att den är särskilt intressant. Till skillnad från Jenny Casey-novellen är den inte tillräckligt bra för att stå på egna ben, men är säkert kul att läsa för den som läst All the Wind-Wracked Stars och By the Mountain Bound.

Betyg: 3/5

The Devil You Don’t

Här dyker valkyrian upp igen, denna gång i den amerikanska västern på 1800-talet. Bear återberättar balladen om Stagger Lee, som jag inte känner till särskilt väl (vi lågbrynta varelser associerar väl snarast till introt till Wrong ‘em Boyo med The Clash). Hur som helst är det en spännande historia som något oväntat lyckas placera en svärdviftande fantasyhjältinna i västernmiljö och ändå inte bli fånig (jag minns hur larvigt och nästan osmakligt det kändes när von Bek i The Dream-Thief’s Daughter sprang omkring med svärdet i högsta hugg inne i ett nazistiskt koncentrationsläger). Förmodligen beror det på att Bear målar en bild av hur livet kan ha tett sig för särskilt kvinnor under koloniseringen av västra nordamerika, sett genom ögonen på en varelse som minns andra tider. Detta är en av samlingens bättre noveller, tycker jag.

Betyg: 4/5

High Iron

Denna novell känns inte överdrivet originell, då den är en slice-of-life-berättelse om framtida gruvdrift i rymden. Dock känns karaktärerna trovärdiga och inte tusan går det att motstå rymdromantik när den presenteras genom en lätt cynisk betraktelse över människans mentala och fysiska litenhet. Cynisk romantik! Inte illa.

Betyg: 4/5

Tiger! Tiger!

Åter till 1800-talet, där vi finner en dansk storviltjägare i färd med att ledsaga en blandad grupp västerlänningar på tigerjakt i den indiska djungeln.  I bakgrunden pågår ett storpolitiskt spel mellan stormakterna som kanske är intressant för den som har stenkoll på 1880-talspolitik, men det jag fick med mig var den hotfulla stämningen, då jägarna snart börjar ana att det finns farligare väsen än tigrar bland träden.

Betyg: 4/5

And the Deep Blue Sea

Enligt författarpresentationen har Bear, som kommer från Connecticut, bott nära Las Vegas i Nevada i några år. Därför utspelar sig också några av hennes noveller i dessa trakter, bl a, den här. När jag skriver därför menar jag att det faktiskt tycks finnas ett ovanligt tydligt orsakssammanhang, som om Bear efter flytten sett sig omkring i sitt nya ökenhem och tänkt jaha, vad kan jag nu skriva om detta. Det är en bättre idé än man kanske kan tro. Dock hör denna novell, om en tuffing till motorcykelbud i en vagt postakopalyptisk framtid, inte till mina favoriter, men genom att undersöka hur Nevadas framtid skulle kunna se ut får man en presentation av dess historia, med allt vad det innebär av atombombstester och annat jobbigt.

Betyg: 3/5

One-eyed Jack and the Suicide King

Denna novell fortsätter på Nevada-temat, med en sorts urban fantasy där olika städer förkroppsligats i magiska väsen. Det är ju en tacksam idé, som Bear inte är ensam om att utnyttja, men hon lyckas mycket bra med att göra myt av städerna i västra USA utan att det glider över i klyschor och komik (även om det finns en del humor med i bilden). Med både en blick bakåt mot Las Vegas födelse och in i en eventuell framtid ger novellen också en del av det där svindlande tidsperspektivet som vi alla förknippar med bra sf. Helt okej, alltså, men inte någon stor favorit för mig.

Betyg: 3/5

Sleeping Dogs Lie

Detta är kanske egentligen inte fantastik, men novellen återberättar en hunds liv, och något av ett hundliv, ur den fyrfotas eget perspektiv. Det är ovanligt bra gjort och när jag bläddrar i boken i efterhand känns det otroligt att Bear lyckats berätta så mycket på mindre än tre sidor.

Betyg: 4/5

Two Dreams on Trains

Som en kontrast till den torra nevadaöknen kommer en berättelse från ett alltför blött New Orleans, som ligger på havsbotten, antagligen pga växthuseffekten. Miljön blir dock bara en fond till en berättelse om en tonårings drömmar och en förälders oroliga grubblande i en framtid där kärva ekonomiska förhållanden fött en sorts kastväsende, baserat på skrå. En tankeväckande berättelse.

Betyg: 4/5

This Tragic Glass

Denna novell börjar vardagligt med en doktorand i litteraturvetenskap som hittar vad som tycks vara en bugg i ett textanalysprogram. Sedan visar det sig gradvis att doktoranden befinner sig i en framtid med fungerande tidsresor, där de stora författarnas liv kan studeras på ett mer direkt sätt än idag. Jag ska inte avslöja för mycket, men detta är en utmärkt tidsresenovell, som lägger fokus på hur det faktiskt skulle kännas för en människa att färdas flera hundra år framåt i tiden och lyckas ovanligt bra med att beskriva ”tidschock”. Visst stryks jag medhårs av att den utspelar sig i en värld som fascinerar mig, den akademiska literaturvetarvärlden, men även bortsett från detta är ”This Tragic Glass” en utomordentlig novell med svindlande tidsperspektiv och levande personer.

Betyg: 5/5

Elizabeth Bear

Seven Dragons Mountain

Fantasy från Kina – kan det vara något? Det här är en novell av typen där magi och myt tar plats i vardagen. För den som är intresserad av och insatt i Kinas moderna historia är detta säkert toppen. För en sådan som mig blir det lite för mystiskt och svårtolkat. Dock finns här några oförglömligt mäktiga scener. Bear kan konsten att intressera även när man inget begriper. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, tror jag att det var T S Eliot som sa.

Betyg: 3/5

Old Leatherwings

Magin och myten envisas med att ta plats, men denna gång i nya världen. Det känns som om Bear är på hemmaplan här, där en figur som hämtad ur en folksaga vandrar runt bland kärva nybyggare i USA.

Betyg: 3/5

When You Visit the Magoebaskloof Hotel, Be Certain not to Miss the Samango Monkeys

Oooh, detta är biologisk sf när den är som bäst! Det är inte många som vågar tänka med allvar på det faktum att människan är en djurart bland många och lika beroende av yttre omständigheter som vilken apa som helst, så det är bra att Bear finns och kan tänka åt oss. Samt skriva en förträfflig sf-novell om saken.

Betyg: 4/5

Follow Me Light

Mer vardag, men denna gång i modern tid, där Bear presenterar oss för en advokat med övernaturliga förmågor. Sedan tar en sorts fabel vid, där Bear utforskar några problem som kan uppstå i relationer, samtidigt som det blandas in riktigt smaskig träskfantasy, ett ord jag just hittade på, i förhoppningen att folk ska läsa novellen bara för att få veta vad jag menar.

Betyg: 4/5

The Chains That You Refuse

Här har vi en mycket stämningsfull ögonblicksbild som jag inte kan skriva mycket om utan att avslöja allt – den är bara ett par sidor lång. Jag gillar iaf berättelser där man exponeras för en nackdel med t ex en magisk förmåga.

Betyg: 4/5

Sen har vi även några mycket bra noveller om vetenskapsmän (bl a om Tycho Brahe och Schrödinger), några dikter som jag inte riktigt känner mig i stånd att bedöma samt en skum berättelse om två agenter, från CIA respektive KGB, som är kära i varandra.

Kvaliteten varierar en del mellan novellerna, tycker jag, men om du

a) gillar sf och fantasy lika mycket

b) tycker om noveller som är riktiga noveller, dvs mycket korta och

c) uppskattar författare som inte skriver dig på näsan

kan jag absolut rekommendera den här novellsamlingen! Själv tycker jag mer om science fiction än fantasy, åtminstone i novellform, är extra förtjust i riktigt långa noveller och även om jag har mina korta, sällsynta stunder av klarsynthet känner jag mig nog som mest bekväm med författare som reder ut ett och annat. Ändå tycker jag att The Chains That You Refuse är en bra samling.

Jag skulle vilja påstå att Bear är mycket amerikansk. Tyvärr kanske det ger fel associationer, dvs till oljeimperialism, flaggviftande, galopperande religiositet, etc. Men då glömmer man att det finns en (glömd?) amerikansk tradition som stammar ur det faktum att nationen USA bildades inte av ett kungadöme som reformerades till demokrati utan genom att diverse politiska och religiösa flyktingar helt enkelt bestämde sig för att bestämma över sig själva! Detta gör att det finns en känsla av dels att allt är möjligt, dels att inget är beständigt. Bears karaktärer kämpar alla för att vara och klara sig själva under ständigt skiftande förutsättningar.

Denna dynamik löper som en röd tråd genom hela samlingen och gör den till en bra samling, där summan av novellerna målar en större bild än de gör var för sig. Kanske är det avsiktligt från Bears sida; hon verkar kunna vara en författare som arbetar mycket medvetet med sina texter. Kanske är det en slump, eller bara en följd av hennes temperament. I vilket fall kan du fråga henne om du kommer till Stockholm den 17:e till 19:e juni nästa år!

/Olov L