A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

A Stranger in OlondriaDet är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L