Video Ferox

Det är inte utan att jag känner mig aningens bäng i huvudet efter att ha tillbringat en stor del av kvällen i sällskap med Video Ferox. Över 600 sidor om film i filmkonstens yttersta gränsland. Vi snackar, horror, splatter, gore, exploitation, mondo, giallo, spaghetti westerns. Ni vet allt det där godiset som brukar klumpas ihop under etiketten kultfilm.

Video Ferox var ett fanzine som publicerades i tio nummer mellan 1997 och 2004. Redaktörer var Johan Karlsson och Niklas Dahlman och ämnet var som sagt film. Tidningen började komma i det som måste ha varit fanzinens sista tid. Med internets genomslag dog de små hemmasnickrade tidskrifterna sotdöden och det är lite imponerande att de höll ut så långt som till 04 och inte gjorde en blogg av det hela. De har nu gjort bokslut och samlat alla tio nummer i en rejält fet volym. 600 sidor faksimil av vad som ursprungligen var en förlustaffär som kopierades på vanligt a4 och såldes för en struntsumma. Jag köpte de sista numren som kom ut men jag har inte tidigare haft möjligheten att läsa hela deras produktion samlat. Nu har jag äntligen fått göra det och min över hängande känsla är ”Jävlar vilket jobb de gjorde”. Det är SÅ dedikerat och SÅ initierat att man inte kan bli annat än imponerad. Jag anser mig själv vara bevandrad i obskyr genrefilm men i den här boken springer jag ständigt på titlar ja aldrig hört talas om. Det är inspirerande och om man inte ser upp ruinerande eftersom man drabbas av akut köplust när man läser en del av recensionerna.

Video Ferox tar sitt avstamp i filmsamlarkulturen som den såg ut på 80 och 90-talen. Jag var själv en del av den och minns precis hur jobbigt det kunde vara att få tag på svåra titlar. På den tiden handlade det om personliga kontakter och en stor mängd kopierade listor som berättade vem som hade vad. Vi köpte, bytte och sålde helt analogt på ett sätt som antagligen är helt främmande för dagens yngre. Lyckan av att lägga vantarna på en Argento man inte sett tidigare på nån skivmässa överskuggades endast av sorgen när man insåg att man för dyra pengar köpt en sjundehandskopia som knappt gick att se. Ni anar inte hur tufft vi hade det barn.

VF tar mig i alla fall tillbaka till dagarna innan piratebay och en situation där jag med ett paypalkonto kan beställa de mest obskyra titlar från USA och ha dem i brevlådan mindre än en vecka senare. Tro nu bara inte att det är en nostalgiskrift för farbröder som mig. Inte det minsta. Det är mer eller mindre en bibel för den som är intresserad av film utanför Hollywoods mainstreamfåra. Boken innehåller sjukt mycket recensioner. Hundratals filmer avhandlas och varvas med artiklar i såna viktiga ämnen som Åsa Nisse, Giallo, den svenska videocensurens historia, en genomgång av vilka titlar video invest egentligen gav ut och ett retrospekitiv över den slaka penisen på film. Redaktionen blandade verkligen i sina ämnesval och knöt bra skribenter som Pidde Andersson och Daniel Dellamorte till sig. Det gav i slutändan en galet eklektisk liten tidning som jag numera ser som nödvändig läsning.

Är allt bara rosor då? Nja. De första numren haltar en en smula och inte för nummer fem så finner man en riktigt bra form men när man väl var där så blev det en av landets mest intressanta filmtidskrifter. SKa jag gnälla över nåt med boken så hade jag velat haft ett index. Det är nära på omöjligt att hitta det man söker i den. Kanske finns det även en överdriven fixering vid Jess Franco men det kan jag lämna därhän.

Den finns att köpa på fanzinearkivet och jag rekommenderar den till alla som är intresserade udda film. Kom bara ihåg att det är en faksimil av ett fanzine så bilderna är murriga och ser ut som om det är gjora på en vanlig kopiator. Fast vänta ett slag… Fanzines gjordes ju på vanliga kopiatorer 🙂

5/5

//Stefan

Annonser

Sf Forum nr 2/2010

Ett nytt nummer av Sf Forum, det fanzine som i praktiken är föreningen SFSF:s medlemstidning, damp ned i brevlådan igår. Det är ett jubileumsnummer med anledning av att den fyller smått otroliga femtio år (det första numret kom strax innan årsskiftet 1959/60) . Det nyskrivna materialet består av  krönikor undertecknade av några av de redaktörer som Sf Forum haft under det halva sekel den funnits. Bl a berättar John-Henri Holmberg om hur han som tonåring blev utsedd till redaktör för tidningen på sitt första möte med SFSF, eftersom ingen annan hade tid med den, och hur han senare använde de nummer han redigerat som merit när han sökte sitt första ”riktiga” redaktörsjobb, vilket i sin tur ledde till en livslång karriär inom förlagsbranschen.

Dessutom har redaktörerna samlat ett helt knippe high-lights ur tidningen. Det går verkligen att känna historiens vingslag när Sten Dahlskog i nummer 34/35 presenterar en författare som redan med sin andra bok verkar mycket lovande, nämligen en kvinna vid namn Ursula K Le Guin. Boken ifråga heter Exilplaneten, som jag har en lite speciell relation till. Den var nämligen en av de få romaner som stod i sf-hyllan på bybiblioteket där jag växte upp och när jag, bara häromdagen, funderade över vilken som var den första science fiction jag läste kom jag fram till att det nog var den. Dahlskogs artikel får mig spontant att tänka på Sergei Bubka.

Sergei Bubka, stavhoppandets svar på Le Guin

Som vi alla vet var världseliten i stavhopp under Bubkas karriär i praktiken ett gäng idrottare som tävlade om vem som skulle komma tvåa efter Bubka. När de övriga började riva ut sig brukade Sergei stega in på planen (eller vad det heter) och göra ett hopp på en för honom låg höjd, synbarligen bara för att visa upp sig. När tävlingen sedan till slut var avgjord dök den stora frågan upp: Skulle det bli ett nytt personligt (dvs Världs-) rekord den här gången?

För en sf-fantast som uppskattar ett genomarbetat språk, god berättarteknik och ett öga för mänskliga relationer måste Le Guins ankomst ha gett samma känsla som stavhoppspubliken kände när Bubka gjorde tävlingen första hopp. Allt motstånd bara sveps undan och alla tvivel om var skåpet ska stå försvinner för alltid.

Ursula K Le Guin, sf:s svar på Sergei Bubka

Så långt har jag kommit i läsningen av detta nummer. Även en del artiklar av människor som senare gjort sig ett namn utanför fandom finns med, t ex en av Inger Edelfeldt och en av Sven Christer Swahn. Det blev alltså en tidig julklapp i år!

/Olov L

Kulturskatt utgiven på DVD

Föreningen med det pampiga namnet Skandinavisk Förening för Science Fiction (SFSF) har enligt välbekräftade rykten skickat ut en DVD till sina medlemmar, innehållande samtliga nummer av föreningens tidskrift/fanzine SF-Forum. Eftersom den kommit ut sedan 1960 (!) och i mer än 100 utgåvor är det inget litet projekt vi pratar om, vare sig i arbetsinsats eller kulturellt värde. Genom åren har en mängd svenska sf-fans skrivit noveller, recensioner, artiklar och dikter, vilka alla finns förtecknade här.

Några av de, utanför fandom, mer namnkunniga skribenterna är Bertil Mårtensson, som under 80-talet skrev fantasytrilogin Maktens vägar och flera sf-romaner, och John-Henri Holmberg, som förutom att ha översatt och givit ut mängder av sf har skrivit rejäla genomgångar av fantasy och sf som litteratur, vilket sannolikt ökat kunskapen och minskat fördomarna om dessa genrer utanför de snävare kretsarna av redan frälsta. Även 2009 års augustvinnare Steve Sem-Sandberg har skrivit i SF-Forum. För att inte tala om Stieg Larsson, sedermera författare till Millennium-böckerna.

Det enda orosmomentet är att jag ännu inte fått mitt exemplar. Men så är det när man slarvar med flyttanmälningar. Tag lärdom, ungdomar!

/Olov L

Mängder av fanzines!

Fanzines, alltså tidningar om ett specifikt intresse (nåja, det brukar avvikas rejält från ämnet i fanzines) skrivna och utgivna av amatörer och entusiaster, får mig alltid att tänka på en passage i Snow Crash av Neal Stephenson. Huvudpersonen är på väg att bli rekryterad av maffian och maffiabossen säger ungefär såhär (jag citerar ur minnet):

– You know why they talk about the Japanese mafia, but never the Sicilian yakuza?

varpå huvudpersonen förstås nekar och mafioson fortsätter

– Because there is only one, son.

Något liknande gäller fanzines. Även om de fortfarande florerar, eller åtminstone gjorde det när jag senast hade någorlunda koll, bland seriefans (eftersom serier till skillnad från text och enstaka bilder förlorar ganska mycket när de överförs till nätet, detta nät som annars gjort sitt för att minska världens totala fanzinemängd), indiepopare (pga deras gör-det-själv-kultur) och punkare (eftersom punkare är som de är) är det ju faktiskt så att det går att tala om popfanzines, seriefanzines, etc, men när det bara kallas fanzine rätt och slätt är det ett science fiction-fanzine det handlar om. Det är trots allt från sf-fandom som hela fenomenet ursprungligen kommer.

Vad kännetecknar då ett fanzine? Tja, det får gärna vara personligt, behöver inte vara perfekt och det är viktigare med passion och engagemang än tekniskt kunnande när det sätts ihop. Ungefär som en blogg i pappersform, alltså. Är du det minsta intresserad eller road av att läsa bloggar (och om du inte är det kan man fråga sig vad du tror att du håller på med just nu) ska du läsa fanzines. Tänk dig den härligt kufiska känslan att sjunka ner i fåtöljen, puffa på pipan, släta till kjolarna, ge skägget en värdig uppstramning, kasta en sista blick genom fönstret på de glatt lekande barnen och fridsamt betande kossorna och lyssna till det hemtrevliga sprakandet från brinnande barrikader innan du förjunker i tidningen du håller i, för att med ett öppet sinne emotta vad en annan stor själ vill sända dig genom tid och rum medelst ”historiens sekundvisare”, som Schopenhauer kallade just tidningar. Men istället för världsläget eller annat tråkigt handlar tidningen om fantastik och den stora själen ifråga är en ensam tokjävel i Alingsås eller liknande. En blogg i pappersform; den ultimata blandningen mellan excentriskt gammaldags och nördigt modernt; ett fanzine. Underbart!

I Sverige är utgivningen av fantastikfanzines nästan lika kusligt välorganiserad som de där punkarna brukar vara. Så välorganiserad, och nu kommer det fina i kråksången, att du kan få en massa läsare av ditt fanzine  omedelbart! Japp, det finns något som heter SFF och fungerar som en distro för fanzines. Du skickar helt enkelt en rejäl bunt, för närvarande 80 ex (!), av din lilla tidning till en adress, där en gratisarbetande stackare packar upp dem, klumpar ihop dem med en massa andra fanzines som folk skickat in och postar varje klump till en av de som betalat en summa pengar (för närvarande 125 kronor inom Sverige) för att stå på en adresslista.

Istället för att sprida 8 ex av ditt fanzine (varav tre till dina föräldrar och två till folk som hjälpt dig med redigeringen) har du nu ca 70 läsare, vilka till råga på allt har ett gemensamt intresse med dig (förutsatt att du nu är intresserad av fantastik och om du inte är det kan man fråga sig, etc, etc)! Du kommer garanterat att få respons, i värsta fall av mig, i bästa fall av trevliga människor med vettiga synpunkter! Och den som bara skickar fanzines behöver inte ens betala avgiften, men får då förstås inga fanzines skickade till sig heller.

Det här var från början tänkt att bli ett ovanligt kort och kärnfullt inlägg, men jag är nog inte så bra på sådana. Här är all den viktiga informationen iaf:

För att få fanzines: Betala 125 kronor till plusgirokonto nr 435 54 28-6 och kom ihåg att skriva namn och adress.  Då har du betalat för 6 utskick, vilket brukar räcka i 3-6 år.

För att sprida ditt fanzine: Skicka 80 färdiga exemplar till följande adress:

Johan Anglemark

Lingonvägen 10

743 40 Storvreta

och det senast den 15 juli 2009 för att komma med i nästa utskick. Det ska alltså vara framme senast den 15 juli, men om du vill vara snäll bör du skicka tidningarna så att de kommer fram några dagar tidigare.

/Olov L