Fyra och en halv!

På Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya.

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L

Hugobevakning 2014 – podcasts

Dags för en snabb genomgång av bästa podcasts, eller fancasts som de kallas i Hugo-sammanhang. Några av de podcasts jag tipsade om tidigare är nominerade, men tack vare en delad sistaplats i nomineringsförfarandet har denna kategori hela sju kandidater i år – det finns alltså en del att välja mellan.

The Coode Street Podcast

Veteranerna i sammanhanget är Jonathan Strahan och Gary K. Wolfe, som utan ljudteknisk finess eller (nästan) någon redigering alls spelar in sina samtal en gång i veckan. Med tanke på det enkla formatet är det fascinerande att Coddan (som jag kallar den) så gott som alltid är intressant att lyssna på, men det beror helt enkelt på duons enorma kunskap om de genrer vi alla gillar mest. Ibland har de gäster med sig och lyckas nästan alltid göra intressanta intervjuer med spännande författare, både nykomlingar och mer etablerade sådana.

Galactic Suburbia

Även GS har varit nominerad de två tidigare år som podcasts haft en egen kategori, vilket är mycket välförtjänt enligt mig. Alex, Alisa och Tansy har verkligen hittat den perfekta kombinationen av bok- och filmtips, nyhetsprat (ofta med en feministisk vinkel) och rena nörderier. Det enda jobbiga är att man får ännu fler böcker på sin kilometerlånga läsa-senarelista!

SF Signal Podcast

SF Signal är en tredje podcast som varit nominerad flera gånger, men i detta fall har jag svårare att förstå bevekelsegrunderna. Visst kan det vara småintressant ibland och visst är presentatören trevlig, men oftast känns det lite väl ofokuserat. I stort tror jag att det beror på att det är svårt att göra en pod med för få presentatörer. Gästerna kan inte förväntas driva samtalet och den dynamik som gör att intresset hålls uppe i Coddan och GS saknas här. Inte min favorit, alltså, men helt klart värd att kolla upp om du är nyfiken på poddar om sf och fantasy.

The Skiffy and Fanty Show

Denna podd har åtminstone inte för få presentatörer, snarare skulle man kunna bilda ett fotbollslag om man blev några fler. Jag har lyssnat mindre på denna än på flera andra poddar, det ska erkännas, men har inte heller riktigt fastnat för den. Poddens svaghet är kvoten mellan kvalitet och kvantitet. Jag har hört flera intressanta och insatta diskussioner i Skiffy and Fanty, men det har även känts som om det utan problem skulle gå att klippa bort 45-60 minuter från varje avsnitt. Jag vet inte om det var i Obiter Dictum som hypotesen att länder med långa pendlingsavstånd gör långa poddar lades fram, men vara en amerikansk podd är ingen vidare anledning att ha för mycket utfyllnad. Det ska även nämnas att Galactic Suburbia (som är australisk) brukar vara mellan 90 och 120 minuter lång, men utan att kännas lång. Skiffy and Fanty hamnar någonstans i mitten av min lista.

Tea and Jeopardy

Tea and Jeopardy sticker ut lite med sitt genomtänkta format. Emma Newman väljer till varje avsnitt ut en ny hemlig bas, som till exempel insidan av en vulkan, och bjuder in en gäst som blir bjuden på te, kaka och fara. Ja, det är svårt att beskriva, men det är en intervjupodd med en mycket charmig, engelskt självmedveten inramning. Jag föredrar andra poddar, men det är omöjligt att inte alls tycka om Tea and Jeopardy. Avsnitten är mycket korta, så jag rekommenderar verkligen en testlyssning!

Verity!

Om man följt Hugo-nomineringarna i några år (sådär som man gör) har man märkt att tv-serien Doctor Who dominerar starkt i Dramatic Presentation, short form, den kategori som i praktiken innehåller tv-avsnitt. Det är alltså inte förvånande att en podd om Doctor Who letat sig in bland nomineringarna. Själv nominerade jag Gårdagens värld idag igen. Den har naturligtvis, som svenskspråkig podd, ingen chans att vinna, så nomineringen var bara en principsak. Det hade dock varit mycket trevligt om den kommit med, för då hade alla britter och amerikaner förstått hur jag känner när jag försöker lyssna på Verity! Det verkar som om de vet vad de pratar om och en av mina podcastidoler, Tansy Rayner Roberts, är med, men eftersom jag aldrig sett Doctor Who, och inte har någon större lust att göra det, framstår det de säger som rena rotvälskan. Nog sagt om detta.

The Writer and the Critic

…eller, som jag brukar kalla den, The Writer and the Dude Interrupting Her. Två jättesmarta och roliga personer pratar om intressanta böcker och allt är underbart, förutom att jag har extremt svårt för folk som avbryter. Det händer förstås hela tiden i poddar, i synnerhet som många spelas in via telefonlinjer med viss fördröjning, men det är inte alla som avbryter och sen pratar högre och högre OCH HÖGRE tills den andra tystnat. Som sagt är detta en utmärkt podcast, men pga mina personliga nojor är den för mig olyssningsbar.

Oljiga Olovs intergalaktiska vadslagningsbyrå

Här var det inte svårt att bestämma sig – min röst går till Galactic Suburbia, med Coode Street som god tvåa. Sen får vi se hur det blir med bröten.

Om jag ska spekulera i vinnare så är mitt tips att det kommer bli Tea and Jeopardy som tar hem priset i år. Den har en skämtsam ton som påminner om SF Squeecast, som vann de två första åren och jag tror att många nykomlingar i podcastvärlden kommer att imponeras av det professionella upplägget. Men det är väldigt många som kan rösta i år, så vem vet?

Nästa gång är det väl själva tusan om det inte ska bli en romanrecension! Sätt i lurarna och kura ihop dig i valfritt hörn tills dess.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Läs om intressant science fiction!

Ja, mina vänner, det är bara att konstatera att detta inte varit världens mest aktiva blogg på sistone. Det har sina randiga skäl: Jag är inne i en lässvacka, Karl odlar sin trädgård, Peter pluggar till lagvrängare och Stefan har förts bort av utomjordingar.

Som tur är håller andra fanan högt. Feministbiblioteket tar sig denna helg an sf och skriver om Ursula Le Guin, Joanna Russ och Alice Sheldon. Feminism och sf känns som en naturlig kombination. Kärnan i feminismen (om jag ska komma med stora ord) är att samhället går att förändra och förändring är kärnan i science fiction. Genren har ju också haft turen att knyta till sig tre eminenta feministiska författare som de ovan nämnda. Det är bara att gå till inledningen och sen fortsätta därifrån. Ett av inläggen är ett gästspel av John-Henri Holmberg och på sin egen blogg har Anna Davour skrivit en text om feminism, science fiction och artificiella kvinnor. Mycket nöje!

/Olov L

P.S. Den som vill kan även läsa vår recension av Nova sf:s temanummer om Sheldon. D.S.

Carnival (2006) av Elizabeth Bear

Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!

Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.

Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.

I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.

Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.

Man, typ A

Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.

Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa in på omgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”

Man, typ B

I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?

Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L

Sheldonnumret av Nova sf (nr 10/11)

Att recensera enskilda nummer av tidskrifter tänker jag inte göra till en vana, men just nummer 10/11 av Nova science fiction fungerar mer som en antologi, då den är mer än 250 sidor tjock och innehåller noveller av en enda författare. Och vilken författare sen! Jag har bara läst några få noveller av ”James Tiptree Jr”, som Alice Sheldon oftast kallade sig när hon skrev sf, men de var tillräckligt bra för att mina förväntningar skulle vara rejält uppskruvade inför läsningen av numret med Sheldontema.

Av de noveller jag läst tidigare kanske ”Planen är kärlek, planen är döden” är av intresse för den som spelar rollspel och vill ge liv åt en NPC, eftersom novellen verkligen är ett mästerstycke när det gäller att beskriva verkligheten som den ter sig för en icke-mänsklig, intelligent varelse. Den finns på svenska i Nova sf nr 6/1983, så det är bara att börja leta. Men oavsett detta är Sheldon helt klart en författare värd att kolla upp. Och då är detta nummer av Nova ett utmärkt ställe att starta på; novellformatet är ofta den bästa formen att avnjuta sf i och Sheldon kan verkligen konsten att skriva noveller. Numret innehåller följande verk:

Doktor Ains sista resa

Vi börjar med den i mitt tycke svagaste novellen i numret. Även om den är ett exempel på hur en skicklig författare kan berätta mycket utan att säga det rakt ut, och Sheldon bygger upp domedagsstämningen mycket fint, så är detta ingen novell som direkt fastnar i minnet.

Betyg 3/5

Alla slags ja

Den här novellen är en liten pärla av lågmäld humor, där en utomjording landar i USA och de första människor den träffar visar sig vara ett gäng hippietyper. Dessa visar sig, något oväntat, vara de perfekta ciceronerna när utomjordingen ska bekanta sig med planeten och de skildras med stor värme och tolerans i ordets bästa bemärkelse (det visar sig t ex att den nördigaste av dem inte har några problem att förstå utomjordingens teknik). Här finns också ett allvar, med ett tema som påminner om det i de mer skrämmande novellerna i numret och blir tydligt allt eftersom utomjordingens syften avslöjas.

Betyg 4/5

Era ansikten, å mina systrar! Era ansikten fyllda av ljus!

Inom informationsvetenskapen har det räknats på hur stor del av ett givet meddelande som kan gå förlorat i överföringen mellan sändare och mottagare utan att det blir omöjligt att tolka. Det har visat sig att en förvåmansvärt stor del kan försvinna utan att meddelandet blir obegripligt. Den mänskliga hjärnans förmåga att fylla i luckor är helt enkelt fantastisk, något som Sheldon utnyttjar i denna novell. Hon beskriver nämligen ett framtida utopiskt samhälle befolkat av enbart kvinnor, i den amerikanska mellanvästern, genom att berättaren, en kurir på väg mellan de små jordbrukssamhällena, delar med sig av sina funderingar. Trots den sparsmakade informationen målas en tydlig bild av hela samhället upp. Novellen kan, som det påpekas i redaktionens presentation av den, tolkas på två sätt. Kuriren tycks ha hamnat i vår tid, men det kan också vara fråga om att hon helt enkelt är en nutida människa som lever i en drömvärld. I vilket fall ger novellen en oförglömlig jämförelse mellan två samhällen och en plågsam gestaltning av den längtan efter en bättre värld som vi nog alla känt någon gång.

Betyg 4/5

En ögonblickskort smak av varande

Detta är en kortroman snarare än en novell. Berättaren är läkare på ett rymdskepp som lämnat den katastrofalt överbefolkade jorden och under många år letat efter en ny planet att kolonisera. Nu befinner sig besättningen i omloppsbana runt en lovande planet, men det finns några frågetecken kvar, särskilt när det gäller rapporten från den första, mindre grupp som redan landat på planeten. En av expeditionsmedlemmarna  har tagit sig tillbaka till moderskeppet med ett prov på organiskt liv i lasten, ett prov som det snart är dags att undersöka.

Sheldon lyckas förmedla en så stark känsla av ovisshet, kring expeditionens öde, kring de olika besättningsmedlemmarnas privata agendor, utomjordingen i lastutrymmet och annat, att berättelsen är nästan lika mycket skräck som sf. Den klaustrofobiska stämningen påminner lite om den i den första Alienfilmen och den bild av ett kallt, okänsligt universum som Sheldon målar upp får mig att tänka på det lilla jag läst av Lovecraft. Men ibland tycks den egna biologin vara en grymmare härskare än de Äldre Gudarna.

Mycket bättre än så här blir det inte.

Betyg 5/5

Mannen som gick hem

Här har vi ännu en lite svagare novell, men det är ju jämfört med de övriga. Sheldons till synes ansträngningslösa beskrivning av hur åren passerar efter en större katastrof gör detta till en novell med klassisk sf-känsla.

Betyg 3/5

Den inkopplade flickan

Denna novell, som sägs förebåda mycket av det som senare blev ingredienser i cyberpunken, handlar om kändishysteri, ytlighet och krass kommersialism i en nära framtid. Det som slår mig är att den som läste ”Den inkopplade flickan” när den först publicerades 1973, torde ha reagerat med tanken ”Herregud, det skulle kunna hända”. År 2009 reagerar jag med ett ”Herregud, detta har ju redan hänt”.

Detta är en högteknologisk och lite (men bara lite) mer extrem version av något som redan hänt och troligen händer just nu. Det är vad jag kallar framsynthet! Men även om den inte hade varit det minsta framsynt hade detta varit en ytterst läsvärd novell som, liksom flera övriga i detta nummer av Nova sf, handlar om människors utsatthet och kanske lite extra om kvinnors utsatthet i en utseendefixerad värld.

Betyg: 4/5

Houston, Houston, hör ni mig?

Här har vi en novell som delvis kom till som en reaktion på en massa sf från den tiden om ett framtida matriarkat, dit en eller flera (nutida) män förflyttas och hälsas som frälsare eller gudar. I Sheldons variant på temat får de ett lite annorlunda mottagande. En otroligt träffsäker skildring av det vi obehagligt nog kallar manlighet, även om jag hoppas att tiderna förändrats något sen 1976, när den först publicerades. Tillräckligt mycket finns dock kvar för att detta ska vara en nyttig tankeställare. Om vi män nu ”faktiskt älskar kvinnor” (den ursäkt som brukar framföras så snart någon författare beskrivit kvinnor ungefär som sexleksaker, eller, vilket nästan är ännu värre, onåeliga änglar) kanske vi borde fundera lite över vad de ska ha oss till. Särskilt med tanke på de problem som orsakas av män.

Betyg 4/5

Parasitflugelösningen

Detta är den enda av de här förekommande novellerna som jag läst tidigare, i den äldre inkarnationen av Nova sf. Den versionen hade tyvärr ett litet tryckfel så att de sista styckena kastats om, vilket är synd, eftersom den har en helt klockren sista mening, men jag minns den ändå som en av de bästa noveller jag någonsin läst.

Den börjar skrämmande, men tyvärr realistiskt, med en skildring av en sekt i Texas vars medlemmar fått för sig att Gud gett dem i uppdrag att utplåna den kvinnliga delen av befolkningen. Även från några andra platser på jorden kommer rapporter om ett ökande våld mot kvinnor, men finns det ett samband eller ej?

Jag blev förvånad vid omläsningen, eftersom allt avslöjades mycket snabbare än jag tyckte mig minnas, men det är helt enkelt så att det är en väldigt komprimerad novell. Man känner igen mycket av Sheldons teman från de övriga i Novanumret, men frågan är om de inte presenteras mer skrämmande här än någon annanstans? Novellen har också filmatiserats i Masters of Horror-serien, i en version som börjar bra, men där regissören tyvärr tycks ha missförstått något mycket grundläggande (jag försöker att inte avslöja för mycket här), vilket gör den mindre lyckad.

Novellen är dock hur bra som helst!

Betyg 5/5

Övrigt

Förutom det ovan nämnda innehåller numret en lång ledare, skriven av redaktör John-Henri Holmberg, om hur sf (och i viss mån fantasy) gått från att ha varit en av de mest mansdominerade genrerna till att ha en uppsjö av fantastiska kvinnliga författare. Vilket förstås är bra ur jämställdhetssynpunkt, men även vad gäller kvalitét, för vem skulle vilja vara utan författare som Emma Bull, Ursula K Le Guin eller Mary Gentle? Dessutom är ledaren illustrerad av en enorm mängd bilder av kvinnor som skriver sf, vilket åtminstone jag tycker är roligt. Författare är väl den kategori av kändisar där det är lättast att vara välbekant med det de gör utan att ha en aning om hur de ser ut, vilket gör att sådana här bildkavalkader ger en underbar chans att skärskåda sina fördomar. När jag hörde talas om Sheri Tepper, t ex, tänkte jag mig henne som någon sorts gothig punkare, förmodligen född på 70-talet eller så. Det visar sig att hon, enligt mina fördomar, mer liknar en typisk hemkunskapslärare och att hon är nästan lika gammal som min farfar… Hur som helst har John-Henri Holmberg svart bälte i att skriva om litteratur, så ledaren tillför en hel del till ett redan bra nummer.

Dessutom får vi veta en mycket om Alice Sheldon, inklusive turerna kring avslöjandet att ”James Tiptree, Jr” var en kvinna, och hon var en person som var nästan lika spännande som det hon skrev. Det litterära pris som instiftas till hennes presenteras också, ett pris som går till det verk som under året ”utforskat och utvidgat könsroller i spekulativ fiktion” och finansieras genom kakförsäljning på sf-kongresser världen över, något som får åtminstone mig att vilja ta på mig förklädet och plocka fram degbunken!

Det blev en lång recension, men längden motsvarar det recenserades stora innehåll av riktigt bra sf, så jag ska avsluta med ett slitet uttryck:

Om du ska ha ett verk med svenskspråkig sf i bokhyllan så är det detta nummer av Nova sf!

/Olov L