Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Annonser

Stor bok om nordisk science fiction på gång och du kan bidra!

Peter Öberg, som driver den utmärkta recensions- och nyhetsbloggen Spektakulärt, har skrivit en bok som kan fungera som uppslagsverk över alla filmer och tv-serier inom science fictiongenren som producerats i norden. Det rör sig om förvånansvärt många – ett fyrtiotal långfilmer bara i Sverige.

Det som saknas är finansiering av utgivningen och därför har Öberg startat en insamling på nätet. 8 papp (även kända som lakan) behövs och i skrivande stund har han fått in 4.750 kronor – alltså mer än hälften! Det går att skänka hur små summor som helst.

Den som ger 200 kronor eller mer får ett signerat exemplar av boken. Det går alltså att betrakta det som en ren förhandsbeställning.  Köp två och ge det ena exet till ditt lokala bibliotek! Bibliotekarier älskar att bli påprackade smala böcker av stjärnögda entusiaster, i synnerhet när författaren namnmärkt boken i förväg. 🙂

Skämt åsido är detta ett jättebra projekt och oavsett om man gillar science fiction eller bara filmkonst i största allmänhet är det värt att ge sitt stöd.

Läs mer och donera valfri summa på denna sida.

/Olov L

Per Wahlöös bok Stålsprånget ska bli film.

Författaren och journalisten Per Wahlöö är för de flesta av oss mest känd för sitt samarbete med sin hustru Maj Sjöwall. Stålsprånget är en av hans egenskrivna romaner och den gavs ut 1968. Boken rör sig i genren postapokalyptisk science fiction och upplägget är som följer (taget från Piratförlagets hemsida):

”Kommissarie Jensen hade lämnat sitt land när det styrdes av välvilliga despoter som kuvade sitt folk. När han återvänder hem finner han ett land som saknar vatten, elektricitet, tidningar och dessutom verkar vara folktomt – om man bortser från liken på gatorna. All förbindelse med omvärlden har skurits av. När Jensen får i uppdrag att klarlägga katastrofens omfång och orsaker är han landets siste polisofficer i tjänst.”

Regin ska visst Henry Moore Selder stå för. Han har ett förflutet som låtskrivare och musiker. På regisidan har han fått till några musikvideos samt kortfilmer. Stålsprånget blir hans första långfilm.

Det ligger verkligen mode i postapokalyptisk scince fiction i dessa dagar. Zombies, virus, naturkatastrofer och annat överjävligt elände väller över oss i litteraturen och på vita duken. Kan det må hända vara en reaktion på vår växande insikt om att vi håller på att förvandla vår vackra planet till ett skithål samtidigt som vi är för fega, bekväma och ynkliga för att göra något åt det? Säg det. I vilket fall låter det i mina öron en smula djärvt att göra långfilm på en ganska obskyr svensk science fiction roman från slutet av 80-talet. Fast vem vet. Det kanske blir bra.

/Den Mörke Lorden

Sam Raimi regisserar World of Warcraft

sam_raimi_bloody

Nu är det tydligen spikat att Sam Raimi (Evil Dead, Spiderman, Darkman etc) ska regissera en film som ska bygga på online spelet World of Warcraft. Enligt spelföretaget Blizzard kommer inte filmen att bli ett reseäventyr som ”Sagan om Ringen”, utan istället fokusera sig på den ökade spänningen mellan raserna i ”World of Warcraft” som kulminerar i ett stort slag.

Det kan säkert bli en kul film. Men finns det inte fantastiska världar som är intressantare? Personligen hade jag hellre sätt en film som utspelar sig i Warhammers fantasivärld då jag gillar dess humor, skitighet och galenskap.

Apropå det. Vilken främmande värld skulle ni helst vilja se överförd till en stor duk nära er?

wow

/Den Mörke Lorden