Här har vi äntligen en långnovell som verkar lovande, i form av en klassisk kulturkrockshistoria som är föredömligt stillsamt berättad. Huvudpersonen besöker i inledningsscenen en utomjordisk skulptör tillsammans med en vän för att beställa en sorts minnesmärke över vännen. Gradvis får vi veta mer om bakgrunden. Berättelsen tilldrager sig på en planet (Alluvium) som koloniserats nästan samtidigt av människor och ödleliknande utomjordingar. Med tiden har människorna blivit alltmer kuvade och ödlorna utövar en makt som är lika svår att bekämpa som att förstå sig på. Men huvudpersonens vän har en plan för att stärka motståndet…
…och ungefär där börjar det gå fel. Planen är nämligen skvatt galen. Ödlorna betraktar människorna som någon sorts mellanting mellan barbarer och halvsmarta djur och tycks motivera förtrycket på detta vis. Planen går ut på att bryta mot ett av ödlornas värsta tabun… för… att… visa.. att… Ja, vad i hela friden ska det leda till?
Det finns en novell av Fritz Leiber, ”The Curse of the Smalls and the Stars”, där de båda äventyrarna Fafhrd och Gråkatt slagit sig till ro på en liten ö. Gudarna gillar förstås inte att deras favoritunderhållning berövats dem, utan tänker ut en jättesmart plan som ska få de två att ge sig ut och härja igen. Denna plan är titelns curse, som får hjältarna att bli besatta av pyttesmå detaljer respektive de avlägsna stjärnorna. Genom någon sorts omvänd psykologi ska detta göra kumpanerna så uttråkade att de drar ut på äventyr. Problemet är naturligtvis att psykologin inte blir omvänd, utan att hjältarna helt enkelt är mer nöjda än någonsin med att gå hemma på sina gårdar och titta på stjärnor och blomblad. Skämtet och handlingen går alltså ut på att gudarna tänker ut en sanslöst korkad plan.
I ”Ashes to Ashes…” har gudaplanen en värdig konkurrent om världens mest felritade plan, med skillnaden att den förstnämnda beskrivs som ett äkta genidrag. Det är svårt att hålla sig för skratt och långnovellen går från ett lovande försök till ännu en förlorad möjlighet. I rättvisans namn ska det dock sägas att jag inte dömer ut Rinehart som författare – med en mindre underlig handling skulle han kunna få till något bra.
/Olov L
Betyg: 2/5