Etikettarkiv: George RR Martin

by

Mat i fantasy?

Hallå, vi måste prata om maten i fantasylitteraturen. Finns det inte mustiga skildringar från gästabud och grillade galtar så är det inte riktig fantasy, eller? En del författare tar verkligen i så att de spricker när de ska beskriva maten andra är lite mer sansade och låter inte sina karaktärer utsättas för de mest galna kulinara upplevelserna.

…”Vad är det där? Te! Nej tack! Litet rött vin blir nog bra till mig.”
Till mig också , sade Thorin
Och hallonsylt och äppelkaka, sade Bifur
Och fruktpastejer och ost, sade Bofur
Och fläskpaj och sallad, ade Bombur
Och mer sötebröd –och öl- och kaffe, om det går bra, ropade de andra dvärgarna”

-Hobbiten av Tolkien sida 17.

Att prata om mat och dryck är ett väldigt effektivt knep för att få oss läsare att sjunka in i berättelsen och relatera till karaktärerna, alla äter vi mat. Det brukar kunna kurra rätt bra i min mage när jag läser vissa böcker, en favoritförfattare när det gäller mat (och svordomar!) är Scott Lynch som alltid brer på rejält i sina beskrivningar.

Calo och Galdo drog bort fuktiga dukar från serveringsfat och skålar så att måltiden för första gången uppenbarades i sin helhet. Där fanns verkligen korvar, prydligt skivade och stekta i olja med päron skurna i fyra bitar. Där fanns halva röda paprikor fylda med mald mandel och spenat; knyten av tunt bröd vikta kring kycklingbitar och friterade tills brödet var genomskinligt som papper; kalla svarta bönor i vin och senapssås. (det fortsätter i en halv sida till!)

-Locke Lamoras lögner av Scott Lynch sida 118.

En annan författare som jag älskade som ung, Brian Jacques, hade alltid fantastiska måltider i sina böcker. Samlade i klostret Redwall ägnade sig allsköns skadedjur åt otroligt mysiga middagsbjudningar och det var ett tydligt tecken på att de snälla djuren åt vegetariskt medan de elaka mårddjuren struntade helt i sina matvanor.

Eftermiddagsteet på Redwall var alltid mycket gott. De möss som var klosterbröder och klostersystrar satt bland de andra i stora hallen. Det gjordes aldrig någon åtskillnad på rang eller släkte: alla var Redwallbor och alla var vänner, och de umgicks fritt med varandra och delade den utsökta måltiden. Varma scones, hasselnötsbröd, äppelgele, ängsgrädde, rödvinbärstårta, myntate och jordgubbsdryck avnjöts i stora mängder.

-Salamandastron av Brian Jacques sida 22.

När vi pratar mat i böcker så går det ej att hoppa över George RR Martin, den gubben beskriver mat nästan lika ofta som han skriver om bröst. Han har dessutom inspirerat till riktiga kokböcker så att du själv kan laga maten. The inn at the crossroads (http://www.innatthecrossroads.com/) är en fantastisk sida och kokbok med imponerande många recept från Martins böcker, mat att både bli sugen på och äcklad av om du frågar mig.

Ölet var brunt, brödet svart och grytan gräddvit. Hon serverade den i en tallrik av urholkat bröd. Grytan bestod av purjolök, morötter och korngryn, vita och gula rovor och dessutom musslor, bitar av torsk och krabbkött i en tjock sås gjord på grädde och smör. Det var mat av det slag som värmer ända in i märgen, precis rätt mat för en våt, kall kväll.

-Drakarnas dans av George RR Martin sida 152.

Har jag missat någon som är duktig på matfantasy? Går det skriva bra fantasy utan mat?

/karl

by

Hugobevakning 2015 – Inledning

hugo_smÄven i år ska Hugopriserna delas ut och jag planerar att recensera de nominerade. Detta eftersom jag tänkte rösta även i år, åtminstone i fiktionskategorierna, vilka är bästa novell (short story), bästa långnovell (novelette), bästa kortroman (novella) samt bästa roman (novel). Sen får vi se hur mycket jag hinner och orkar av resten.

Orken, ja. I år har det varit en myckenhet av tyckande och debatterande kring nomineringsförfarandet, eftersom den grupp som kallar sig Sad Puppies även i år valde att gå ihop och rösta på samma lista av verk, vilket trängde ut nästan alla andra. En annan grupp som kallar sig Rabid Puppies och leds av den rasistiska och misogyna författaren och förläggaren Vox Day (som SP drog in på kortlistan i fjol, förmodligen mest för att provocera) lärde sig av SP:s taktik och fyllde resten av kortlistan.

De flesta som läser denna blogg är säkert ointresserade av kontroverserna (eftersom nästan alla som besöker sidan är googlebots, badoomboom-disch), men jag tyckte att det borde nämnas eftersom det påverkar min läsning av de nominerade verken. Dels håller jag inte med SP-människorna om att det de gör är bra, dels börjar det redan talas om att vissa på andra sidan av konflikten tänker göra egna, korta listor nästa år. I sådana fall är priset 100% politiserat och jag kommer förmodligen inte bry mig om att rösta alls. Vill jag rösta politiskt så finns riksdagen, EU-parlamentet, etc. Detta kan alltså bli den andra och sista Hugobevakningen här på bloggen. Vilket naturligtvis inte spelar någon större roll – jag har andra hobbies att ägna mig åt.

Ett annat alternativ är förstås att SP:arna tar till sig av kritiken och gör en längre rekommendationslista på kanske 30 verk eller så, som deras anhängare kan välja bland och nominera från (lite som en vi-som-gillar-häftiga-rymdstriderversion av Locus Recommended Reading List, en lång lista som diskuteras fram av redaktörer, förläggare och kritiker). Detta skulle förmodligen leda till att några av deras rekommendationer skulle landa på kortlistan, men det skulle behövas många riktigt populära verk för att de skulle dominera totalt. I sådana fall skulle kampanjen bara leda till att fler betalade WorldCon-avgiften och röstade i Hugo-omröstningen, vilket jag ser som positivt. Bollen ligger hos Kate Paulk, som ska ordna nästa års Sad Puppy-kampanj.

Men strunt i allt det deppiga! Jag har börjat läsa med ett någorlunda öppet sinne och tänker bedöma årets potentiella hugovinnare på samma sätt som jag bedömt så många andra verk här på Drömmarnas berg – utifrån min egen sjuka smak! Leve Hugon! Leve litteraturen!

/Olov L

P.S. Den som vill ha en mer nybörjarvänlig och strukturerad förklaring av SP-kontroversen kan läsa Johan Jönssons sammanfattning (inklusive kommentarerna). Utmärkta argument mot SP:arna går att hitta hos Eric Flint och George R. R. Martin, i flera inlägg. D.S.

by

GRRM på svenska – Tredje gången gillt?

Jag spanade runt lite på kommande böcker på adlibris och fann till min förvåning George RR Martins Sagan om is och eld i en ny utgåva på svenska. Den här gången är det månpocket som ger ut Louise Thulins översättningar för tredje gången. Ingen annan fantasyserie har så förvirrad utgivning på svenska som GRRM:s mästerverk. Allt började 1997 när Forum gav ut den första boken. På klassiskt svenskt maner var den uppdelad i två volymer, I vargens tid och Kampen om järntronen, Jag antar att försäljningen inte var så bra som förlaget hoppades på eftersom översättningsprojektet skrotades. Om vi spolar fram tio år så landar återigen Game of thrones på bokhandelsdiskarna. Denna gång i en fet volym med titeln Kampen om järntronen. Den följdes snabbt av Kungarnas krig (A clash of kings) och Svärdets makt (A storm of swords). Vad händer sen? Jo Forum drar ur proppen för andra gången och basunerar ut att de inte tänker översätta A feast for crows. Om man någonsin undrat varför nästan alla fantasyläsare i Sverige tillslut börjar läsa på engelska så har man svaret här. De ledsnar helt enkelt. Man är så illa tvungen att överge svenskan för engelska för att vara säker på att få läsa en serie till dess slut.

Nu gör då Månpocket en kulturgärning och publicerar de tre första volymerna igen. Jag antar att det faktum att SVT kommer att visa Game of thrones nån gång under 2012 har ett finger med i spelet. Oavsett detta så är jag tacksam att böckerna återigen kommer vara tillgängliga på svenska. Jag har inte hittat nån info hos Forum som tyder på att de kommer publicera del fyra och fem men vi kan ju hålla tummarna att nåt svenskt förlag med fingertoppskänsla plockar upp rättigheterna. Det är en skam att ett av den moderna fantasyns mästerverk inte finns tillgängligt på det svenska språket.

//Stefan

by

Författare intervjuar författare!

Författare som pratar med andra författare brukar kunna vara ganska så kul. Extra roligt blir det när det är två av dina favoritförfattare som babblar med varandra! Först ut är George RR Martin som blir intervjuad av Joe Abercrombie och sen blir det babbel med Patrick Rothfuss och Peter Orullian.  Du kan se det lite som en uppvärmning inför Eurocon! (Mycket skägg blev det..)

/karl

by

Game of thrones S01Ep01 Winter is coming

Äntligen stod familjen Stark i Winterfell…. Det finns produktioner som man som fanboy/girl inte riktigt vågar tro på innan man verkligen SER den i verkligheten. Till exempel så ville jag inte till 100% tro att Peter Jacksons LOTR verkligen existerade innan mörkret föll i biosalongen och jag såg de första bilderna av Fylke. Lite på samma sätt har jag känt inför HBO:s dramatisering av George RR Martins A song of ice and fire. Jag tror att de första ryktena började gå på nätet för typ fem år sen. Det kommer bli verklighet…. Inte en jävla chans tänkte jag. Böckerna är för långa, för komplicerade, för många karaktärer. Nu blev det av och i måndags såg jag det första avsnittet. Nu när jag haft tid att tänka på det så känner jag mig redo att skriva om saken.

Det första som slog mig var hur förbannat SNYGG serien var. Vi snackar produktionsvärden i nivå med HBO:s tidigare svindyra succé Rome. Kulisserna är perfekta och kläder och vapen ser verkligen äkta ut. En hel del CGI används för att visa slott och dylikt och allt såg helt ok ut. Faktiskt undrar jag om man inte använt klassisk matte painting för en del scener. Nåt som oroat mig och andra fans är att man inte ska få till The Wall. Den korta glimt vi fick säger mig att vi inte behöver oroa oss. Den ser precis så massiv och överväldigande ut som den bör.

För den som läst böckerna kommer handlingen kännas bekant men för någon som är obekant med materialet så känns det nog som att hoppa i den djupa ändan av poolen utan att riktigt kunna simma. Avsnittets svaghet ligger i att en så stor mängd karaktärer ska introduceras på så kort tid. Man bombarderas av namn och familjeförhållanden och dessutom en mängd backstory som behövs för att förstå händelserna i serien.

Det första avsnittet är rätt begränsat på så sätt att det nästan bara utspelar sig på två platser. Tyngdpunkten ligger i Winterfell där Ned Stark (Sean Bean) tar emot kungen Robert Baratheon (Mark Addy) och får frågan om han vill bli hans främste rådgivare, The kings hand, efter att den tidigare handen dött under mystiska förhållanden.  Den andra delen av historien vi får se utspelar sig på en annan kontinent där Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) gör sig redo att gifta sig med klanledaren Khal Drogo (Jason Momoa). Bröllopet är en del av hennes brors, Viserys Targaryen ( Harry Lloyd), politiska manövrerande för att återta sin fars tron som togs av kung Robert ett decennium tidigare. Ni icke insatta, hänger ni med? Helt ärligt så förstår jag att nån som inte känner till böckerna kan drabbas av en stor matthet inför alla de händelser och karaktärer som paraderas framför tittaren.  Ni som läst böckerna vet att man skall ha förtröstan. När man väl kommit in i världen belönas man med en underbart komplicerad och detaljerad historia med en moralisk gråskala och ett karaktärsgalleri där man aldrig kan vara säker på vem som kommer överleva. Håll ut är min uppmaning.

Skådisarna då? Funkar de? Det är för tidigt att säga efter bara ett avsnitt men ingen kändes helt felplacerad i sin roll. Inte helt oväntat så sticker Peter Dinklage ut som dvärgen Tyrion och verkar till fullo njuta av sina scener. Faktiskt så anser jag att hela serien står och faller på just den här castingen. Tyrion är fruktansvärt viktig för serien och Dinklage var den enda kortvuxna skådis som kändes rätt för rollen. Det ska bli underbart att se vad han kan göra med den. Emilia Clarke spelar Daenerys som en ung och sårbar kvinna, precis som hon skall göra men hon har en glöd i ögonen som visar att det finns plats för karaktären att växa som hon bör. En kul överraskning var Jason Momoa som Khal Drogo. Han spelar karaktären tyst och hotfull och helt plötsligt blir jag hoppfull över att hans kommande Conan-film kanske inte blir den katastrof jag befarat. Sean Bean då? Jo Bean fixar sin roll. Allt annat hade väl varit underligt då han är under kontrakt att medverka i all fantasyfim som produceras.

Som slutbetyg sätter jag en svag 4/5. Jag är nog färgad av min kärlek till böckerna så det ska bli intressant att höra vad ni som inte läst dem tycker. Jag kommer inte recensera varje avsnitt utan återkommer till den här serien när hela säsongen är slut. Jag kan dock säga redan nu att jag nästan garanterat kommer äga dvd-boxen 🙂

//Stefan

by

Peppar sönder mig själv med A Game of Thrones.

Kolla in de nya bilderna från HBO’s A Game of Thrones!

Mycket bättre än vad jag hade trott, gudarnas skymning!  Jamie Lannister är så klockren. *hyperventilerar*

Sen har jag sett lite olika rykten på nörd-nätet att premiären kan komma redan andra kvartalet 2011, det kan alltså bli så pass tidigt som april! Uj uj uj.

/karl