Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L

In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

In the Ocean of Night

Här har vi en bok som börjar spännande. En astronaut vid namn Nigel Walmsley har skickats upp till en asteroid som hotar att kollidera med jorden, i syfte att undersöka och eventuellt spränga den. Läget är desperat – beroende på om den är solid eller består av snö och is kan asteroiden komma att utplåna stora delar av jordens befolkning. Men när Nigel kommer innanför det stoftmoln som omger asteroiden upptäcker han att den inte bara är solid, utan dessutom tycks vara artificiell! Därmed ställs han inför ett svårt dilemma: Ska han spränga asteroiden direkt och utplåna det första tecknet på utomjordiskt liv, eller ska han undersöka den och  istället riskera livet på mängder av människor. Vad är mest värt, en chans att hitta teknologi som eventuellt kan bespara miljarder och åter miljarder framtida generationer av människor lidande och en förtida död, eller ska han utplåna det hoppet för att rädda faktiska människor här och nu?

Sedan dilemmat lösts hoppar handlingen framåt flera år i tiden och vi får träffa Nigel när han undersöker ett mystiskt, rörligt föremål, som anlänt till Solsystemet och av astronomerna på NASA döpts till Snarken, efter Lewis Carrols berättelse Snarkjakten. Samtidigt har en av hans partners (japp, i det år 2014 som romanen beskriver är trepartsförhållanden socialt accepterade) drabbats av en farlig sjukdom orsakad av luftföroreningar. Medan undersökningen av Snarken ger omvälvande information om universum och människans plats i det skapar partnerns sjukdom lika stora omvälvningar i Nigels uppfattning om sig själv. Det låter väl inte så dumt? Det är det inte heller, och boken är dessutom välskriven, både vad gäller stil och karaktärisering. Så vad är problemet?

Problemet är följande: Det blir lite tråkigt. Karl har tidigare recenserat Flood och Evolution av Stephen Baxter, en författare som, liksom Benford, skriver hård, vetenskaplig sf. Därifrån, och från den roman av Baxter som jag själv läst, The Light of Other Days, känner jag igen fenomenet att det blir spännande först mot slutet. För spännande och rejält svindelframkallande blir det även i In the Ocean of Night, men först då det återstår kanske femtio sidor. Kanske är det symptomatiskt för just hård sf, där vägen fram till de vetenskapliga upptäckterna ges lika mycket eller mer utrymme än upptäckternas inverkan på samhället? Hur som helst är In the Ocean of Night ändå klart värd att läsa, om inte annat så för att den leder fram till

Across the Sea of Suns

Utan att avslöja för mycket av den första delen kan jag säga att det inte direkt var någon gästvänlig galax som öppnade sig för mänskligheten i den. Därför skickar NASA genast ut ett rymdskepp för att undersöka mystiska, elektromagnetiska signaler som tycks härstamma från en relativt närbelägen stjärna, i förhoppningen att finna allierade. Vår vän Nigel lyckas mygla och charma sig in på passagerarlistan och vi får följa honom och resten av besättningen när de utforskar flera främmande planeter. Just utforskandet är det som är riktigt, riktigt bra. Torra, relativt trovärdiga skildringar av bisarra ekosystem och de planetära förhållanden som givit upphov till dem ger, paradoxalt nog, en riktigt vyvidgande och romantisk upptäckarroman!

Rymdäventyret varvas dessutom med en skildring av läget hemma på jorden, där märkliga varelser börjat dyka upp i haven, vilka, när romanen börjar, är på god väg att göra världshaven helt ofarbara för mänskligheten. Vi får följa några överlevande från ett havererat fartyg, när de kämpar för att överleva under  extrema förhållanden. Just desperat kamp för överlevnad visade sig Benford vara bra på att skriva om redan  i In the Ocean of Night, och här utnyttjar förmågan till fullo. Framtidsvisionen blir dessutom riktigt skrämmande, när själva ekosystemet vänder sig mot mänskligheten, som inte längre är vare sig de mest intelligenta jordborna eller högst i näringskedjan.

Sammantaget blir det riktigt bra sf. Det känns verkligen som om Benford prövade sina vingar i den första boken och upptäckt vad han är bra på i den andra! Trots att jag höll på att irritera mig sönder och samman på den alltmer gubbjävelaktiga Nigel älskade jag att läsa Across the sea of Suns. Det finns fler böcker i samma framtid och de lär hamna under läslampan så småningom.

Betyg ItOoN: 3/5 – helt okej

Betyg AtSoS: 5/5 – mästerverk

/Olov L