Orphans of the Sky (1963) av Robert A. Heinlein

Orphans 1I dessa Star Wars-tider är det säkert många frejdiga ungdomar som drömmer om att själva en dag bli kejsare över ett härligt rymdimperium och få tillbringa sitt yrkesliv med spännande katt-och-råttalekar med robotbutlers, Viet Cong-nallebjörnar, muttrande smugglargubbar och annat löst folk. Problemet är förstås att ett sådant imperium ännu inte finns i Vintergatan, åtminstone inte ett som vi människor byggt upp. För att nå dit behöver vi kolonisera andra stjärnsystem än vårt eget, så att kolonierna kan frigöra sig från Jorden (i en karbonkopia på den amerikanska revolutionen) bara för att själva förfalla till tyranni och lägga hela galaxen under sig. Sen blir det till att jobba sig upp till positionen som kejsare med hjälp av strategiska allianser, lömska lönnmord och ett glatt humör.

Det första steget, koloniseringen, är det svåra, eftersom rymden är så löjligt stor och människor så kortlivade. En potentiell lösning är förstås generationsskeppet – att bygga ett så stort rymdskepp att ett helt samhälle av människor kan bo där, odla sin egen mat ombord och uppfostra sina barn till att ta över skeppet när de vuxit upp. Detta förfarande är nästan en kliché inom science fiction och på grund av detta (och även för att en av årets mest hypade böcker, Aurora av Kim Stanley Robinson, utspelar sig på ett sådant skepp) tänkte jag söka mig bakåt och läsa ett av de tidigaste verken på temat, skrivet av en av de största sf-författarna genom tiderna.

Orphans of the Sky av Robert A. Heinlein publicerades 1963, vilket kanske inte låter jättegammalt, men då ska man minnas att det är en sammanslagning av två kortromaner som först publicerades i magasinform 1941. Generationsskeppet där boken utspelar sig är vid romanens början mer eller mindre förarlöst, då människorna ombord glömt bort syftet med resan och hela sin kultur. Istället har de ett primitivt agrarsamhälle, där man tror att skeppet utgör hela världsalltet och man utför det som behöver göras för att hålla de livsuppehållande systemen igång som religiösa ritualer. Dessutom är det ett starkt patriarkat och ett samhälle under rigorös kontroll utövad av de högre samhällsklasserna, som fått namn efter olika yrkesgrupper hos ursprungsbesättningen.

De övre delarna av skeppet (i förhållande till den konstgjorda gravitationen ombord) har tagits över av kannibalistiska mutanter. Under en expedition i mutantland tillfångatas huvudpersonen av en ovanligt intelligent mutant och börjar långsamt förstå skeppets sanna natur och syftet med resan. Men kommer han att kunna övertyga resten av befolkningen?

Orphans 2

Omslaget till ett av de nummer av Astounding där Orphans of the Sky först publicerades. Bilden är faktiskt relativt korrekt i förhållande till berättelsens innehåll, men försök att inte döma.

Av Heinlein förväntar jag mig två saker. Först och främst fascinerande skildringar av framtida samhällen och människor, där jag förhoppningsvis får den svindlande känsla som brukar kallas sense of wonder – en plötslig insikt om rymdens oändliga vidd och framtidens fantastiska möjligheter. Dessutom hade han en fantastisk förmåga att ta ner dramerna till mänsklighetens nivå och helt enkelt dra en bra historia.

Den ena förväntningen infriades. Nog fick jag mitt lystmäte av filosoferande kring hur kulturen på ett generationsskepp skulle kunna te sig, inklusive funderingar kring vad som driver mänskligheten framåt. Å ena sidan var en nykter och realistisk syn på världen nödvändig om besättningen skulle kunna återta kontrollen över rymdskeppet – å andra sidan skulle de aldrig ha kommit tillräckligt långt utan kreativitet och storslagna drömmar. Sense of wonder!

Å andra sidan var berättandet inte mycket att hänga i julgranen. I början av Orphans of the Sky verkade Heinlein försöka koppla den större berättelsen till huvudpersonens liv och skildra skeppet genom dennes ögon, men efter några kapitel tycktes han ge upp och börja beskriva händelseförloppet ur den allvetande berättarens perspektiv. Lite klumpigt kändes det allt.

Jag nämnde förresten att skeppskulturen var ett patriarkat. Detta etablerades mycket tidigt med ett konstaterande att kvinnor inte tilläts tala i mäns närvaro, etc. Därefter försvann kvinnorna nästan helt ur berättelsen för att återkomma mot slutet, då huvudpersonerna (alla män) har sina fruar med sig och det görs stor sak av att berätta hur våra hjältar får fruarna att lyda genom att helt enkelt misshandla dem. Det är knappast något bevis i sig för att Heinlein förespråkar hustrumisshandel eller ens är särskilt sexistisk – han visade många gånger sin förmåga att skildra även samhällen som han inte själv såg som idealiska och en av de mest kompetenta mutanterna på rymdskeppet är en kvinna. Däremot finns det en sorts frejdighet i hur han berättar om det som gör att det blir klart obehagligt – och inte obehagligt som i avskräckande.

Sammanfattningsvis är Orphans of the Sky ett svindlande rymdäventyr med stora svagheter. Det rekommenderas till alla som är extra fascinerade av just flergenerationsskepp. Den som däremot mest är ute efter att läsa in sig på Heinlein kan gärna börja med något annat verk – detta är sannerligen inte hans bästa!

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugo-romanerna, del 3 av 5 – Neptune’s Brood av Charles Stross

neptunes-broodCharles Stross har äran att vara den första författare vars verk jag recenserade här på Drömmarnas berg (för mer än fem år sedan!). Då skrev jag att han var mer intresserad av idéer än personer, vilket förvisso gäller fortfarande. I Neptune’s Brood målar han upp en trovärdig framtid där mänskligheten kastat av sig sina kroppsliga bojor och blivit posthumana. Desto viktigare, och mer originellt, är att han funderat på allvar på ekonomin kring kolonisering av andra stjärnsystem i ett universum utan överljusfart. Hur går det egentligen till att göra en så stor investering, hur försäkrar man sig om att den ger avkastning och (mer spännande) vilka kryphål går att hitta i systemet? Smart sf med stora idéer, kan det bli bättre? Har vi den självklara vinnaren i Stross?

Svaret är ett rungande nej! I Accelerando struntade Stross i persongalleriet – i Neptune’s Brood kastar han dessutom intrig och språk överbord. De första hundra sidorna är nästan outhärdligt tråkiga och det säger jag alltså om en berättelse som utspelar sig i ett interstellärt tempel med fjärrstyrda skelett, en kvinna med sex bröst och en klonad mördare ombord.

De sista två tredjedelarna är bättre, men bara på grund av att den innehåller fler infodumpar. Japp, Stross är en författare som skriver så illa att man längtar efter infodumpar. Där får man ju åtminstone lön för läsmödan, i form av info. Medan Accelerando innehöll svindlande många idéer per sida innehåller Neptune’s Brood lika många adjektiv per mening. Den kallas ofta för en Heinlein-pastisch, men Heinleins mest försonande drag var hans förmåga att dra en riktigt härlig skröna. Jag skulle snarare vilja påstå att Stross lyckats fånga alla Asimovs sämsta drag – det träiga språket där alla pratar likadant (dvs som författaren), den obefintliga handlingen och förmågan att bara vara intressant på en kosmisk nivå. Asimov fann sig till slut till rätta med sina stilistiska tillkortakommanden genom att låta alla sina böcker bestå av långa rader av föreläsningar, den enda genre han verkligen behärskade. Stross småironiska, alltför ordrika stil passar på samma sätt bäst i humoresker. Undra på att hans Laundry-berättelser (varav en är nominerad i år) hör till hans mest populära.

I slutändan är detta en (förvisso högintressant) essä om interstellär ekonomi på trettio sidor som dragits ut till en tio gånger så lång roman och med den tar Stross steget in på listan över författare jag ger upp. Utan vidare nomineringar eller andra tvingande omständigheter blir Neptune’s Brood det sista skönlitterära verk jag läser av Stross.

/Olov L

Betyg: 2/5 – nätt och jämnt godkänd