Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Annonser

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Hugobevakning 2014 – Novellerna

En novell (short story) är i detta sammanhang en berättelse som är kortare än 7500 ord. Varje Hugo-kategori har vanligtvis fem nominerade verk (eller personer), men det finns en regel som säger att bara den som fått minst 5% av samtliga röster går vidare till slutomröstnngen. Av naturliga skäl Läs mer

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Carnival (2006) av Elizabeth Bear

Det känns som om jag läst alltför många sf-noveller som utspelar sig i en dekadent framtid eller på en dito planet där det finns nya droger men allt annat är som hämtat ur en historisk beskrivning av Venedig i slutet av 1300-talet eller så. Jag kan inte nämna några exempel, men det är känslan som räknas och jag vill förklara varför titeln och omslaget till Carnival gjorde mig skeptisk. Jag är trött på flum, jag vill ha gnistrande stålytor, nanoteknik och ordning och reda!

Lyckligtvis pågår själva karnevalen mest i bakgrunden och även om husen på planeten New Amazonia inte direkt gnistrar är de intressanta på andra sätt, som den som läser får se.

Annars är ordning och reda något som det finns lite väl mycket av i den framtid som Bear skapat. Jag har på sistone tänkt en del på att det egentligen är ganska få åtgärder som skulle krävas för att lösa de flesta av mänsklighetens problem på några generationer, t ex barnbegränsning och totalförbud mot alla former av droger, särskilt alkohol. Nackdelen med sådana bestämmelser är förstås att det skulle krävas så drakoniska lagar och metoder för att genomdriva dem att man lugnt kan säga att de skulle skapa ännu större problem än de löser.

I Carnival har man dock valt den drakoniska vägen. Eller ja, valt och valt, det är terrorister som skapat enormt mäktiga maskinintelligenser som håller Jordens befolkning i trim med sträng eugenik och i schack med omedelbar avrättning som straff för t ex miljöbrott. Som tur är hann några smågrupper kolonisera andra planeter i sista sekunden och det är på en sådan planet som romanen utspelar sig.

Två sändebud från Koalitionen som styr Jorden, med de fascinerande namnen Michelangelo Kusanagi-Jones och Vincent Katherinessen, anländer till New Amazonia, nominellt för att återlämna stulna konstverk men i själva verket med andra planer. De är spioner som hamnat i onåd hos Koalitionen, men fått en chans till ett sista uppdrag, eftersom koalitionen knappt har några kvinnor i deras position och de båda är homosexuella, de enda män som de härskande kvinnorna på New Amazonia släpper in.

Man, typ A

Bears vision av ett samhälle där kvinnor lever utan rädsla för överfall, våldtäkt, etc, är strängt biologistisk: Heterosexuella mäns sexualitet är så intimt förknippad med aggressivitet att det enda sättet att kunna ha dem i möblerade rum är att låta kvinnorna vara ständigt beväpnade, medan männen är obeväpnade, livegna avelsdjur. Rätten att fortplanta sig vinner de genom framgång i blodiga gladiatorspel, eftersom våld är det enda de duger till. Bögar kan däremot leva som medborgare, om än andra klassens sådana.

Här känns det lite förmätet av mig att klaga, jag menar, det är inte som om det är värre än det förtryck som kvinnor utsatts för genom världshistorien. Någon gång ska de väl få en chans att andas ut? Det som gör mig obekväm är den rena självbevarelsedrift som säger mig att en värld där man (män) måste vara antingen aggrobiff eller hundra procent bög är en värld där det inte riktigt finns någon plats för mig. Här hör jag emellertid världens kvinnor resa sig upp och säga ”Jaså, du känner att har få roller att välja mellan? Är det lite svårt att passa inomgivningens förväntningar? Välkommen till vår vardag, ditt gnällo!”

Man, typ B

I vilket fall är det en styrka hos romanen att den väcker en massa tankar. Jag blir påmind om när jag läste Ursula Le Guins The Dispossessed (på svenska som Shevek), som har undertiteln en tvetydig utopi, om det perfekta anarkokommunistiska samhället och dess kapitalistiska granne, där man gradvis blir varse att allt inte är så enkelt som det verkar. I Bears fall är det istället fråga om en tvetydig dystopi, där alla samhällen som presenteras kan verka obehagliga för en modern, demokratisk människa, men där de har olika tyranniska drag, så att man måste ta ställning. Pest och frihet eller kolera och jämställdhet, vilket får det lov att vara?

Sen innehåller romanen en massa andra intressanta inslag, som jag inte ska avslöja. Förutom ett kort parti som var lite segt flöt läsningen på bra, med olika vändningar och nya idéer med jämna mellanrum. Det känns som om Bear hade kunnat skriva en svit på tre eller tio böcker om denna framtid och grundligt gå igenom alla detaljer i de olika samhällssystemen. Istället har hon valt att fokusera på en historia och på relationen mellan huvudpersonerna (inte heller interplanetära spionbögar tycker alltid att det är kul att arbeta med sitt ex), medan bakgrunden visserligen är utarbetad men ändå håller sig i just bakgrunden. Det känns ganska djärvt och mycket lyckat!

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Poppy Z Brite på svenska!

PoppyZBrite_Potter2Kultförfattaren Poppy Z Brite frossar i våld, nekrofili och annat vidrigt i hennes samhällskritiska skräckromaner. Det handlar ofta om homosexualitet, mycket sex och en hel del våld. Det är provocerande och hemskt, men samtidigt väldigt spännande och bra. För någon månad sen så släpptes en av hennes böcker nu för första gången på svenska!

Utsökta Lik (Exquisite Corpse , 1996) handlar bl.a om  seriemördaren Andrew Compton som sitter inspärrad på livstid efter att ha tagit livet av och skändat tjugotre pojkar. På ett nästintill fysiskt omöjligt sätt lyckas han fly från fängelset och ta sig ut ur landet, till den amerikanska södern och Jay Byrnes jaktmarker. När dom båda mördarna råkar träffas blir frestelsen att avvika från rutinerna för stor och dom riskerar sin frihet och sina liv i jakten på det perfekta offret.

Båda seriemördarna är inspirerade av verkliga mördare, Andrew Compton av Jeffrey Dahmer och Jay Byrnes av Dennis Nilsen. Hemskt!

Någon som har läst den svenska översättningen?

/karl

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

novaomslag15Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L