Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Unspoken (2012) av Sarah Rees Brennan

”Undrar om jag får plats i hans öra.”

Jag skulle så gärna vilja tycka om den här ungdomsromanen. Den har en spännande grundidé, sprudlar av härlig humor och tar de fördomar som väcks av det hemska omslaget och ställer dem på huvudet.

Kami Glass bor i en liten by på den engelska landsbygden. Hon hänger med sin knasiga kompis Angela, bråkar med lärarna och försöker starta en skoltidning för att kunna hänge sig åt sina skrivardrömmar. Hon har en hemlighet – i hela sitt liv har hon haft en låtsaskompis som hon pratar med inne i sitt huvud och som även svarar. Naturligtvis tänker hon att det är hon själv som hittar på svaren. Så en dag är hon fast i en hiss med en skum kille och för att fördriva tiden frågar hon sin låtsaskompis vad han har för sig. Han svarar: Jag sitter fast i en hiss med en konstig tjej som stirrar på mig.

Hugobevakning 2014 – Novellerna

En novell (short story) är i detta sammanhang en berättelse som är kortare än 7500 ord. Varje Hugo-kategori har vanligtvis fem nominerade verk (eller personer), men det finns en regel som säger att bara den som fått minst 5% av samtliga röster går vidare till slutomröstnngen. Av naturliga skäl

Saruman trollar (hö hö).

Något att garva åt.

/Den Mörke Lorden

Leslie Nielsen är tillbaka från de döda!!!

Nja, inte riktigt kanske. Men som den stora komiker har var (är!?) lyckas han roa även från andra sidan graven. På kyrkogården Evergreen Cemetary i Fort Lauderdale, Florida, finns denna gravsten att beskåda:

För er som undrar så är ”Let’er rip” i sammanhanget en referens till Leslies förkärlek till fisskämt och fjärtkuddar. Oh, den här bilden fick mig att garva hejdlöst för att i nästa stund snudd på fälla en tår. Mitt väderspända hjärta puttrar av kärlek. Det är i sanning en stor man som inte bara vågar stå för att han tycker brakskitar är det roligaste som finns utan dessutom begär att få det inskrivet på sin gravsten så att framtidens barn också kan ta del av hans ställningstagande. Nu ska jag gå och öppna en burk med bönor till hans ära. Vila i frid, Leslie.

/Den Mörke Lorden

Röda möter blå

Machinima kallas det tydligen när någon använt en 3D-motor (som t ex den som används i ett tv-spel) för att göra en film eller liknande. Det kan alltså (något förenklat) vara fråga om någon som hittar på en berättelse och spelar in repliker, ljudeffekter och musik för att sedan spela ett tv-spel i takt med ljudspåret för att till sist synkronisera bilden och ljudet till en film.

För den som inte är så insatt (jag själv är ett tydligt exempel) kan en lämplig första bekantskap vara Red vs Blue, en historia berättad i många korta episoder som producerats med hjälp av spelet Halo: Combat evolved och dess uppföljare.

Spelet ifråga är ett FPS, så det hade förstås varit lätt för skaparna att göra en typisk action- eller krigsfilm av det, men naturligtvis hade det blivit klyschigt och allmänt dåligt. Istället valde Rooster Teeth Productions att göra det hela till en parodi på ovan nämnda genrer. Resultatet är något i stil med hur det skulle sett ut om persongalleriet i Scrubs, eller någon liknande tv-serie, släppts ner i en öken och fått i uppdrag att bedriva krig mot varandra.

Fantastikinslaget är mycket svagt, men det är åtminstone fråga om en komedi i sf-miljö, så jag må vara förlåten om jag tipsar om serien här. Den finns att beskåda gratis och lagligt på Youtube, och eftersom 1) gratis är gott ooch 2) ett gott skratt förlänger livet har du två gamla talesätt på din sida om du ser den. Som om inte det vore nog har tydligen Graham Leggat, fd höjdare på Lincoln Center for the Performing Arts beskrivit Red vs Blue som lika sofistikierad som Samuel Beckett. Det är väl att ta i, kan jag tycka, men jag antar att det är lite som när folk som är födda runt 1970 skriver avhandlingar om hur 80-talets high schoolfilmer dekonstruerar patriarkala genusstrukturer eller när folk i min ålder påstår att Ghostbusters innehåller viktig samhällskritik: Ett desperat försök att distansera sig från den okunniga massan, som tittar på film för att det är roligt och inte av högre syften (vilka de nu skulle vara).

Varje avsnitt är 4-8 minuter långt och kreatörerna har lagt ut drygt 40 avsnitt (om jag räknat rätt), så om du gillar spektaklet har du motsvarande ungefär två eller tre långfilmers underhållning framför dig. Red vs Blue kommer inte att förändra ditt liv, men det är ju alltid något att förströ dig med medan du väntar på leverans från internetbokhandeln, eller nästa a-kasseutbetalning så att du kan betala förseningsavgifterna på biblioteket, eller på att antikvariatets ägare ska förlåta dig för din bärsärkagång bland utländska biografier, eller vilken ursäkt du nu har att inte läsa böcker som hederligt folk.

/Olov L