Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av kortromanerna

hugo_smJag är förstås lite kluven till årets kortromaner. Å ena sidan innehöll den det första verk på listan som verkligen lyckades underhålla mig, å andra sidan innehöll den även en gigantisk mängd dravel, varav det mesta härrör från John C. Wright. Även här kommer No Award hamna högt på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Jag tror att No Award kommer att vinna den här kategorin. Det är nog inte särskilt många som gillar Flow lika mycket som jag gjorde och resten av verken är dels ganska tråkiga, dels nominerade av Sad Puppies, som många bojkottar. Skulle någon av kortromanerna faktiskt vinna ett pris tror jag att det blir One Bright Star to Guide Them, som åtminstone hade en del charm. Men jag tror inte det. Dock kan jag uppriktigt säga att jag verkligen känner ett engagemang i kategorin – inte för att det känns särskilt viktigt att Flow vinner, utan för att det skulle kännas helt fruktansvärt deppigt om The Plural of Helen of Troy skulle belönas. Ett straff skulle den ha, om något.

/Olov L

Annonser

Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Hugobevakning 2015 – Pale Realms of Shade av John C. Wright (kortroman 3)

Fortfarande John C. Wright

Fortfarande John C. Wright

Ännu en kortroman av allas vår John C. Wright. Denna gång har han skrivit en spökhistoria. Själva spöket, tillika berättaren, är en typisk privatdetektiv i noirtraditionen. Flera gånger under berättelsens gång kallas han till de levandes värld och vi får gradvis veta svaret på vem som mördade honom, vad motivet var och framför allt varför han har så svårt att medge för sig själv vad som faktiskt hänt. En lustig detalj är att deckarslusken ifråga har en livsinställning som påminner om den hos huvudpersonen i ”The Day the World Turned Upside Down”, med skillnaden att Wrights figur beskrivs som en person med emotionella problem som han behöver ta tag i.

I bakgrunden finns en sorts övernaturlig värld där huvudpersonen försörjt sig som en korsning mellan privatspanare och spökjägare. Värt att notera är att mycket av denna bakgrund presenteras på samma sätt som i One Bright Star to Guide Them, med vaga, överspända referenser till tidigare händelser. Det är inte lika krystat som i den förra kortromanen, men det är svårt att bortse från att Wright inte verkar särskilt intresserad av sitt eget världsbygge, men desto mer entusiastisk inför att presentera sin kristna ideologi.

Budskapet är dock allmänmänskligt och sympatiskt. Problemet ligger i Wrights omständliga sätt att presentera det. William Gibson sa en gång, kanske halvt på skämt, att han uppfann cyberspace eftersom han hade svårt att skriva övergångar mellan de scener och miljöer han behövde. Wright har samma problem, men ingen vidare lösning. Spöket ser tiden som ett hav där han kan dras till olika punkter i jordelivets tid (vilket bland annat används till att varna för en mörk framtid full av hemska minareter, noterar jag). Tyvärr beskrivs tidshoppen på ett alldeles för ointressant vis för att berättandet ska flyta naturligt. Wright verkar uppskatta sin vision lite för mycket, samtidigt som han är lite för dålig på att förmedla den.

Med en rejäl redigering, som till största del skulle vara en förkortning, skulle Pale Realms of Shade också kunna nå upp till det hägrande omdömet helt okej, men som den nu är skriven är den snarare ganska dålig.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – One Bright Star to Guide Them av John C. Wright (kortroman 1)

John C. Wright

John C. Wright

En duktig recensent kan naturligtvis närma sig ett verk utan förutfattade meningar. Tyvärr får ni hålla till godo med mig, stolt innehavare av svart bälte i uppskruvade förväntningar. Jag kan åtminstone, i den kompletta redovisningens namn, erkänna att jag var väldigt opepp inför ännu mer av John C. Wright sen den plågsamma upplevelsen som var ”The Parliament of Beasts and Birds”. Lyckligtvis verkar Wright mer uppriktigt engagerad här och visar faktiskt prov på en del berättarglädje, kanske beroende på att kortromanen är en hyllning till en av hans favoritförfattare.

Vi får möta en medelålders man, Peter eller vad han nu hette, som är materiellt trygg och framgångsrik, men ändå känner att han har ett andligt tomrum i tillvaron. Precis som i verkliga livet är det svårt att skapa ett tomrum där inte en kattrackare kan ta sig in och en magisk, talande katt dyker strax upp. Katten påminner Peter (evhnh) om de äventyr Peter upplevde som ung, när han och hans vänner tog sig till en annan värld. Ännu en gång är det fara å färde, mörkrets krafter samlar sig och Peter får i uppdrag att väcka sina forna kamrater ur deras slummer, så att det goda än en gång ska kunna segra. På vägen stöter han på sådana problem som att den andra grabben i gänget (var det Edmund han hette?) har gett sig i slag med demoner och till och med blivit (flämt) abortförespråkare, att den förståndiga kvinnan (Susie? Susan? Mitt namnminne är inte det bästa…) har avlidit samt att Lucy (tror jag det var) är något av en fnittrande fegis.

"Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike."

”Snart kommer även du, mitt barn, att fördärvas av puberteten, varefter du aldrig mer kan träda in i mitt rike.”

Det är alltså fråga om en pastisch gränsande till fanfic som beskriver vad som skulle kunna hända Narnia-ungarna om de vuxit upp och glömt sin barndoms äventyr. De äventyr som Wrights motsvarigheter upplevt beskrivs endast i lösryckta minnen om hur de räddat den Ledsna Ekorren från de Dinglande Demonerna i Gröna Hydrans Sjumilaskog, etc. Och det kommer många sådana minnen. Många. Så många att det är svårt att veta om Wright verkligen tycker att han är suggestiv och sagoboksaktig, eller om han är helt omedveten om hur parodiskt det låter efter ett tag. Det är aldrig ett gott tecken när jag som läsare inte vet om jag läser en parodi eller inte.

Budskapet är lika enkelt som vedervärdigt: Håll käften och lyd Gud. Ungefär detsamma som i Narnia-böckerna, alltså, men en stor skillnad är förstås att C. S. kunde konsten att skriva underbara, medryckande sagor som fungerar lika bra oavsett om man delar hans ideologi eller ej.

Men trots mina ideologiska och estetiska invändningar är detta en helt okej berättelse. Läsningen var inte plågsam en enda gång och vid flera tillfällen verkade det som om Wright faktiskt gått in för att underhålla läsaren. En viss sorg infinner sig dock när jag inser att denna ambition, som borde vara det lägsta kravet man kan ställa på en författare, gör One Bright Star to Guide Them till en av hugolistans bästa hittills. Men kanske kan Wright ännu bättre? Jag har medvetet sparat tidsreseberättelsen till sist.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5